Affrikata
En affrikata är ett konsonantiskt språkljud som består av två faser: först en ocklusiv fas (som i en klusil) där luftströmmens väg helt stängs av; därefter följer en frikativ fas (som i en frikativa), där luftströmmens väg delvis öppnas upp. Durationen av de två faserna överstiger inte den för en enkel klusil eller frikativa.
| Artikulationssätt |
| Nasal |
| Klusil |
| Frikativa |
| Affrikata |
| Lateral |
| Approximant |
| Halvvokal |
| Likvida |
| Flapp |
| Tremulant |
| Ejektiva |
| Implosiva |
| Klickljud |
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
De båda faserna är homorganiska, det vill säga att de produceras på samma artikulationsställe. Att en klusil och en frikativa uttalas i sekvens innebär inte per automatik att de bildar en affrikata; detta gäller även om de är homorganiska. Således är till exempel [tɧ] i ”utskälld” ingen affrikata, eftersom de två fonerna kommer från två olika morfem: ”ut” och ”skäll”.
Affrikator är ovanliga i svenska språket, men dyker upp i lånord från språk där de ofta symboliseras av en egen bokstav. Exempel på affrikator är:
- [p͜f], på tyska: Pferd
- [t͜s], på tyska: Zahl; på italienska: pizza; på japanska: tsunami
- [t͜ʃ], på engelska: child; på italienska: ciao
- [t͜ɕ], i framför allt finlandssvenska dialekter som uttal av tje-ljudet: tjock
- [d͜ʒ], på engelska: join
Se även
redigera- Internationella fonetiska alfabetet, förklaring av de fonetiska tecknen.