Magnus Dublar

Magnus Dublar Rönnou, född i Åhus omkring 1665, död i England 1735 var en svensk orientalist, latinsk poet.

Rönnou var son till kyrkoherden Kasten Rönnow, som under Karl XI:s krig med Danmark på flerfaldigt sätt bevisade konungen sin trohet och bl. a. berättas undan fienderna gömt honom i skorstenen i sin prästgård.

Biografi

Magnus Rönnou hade studerat i Lund och Uppsala, när han 1684 avreste till Tyskland, där han av den lärde Edzardus i Hamburg leddes in på studiet av de österländska språken. Efter ett kort besök i Sverige 1687–89 begav han sig åter utomlands och uppehöll sig ett par år i Holland, där han med all iver fortsatte sina rabbinska studier. Hans mening lär ha varit att framdeles bli professor vid något av de holländska universiteten, varom den lärde Gronovius skall ha ingett honom förhoppning; emellertid uppmanades han av sina vänner att återkomma hem under förespeglingar om att få biträda vid det nya bibelverket. Han vände därför tillbaka till Sverige 1691, men då så väl befattningen med bibelöversättningen som andra planer slog fel, erbjöd han sig i England att utarbeta en översättning av Talmud, mot ett årligt underhåll, vilket förslag dock icke antogs. Äntligen 1714 befordrades han till protokollssekreterare vid inrikes ärendena men uträttade föga i denna tjänst. Trots det erhöll han av Karl XII adlig sköld, då han upptog ett gammalt släktnamn Dublar, även om han aldrig introducerades på riddarhuset.

År 1719 utnämndes han efter R. Brenner till assessor i Antikvitetsarkivet, men, missnöjd med denna befordran, begärde han genast sitt avsked och reste till England, där han dog på ett hospital 1735.

Poesi

Jämte sina österländska språkstudier övade han latinsk verskonst, och fastän eftervärlden tagit föga kunskap om hans poesi, satte han själv ett högt värde på dem och ansåg sig för deras skull berättigad att föra ett fritt, eller efter den tidens åsikter poetiskt, levnadssätt. I ett avsende blev dock Rönnous verskonst märkvärdig. I ett av sina dikter till Karl XII:s ära hade han kallat konungen "Magnæ Scandinaviæ imperator" (Stor-Skandinaviens behärskare), vilket uttryck i brist av bättre skäl upptogs bland krigsorsakerna i danska manifestet 1710.