Pansarvärnsfordon: Skillnad mellan sidversioner
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Rad 58:
På det stora hela gav brittiska armén inte så mycket för konceptet pansarvärnskanonvagn, utan föredrog istället att bygga stridsvagnar med större kanoner. Fast den brittiska pansardoktrinen var mycket bristfällig ur andra aspekter hade man i alla fall dragit slutsatsen att det var ofrånkomligt att stridsvagnar skulle vara tvungna att möta andra stridsvagnar och armén strävade därför att beväpna sina vagnar med grövsta möjliga pansarvärnskanon.
De pansarvärnskanonvagnar som trots allt byggdes blev till för att man ville få ut den kraftiga 17-pundskanonen OQF 17 pounder på förband och man saknade ett dedikerat chassi som kunde bära denna. Resultatet blev att använda dels [[Valentine]]-chassin, där pjäsen monterades vänd bakåt i en fast överbyggnad, som benämndes ''SP 17 pdr. Valentine Archer'' och dels för att ombeväpna amerikanskbyggda [[M10]] vilka fick beteckningen ''SP 17pdr M10'', i efterkrigslitteratur ofta kallad Achilles. Ett försök att skapa en dedikerad pansarvärnskanonvagn blev att använda 17-pundaren i ett nytt torn på ett förlängt [[Cromwell (stridsvagn)|Cromwell]]-chassi, detta blev
Det närmaste britterna kom att tillverka en pansarvärnskanonvagn liknande tyska Jagdpanthern eller sovjetiska ISU-vagnarna var Churchill-vagnen med 3-tumskanon, ett [[Churchill (stridsvagn)|Churchill]]-chassi med en lådliknande överbyggnad istället för torn. Designen avbröts till fördel för en Cromwell med 17-pundaren som slutligen ledde till [[Comet]].
| |||