Pansarvärnsfordon: Skillnad mellan sidversioner

 

 

 

 

Ändamålsenligt tillverkade pansarvärnskanonvagnar dök upp i stort antal under andra världskriget då utveckling av pansarstridstaktik och -fordon tog fart.

 

 

De tyska pansarvärnskanonvagnarna (''Panzerjäger'') var under flera år provisoriska designer som skapades genom att man tog en befintlig pansarvärnskanon och monterade den på ett befintligt chassi för att ge den rörlighet. Till exempel använde man [[Panzer I]]:s chassi för sin första pansarvärnskanonvagn [[Panzerjäger I]], då Panzer I visat sig fullständigt värdelös under invasionen av Polen. 202 Panzer I utrustades med 47 mm pansarvärnskanoner. På samma sätt blev [[Panzer II]]-chassin använda under [[Operation Barbarossa]]; man använde erövrade sovjetiska 76,2 mm pansarvärnskanoner som monterades på Panzer II:ans chassi som då fick benämningen [[Marder II]]. Den vanligaste tyska varianten i denna kategori blev [[Marder III]] där man använt [[Panzer 38(t)]]-chassin med en påmonterad 75 mm pansarvärnskanon. Under krigets gång kom från grunden designade pansarvärnskanonvagnar i tjänst, som till exempel [[Nashorn]] med en 88 mm kanon.

 

 

Tyskarnas stridsvagnsproduktion blev lite åsidosatt på grund av pansarvärnskanonvagnarnas lägre tillverkningskostnader.

 

 

Ironiskt nog var den absolut mest framgångsrika tyska pansarvärnskanonvagnen en vagn som från början var tänkt som infanterikanonvagn; [[StuG III]].

 

 

 

 

Den amerikanska pansarvärnskanonvagnen var tänkt att vara tungt beväpnad, med hög rörlighet. De flesta fick behålla tornet, men utan tak för att minska vikten och ge plats åt en större kanon. Den första användbara varianten var en [[M3 (halvband)|M3]] [[halvbandvagn]] med en 75 mm kanon modell M1897 i en montering med begränsad rörlighet. Större kanoner fick en motvikt i tornets bakdel vilket kan ses på till exempel [[M10 Wolverine|M10]] med 75 mm kanonen eller 90 mm kanonen på [[M36 Jackson|M36]]. En 76 mm kanon monterad på ett för ändamålet byggt chassi blev vagnen som kom närmast att uppfylla den amerikanska doktrinens önskemål om pansarvärnskanonvagn, nämligen [[M18 Hellcat]], det snabbaste bandfordonet som byggdes under andra världskriget, men som ändå kunde bära en lika kraftig kanon som M10.

De amerikanska pansarvärnskanonvagnarnas öppna torn gjorde dem väldigt sårbara för artillerield, prickskyttar, handgranater och till och med vädret som begränsade effektiviteten hos besättningen. För att komma tillrätta med åtminstone vädret försåg man tornen med hopfällbara tak. Pansarvärnskanonvagnarnas lätta bepansring gjorde dem mycket sårbara i konfrontationer med deras tilltänkta byte. 1943 drog man slutsatsen att idén om självständiga grupper av pansarvärnskanonvagnar inte fungerade och inga fler pansarvärnskanonvagn[[bataljon]]er sattes upp. Under resten av kriget fick existerande pansarvärnskanonvagngrupper hålla sig till att agera [[artilleri]] eller anfalla mjuka mål, med undantag för [[M36 Jackson|M36]] som var den enda amerikanska pansarvärnskanonvagnen som kunde slå ut tunga tyska stridsvagnar på håll.

 

 

 

 

 

Ställda inför [[Warszawapakten]] fick västmakterna bråttom att få fram extra eldkraft. På 50-talet tog britterna fram [[FV 4101 Charioteer]] för att öka eldkraften hos [[regemente|stridsvagnsregementena]]. Man monterade en 20-pundskanon i ett förstorat torn på en Cromwell-stridsvagn, som dock saknade [[Centurion (stridsvagn) |Centurion]]s mer välavrundade kapacitet. Charioteer följdes av [[Conqueror]]-vagnen som var beväpnad med en 120 mm kanon. Under sent 60-tal tog Tyskland fram [[Kanonenjagdpanzer]], i princip en moderniserad Jagdpanzer från andra världskriget, med en 90 mm kanon. Då sovjetiska vagnar på 70-talet blev allt tyngre bepansrade blev 90 mm-kanonen omodern och Kanonenjagdpanzer byggdes om för annan användning eller skrotades.

 

 

Benämningen pansarvärnskanonvagn börjar bli omodern, då just kanondelen till största delen har utgått och ersatts av pansarvärnsrobotar. Moderna stridsfordon som till exempel amerikanska [[M2 Bradley]] är beväpnade med pansarvärnsrobotar, men robotarna är så lätta att även infanteriet kan bära med sig dessa. Dedikerade fordon för bekämpning av pansar finns dock fortfarande i bruk och man har även beväpnat flygstridskrafterna med pansarvärnsrobotar.

 

 

En amerikansk mekaniserad infanteribataljon har fyra infanterikompanier med [[TOW]]-beväpnade Bradley-vagnar och har därigenom rejält med effektivt och pricksäkert pansarvärn att ta till mot fientliga stridsvagnar och stridsfordon.

 

 

[[Kategori:Pansarfordon]]