Samer

För namnet, se Samer (namn)

Samer

Den samiska flaggan, som kom till 1986.
Mari Boine, Lars Levi Læstadius, Lisa Thomasson, Helga Pedersen, Renée Zellweger och Ole Henrik Magga.
Antal sammanlagt
omkring 100 000 (80 000-135 000)
Regioner med betydande antal
Sápmi (Sápmi) 70 000—133 400 Norge 60 000–100 000 USA 30 000 Sverige 14 600 Finland 9 350 Ryssland 1 991
Språk
Samiska: Nordsamiska, Lulesamiska, Pitesamiska, Umesamiska, Sydsamiska, Enaresamiska, Skoltsamiska, Kildinsamiska, Tersamiska Akkalasamiska†, Kemisamiska† Kajanasamiska (eller Kainuusamiska)†
Religion
Lutheranism (inkl Laestadianism), Ortodox kristendom, Samisk religion (traditionell religion, bl.a. schamanism) m.fl.

Samer (nordsamiska sámit eller sápmelaččat; äldre benämning även lappar, vilket numera ofta uppfattas som nedsättande) är en etnisk minoritet i Norge, Sverige och Finland, samt på Kolahalvön i Ryssland. Det område som samer bebor brukar benämnas Sápmi (ibland Sameland). Antalet samer uppskattas till 70 000, varav största delen i Norge. Antalet samer i Sverige är enligt Södra Lapplands forskningsenhet 36 000, enligt officiella källor 20 000. Samerna är numera representerade i egna statliga myndigheter, de folkvalda sametingen. Det finska sametinget startade 1972 och ombildades 1996, det norska sametinget startades 1989 och det svenska sametinget 1993.

Samerna har en till stor del gemensam kultur. De levde ursprungligen som nomader. Det finns västsamiska, sydsamiska och östsamiska språk. De samiska språken är en viktig del av den samiska kulturen. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen, och ligger därmed relativt nära bland annat finska och estniska. De finsk-ugriska språken tillhör i sin tur de uraliska språken. Ett samiskt urspråk utvecklades, förmodligen ur ett samisk-finskt urspråk, för ungefär 2000–2500 år sedan, och fornsamiskan har sedan delat upp sig i flera samiska språk.

ILO har förklarat samer som en ursprungsbefolkning i juridisk mening. Samerna själva identifierar sig som ett ursprungsfolk. Samer bodde i stora delar av Skandinavien och i delar av nuvarande Ryssland innan de nuvarande statsgränserna fastställdes. Sveriges riksdag erkände samer som urfolk år 1977. Detta innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra urfolk fler rättigheter än andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Benämningar

Det första skrivna dokumentet som kan tolkas som att det nämner samerna anses vara från 98 e. Kr. Tacitus skrev då om ett folk han kallade fenni:

”De äter örter, klär sig i djurskinn och sover på marken. Det enda de litar på är pilarna med benspetsar. Män och kvinnor följer varandra och livnär sig på samma jakt.”

Prokopius skrev på 500-talet e.Kr. om Skrithifinoi, dvs. skridfinnar, och liknande benämningar återkommer hos Paulus Diaconus (ca 780) och Adam av Bremen (1000-talet). Även detta brukar anses syfta på samerna. På norska har ordet finn fram till vår tid betytt same (jämför Finnmark).

Det gamla svenska ordet för same, lapp, fornsvenska lapper, finns belagt åtminstone sedan 1500-talet. Det är troligen av finskt ursprung. I dansk litteratur från 1200-talet används ordet lapfenni för att urskilja grupper som levde utmed kusten eller i skogen.^{[källa behövs]}

Redan Johannes Schefferus konstaterade 1673 att sabmi eller same var lapparnas rätta namn på deras eget språk. När samer uttryckte sig på svenska använde de dock länge ordet lapp. De första sameföreningarna, bildade kring 1905, kallades för lappföreningar, och de slöt sig samman i Lapparnes Centralförbund. När samepolitikern Torkel Tomasson startade sin första tidning 1904 kallade han den för Lapparnes egen tidning. I takt med att samerna började organisera sig i början av 1900-talet växte emellertid ett annat synsätt fram. När Torkel Tomasson drog igång ett nytt tidningsprojekt 1918 blev namnet Samefolkets egen tidning. I det första numret förklarade han i en faktaruta:

”

Same, pl. sameh, är det folk, som svenskarna kallat och kalla lapp, lappar. Folket självt kallar sig dock same, pl. sameh.

„

Tomasson ville föra fram det egna namnet eftersom det saknade de negativa kopplingar som fanns till ordet lapp, men också för att det gav uttryck för stolthet över den egna historien. Att använda ordet same på svenska fick både en politisk och symbolisk innebörd. Samtliga sameföreningar som startades runt 1918 använde också same och inte lapp i sina namn.

Den nya beteckningen slog inte igenom omedelbart. Sameexperten K.B. Wiklund menade att det inte fanns några skäl att förkasta ordet lapp med dess långa historiska bakgrund. Han menade också att det rent grammatiskt var svårt att använda same och dess böjningsformer på svenska. Andra pekade på att adjektivet samisk redan var upptaget på svenska som en beteckning på företeelser som hade med ön Samos att göra.

Den svenska pluralformen av same var till en början vacklande. Förutom sameh, som Torkel Tomasson förordade, fanns formen samier. Så småningom blev samer den dominerande formen.

Sápmi eller Sameland sträcker sig över hela Nordkalotten.

Historia

Huvudartikel: Samernas historia

Från omkring kristi födelse finns de första arkeologiska spåren av renskötsel, vilket kan tolkas som det första steget mot skapandet av en samisk kulturell identitet. Det är dock oklart om det samiska språket vid denna tidpunkt ännu var skiljt från övriga östersjöfinska eller uraliska språk. Ungefär samtidigt börjar samer att nämnas i de historiska källorna.

Historiska källor

En tidig källa som nämner en folkgrupp som skulle kunna vara samer, fenni, är Tacitus bok Germania ca 98 e.Kr. Den första säkra källan som nämner samer är Paulus Diaconus vid Karl den stores hov, som i slutet av 700-talet kallar dem skridfinnar. Benämningen syftar säkerligen på skidorna, och förmodligen blandas de båda folkgrupperna finnar och samer ihop. Under 800-talet beskrivs samerna under Ottar Vikings färd till ishavet, där han omtalar ett renskötande folk under benämningen fenni. Den första källa som beskriver samernas liv mer detaljerat, är Olaus Magnus' skildringar av sina resor i Norrland på 1500-talet. Under 1600-talet utarbetade Johannes Schefferus under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie ett företnologiskt verk, vars huvudsyfte visserligen var att skilja mellan svenskar och samer men ändå ur en del aspekter ger en bra beskrivning över samerna.

Medeltiden till modern tid

E.W. Borg enaresamisk alfabetsbok, publicerad 1859.

Från medeltiden och framåt betraktar den svenska centralmakten Lappmarkerna som en del av riket och förordningar om till exempel kolonisation utfärdas. I ett brev av kung Magnus Eriksson 1340, utfärdas bestämmelser om "the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark". I brevet fastslogs att alla "som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" fick ta sig mark och ägor i Lappmarken, under förutsättning att de betalade skatt till kungen och brukade Hälsinglands lag och sedvänjor (Hälsingelagen).

Bland annat digerdöden som reducerade befolkningen i sydskandinavien och därmed gjorde mark tillgänglig där kom dock att begränsa intresset att söderifrån kolonisera området under resterande medeltid. Men från 1600-talet kolonialiserades allt mer mark, vilket ibland ledde till smärre uppror.

Integrationen mellan samerna och de nordiska staterna var problematisk ur två synvinklar. Dels gränsdragningsproblem mellan rikena, dels i ett senare skede mellan samer och var och en av staterna. 1613 avstår danske kungen sina anspråk på större delen av lappmarkerna till förmån för Sverige. När gränsen mellan Norge och Sverige slutligen fastställs 1751 förs dock områdena Kautokeino, Karasjok och Utsjok till det norska fylket Finnmark. Den så kallade lappmarksgränsen inom Sverige dras 1751/52 (Slutligt fastställd 1766 efter att en del mindre tvister avgjorts.) och landskapet Lappland bildas. Problematiken med gränsöverskridande samer mellan Sverige-Norge löstes genom den s.k. lappkodicillen 1753.

Efter att Sverige delats och Finland tillsammans med en stor del av Lappland 1809 kommit under rysk överhöghet och Sverige och Norge bildat union 1815 kom gränsen mellan Ryssland och Norge att slutligen fastställas 1826. 1852 stängdes gränsen mellan Finland och Norge för samerna vilket främst drabbade norska samer med vinterbete i Finland (se Lappkodicillen#Följderna av 1809 års krig). Då den finsk-svenska gränsen ännu var öppen flyttade norska samer över till Sverige för att bli svenska samer och kunna fortsätta att använda de finska markerna. 1889 stängdes dock även gränsen mellan Sverige och Finland. När den norsk-svenska unionen upplöstes 1905 ville Norge inte längre tillåta svenska samers sommarbete i Norge, vilket ledde fram till renbeteskonvention mellan Sverige och Norge av år 1919. Den begränsade starkt samernas rätt att förflytta sig över gränsen. För att lösa situationen förflyttade Sverige ett antal samiska familjer längre söderut ända ner till Vilhemina i Västerbotten. Detta brukar omnämnas som tvångsförflyttningen av Karesuandosamer.

Historiska platser

Alta kommun (Álttá), Enare (Aanaar), Hattfjelldal kommun, Arjeplog (Árjepluovve), Tana kommun (Deatnu), Tysfjord kommun (Divtasvuodna), Kåfjords kommun (Gáivuona), Kiruna (Giron), Kautokeino kommun (Guovdageaineanu), Enontekis (Eanodat), Gällivare (Jiellevárri eller Váhčir), Jokkmokk (Jåhkåmåhkke eller Dálvvadis), Karasjok kommun (Kárášjohka), Lakselv, Lovozero (Lujávri), Östersund, Utsjoki (Ohcejohka), Snåsa kommun (Snåase) och Nesseby kommun (Unjárgga) med flera.

Samisk kultur och levnadssätt

Sjösame från Finnmark, bild från 1884 av Prince Roland Bonaparte.

Sjösame, bild från 1884 av Prince Roland Bonaparte.

Det är vanligt att tro att alla samer är renskötare lever på rennäringen och försäljning av renkött, men även historiskt har stora delar av samerna levt på fiske eller andra näringar som det samiska politiska partiet Jakt- och fiskesamerna förespråkar. Sjösamer har levt på fiske men industriföretag som har stora trålare har tagit över. Det finns bestämmelser om hur många renar som varje sameby får ha. Rennäringen är en näring som är beroende betesmarker. Det har hänt att domstolen bestämt att till exempel vindkraft har fått gå före renskötsel. I dag lever en del av samerna på turism, men den allra största majoriteten arbetar med samma typ av arbeten som övriga befolkningen. Samer har rösträtt i Sametinget, som har en del kriterier uppställda för hur en same ska definieras. Flest samer bor i Norge, ungefär 60 000-100 000. I Sverige finns ungefär 36 000, i Finland ca 10 000 och i ca Ryssland 2 000 samer. Det finns uppskattningsvis 30 000 personer som bor i Nordamerika som antingen är samer eller ättlingar till samer. Eftersom inte alla samer är upptagna i Sametinget är det svårt att säga var i Sverige de flesta samer bor.

I rennäringen använder man numera ofta snöskoter för att ta sig fram, men man fångar renar på samma sätt som i gamla tider. Man använder kasttöm (lasso), på samiska suohpan. Hundrasen lapphund (sámebena), har använts av samer sedan urminnes tider och kom förmodligen med samerna i samband med att de vandrade upp till Skandinavien som jägarfolk. Hunden användes då antagligen som jakthund. När samerna övergick till renskötsel blev hundens huvudsyssla renvallning, arbetsredskap och som slädhundar. Numera är lapphunden även populär som sällskapshund (se svensk lapphund, finsk lapphund, och lapsk vallhund).

En annan djurras som är särskild för regionen är lappgeten, av vilken det i dag endast finns sextiofem levande exemplar (maj 2008). Det var vanligt bland renskötande fjällsamer att bedriva getskötsel fram till mitten av 1960-talet. Lappgeten är en utrotningshotad art som kommer från Lappland och är anpassad till renbetesmarker. Mjölkgeten gav mer mjölk än en ren.

De traditionella samedräkterna används mest vid högtidliga tillfällen. Samernas traditionella klädedräkt innehåller bland annat kolten. De färgrika dräkterna med röd, blå, gul och grön visar härkomst och släktskap. Dräkten har revärer med de samiska färgerna på ställen såsom axlarna, övre ryggen, kragen och runtom längst ut på ärmarna. Dekorationen är sydd på mörkt tyg, ofta grå blå eller svart. Mångfald i mönster, färg och bredd på revärerna visar samhörigheten. Vissa dräkter är dessutom utsmyckade med tenn- eller silvertråd. Skillnader mellan olika regioner är tydlig; den välbekanta mössan med stor röd tofs som närmast blivit symbolen för "lappmössa" hör ursprungligen hemma hos samerna längst i norr, som i Sverige ofta benämnts karesuandolappar. I andra trakter är den traditionella dräkten mindre färgsprakande, och kvinnans mössa kan exempelvis bestå av en enkel mörk hätta med en relativt diskret bård (se fotot av Borg Mesch). Hos finländska samer förekommer en mössa med fyra hörn, som ibland benämns fyra vindars mössa. Samerna är ett ursprungsfolk som kallat sig för Solen och vindens folk. Baksidan på mannens samedräkt berättar om en man är gift eller ej.

Den traditionella mytologin, som numera är närmast utdöd, hade troligtvis starka inslag av schamanism. Samernas schaman kallades nåjd, noajdde på samiska och kunde till exempel stoppa blod. Till skillnad från de sibiriska schamanerna, som ofta felaktigt betraktats som arketypen för schamanism, spelade de flesta familjeöverhuvuden denna roll för sin familj. En ringtrumma, meavrresgárri, hade en religiös betydelse och användes som "spåinstrument". Det finns två olika trummor, som vriltrumman goavddis och sveptrumman geavrris, som är större. Man slog med en speciell hammare på trumman och kunde utläsa spådomar med en "visare", árpá. Beaivi (på nordsamiska) Biejvve (på lulesamiska) var solgudinnan i den samiska mytologin som betyder "sol" och "dag". Buorre beaivi betyder god dag. Förr så fanns det samer som hyllade den livsgivande solen. I Sápmi, norr om polcirkeln, där solen under vinterperioden, inte ens når horisonten är det inte svårt att tro, att solen var uppskattad och spelade en stor roll i kultsammanhang. Solkulturen har av olika skäl dött ut.

Ringtrumman användes av samerna i den samiska schamanistiska religionen. På vissa samiska trummor fanns symbolen för Beaivi, som är det samiska namnet på solen.

1100-talets katolska troslära blev också till ny kunskap för vissa av de samiska religiösa specialisterna. Samerna blev inte tvångskristnande förrän på 1700-talet. De kristna missionärerna hävdade då att trumman, som man associerade med shamanism, var ett hinder för kristnandet. Under 1800-talet fick den inomkyrkliga inriktningen laestadianismen stor spridning hos samerna i nordligaste Sverige, liksom hos tornedalingarna. Rörelsen verkade för nykterhet, och var kritisk mot svenska myndigheter bland annat för den omfattande alkoholism som uppstått bland samerna i spåren efter mötet med det svenska samhället. Många samer hade endast samiska som modersmål under den här tiden. I de laestadianska församlingarna predikade man inte bara på svenska, utan man började även predika på finska och samiska.

Förutom trumman är flöjten fadno ett av de traditionella musikinstrumenten. Den melodisk-rytmiska stilen jojk lever fortfarande kvar än i dag, och har återpopuläriserats med 1960-talets rockmusik. Senare har Mari Boine spritt jojk i moderna kläder över hela världen. Jojk är en samisk form av sång.

Samisk matkultur

Traditionell samisk mat består av renkött och fisk. Renskav steks och består av tunna skivor renkött. Suovas är insaltat och kallrökt renkött som strimlas och stekts ofta med smör. Renkok görs på rått renkött som skärs och kokas under lång tid. Blodpalt görs på renblod. Samisk mat har associerats med Slow Food. Men på senare tid säljs även renburgare på Lap Dånalds i Ladtjoluspekåtan i Ladtjoluspe. Samerna brukade torka renkött och fisk. De brukade även filéa fisk. Halalslaktat renkött får ätas av muslimer.

Samisk mat består också av:

• Renkött och fisk
• Bären hjortron, lingon och blåbär som innehåller C-vitamin
• Örter och medicinalväxter
• Fjällängssyra (nordsamiska juobmo), fjällsyra och kvanne
• Fjällripa (nordsamiska giron)
• Samiskt mjukbröd (nordsamiska gáhkko)

Samer i dag

Samerna har sedan 1986 en egen flagga, som har en cirkel i mitten. Den ena halvan är röd och symboliserar solen, och den andra halvan är blå och symboliserar månen. Flaggans färger, rött, grönt, gult och blått, är de traditionella färgerna som finns på de samiska dräkterna. Sedan 1992 finns en egen nationaldag, 6 februari, och sedan 1986 finns även en egen nationalsång, Sámi soga lávlla (nordsamiska), "Samefolkets sång". Det är en gammal text skriven i början av 1900-talet, med en nyskriven melodi, och finns på flera samiska språk och dialekter.

Sedan 1980 styr samerna själva över skolplanen i samiska skolor. Utbildningen ser ut som i svenska skolor men med samisk slöjd, som kallas duodji (på nordsamiska) och duodje (på lulesamiska), språk och samisk inriktning i samhällsorienterande ämnen. Sameskolan driver årskurs 1 till 6 och undervisning sker på samiska och svenska. Lärarbrist hotar sameskolan.

Samernas kulturer är skyddade av FN:s ILO Konvention nr 169 om Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries om urfolks rättigheter från 1989, som Sverige inte ratificerat. Norge ratificerade ILO 169 1992. ILO har förklarat samer som en ursprungsbefolkning i juridisk mening.

Den 24 november 2010 ändrade riksdagen grundlagen för att erkänna samerna som ett folk i Sveriges grundlag. I Regeringsformens 1 kap 3§ står det att: “Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. För historiskt assimilerade samerna sig, lärde sig svenska och blev försvenskade kulturellt. En del anser sig därför inte vara same. Det var politska beslut att försvenskade samerna. I dag väljer många att ta tillbaka sina samiska efternamn.

Språk

Karta över samiska språk:
1. Sydsamiska
2. Umesamiska
3. Pitesamiska
4. Lulesamiska
5. Nordsamiska
6. Skoltsamiska
7. Enaresamiska
8. Kildinsamiska
9. Tersamiska

Samiska är inte ett språk, utan snarare en familj med nio olika språk och de är inte ömsesidigt förståeliga. Nord- och sydsamiska skiljer sig till exempel ungefär mycket från varandra som svenska och isländska. De samiska språken delas in i grupperna västsamiska språk, östsamiska språk, och sydsamiska språk, där sydsamiska är en undergrupp till västsamiska. De västsamiska språken talas i Sverige och Norge, medan de östsamiska talas i Finland och Ryssland. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen, och bland deras närmaste släktingar finns således bland annat finska och estniska, och tillhör i sin tur de uraliska språken. Ett samiskt urspråk utvecklades, förmodligen ur ett samisk-finskt urspråk, för ungefär 2000-2500 år sedan, och har sedan delat upp sig i flera samiska språk. De samiska språken har dock många germanska lånord, i synnerhet för moderna företeelser, på grund av att ha bott nära germanska folk under en lång tid.

Alla samiska språk är utrotningshotade. Detta beror på att det förr var förbjudet att tala samiska i skolor och hemma i länder som Norge och Sverige. Samiska, och jojk var förbjudet i Norge från 1773 till 1958, och samisk undervisning i utbildningssyfte var inte tillgängligt förrän 1988. Det byggdes skolor som man bodde i som skulle assimilera samerna till den största kulturen. Dessa skolor drevs ursprungligen av missionärer, men senare av staten. Till exempel i Ryssland fördes samiska barn bort när de var 1-2 år gamla och kom tillbaka när de var 15-17 med ingen kunskap om samiska eller sina traditionella samhällen. Alla samer såg inte skolorna som något dåligt, och inte alla skolor var brutala, men det att bli bortförd och förbjuden att tala samiska har resulterat i kulturellt utanförskap, förlust av språket och sänkt självförtroende. Akkalasamiska (talades i Ryssland) och Kemisamiska (talades i Finland) är utdöda samiska språk.

De flesta samer talar i dag det majoritetsspråk som talas i de länder de bor i, det vill säga svenska, finska, ryska och norska. Det görs satsningar för att främja användandet av språket bland samer och folk av samisk härkomst. Många äldre samer talar samiska med varandra och i Jokkmokk har man samisk äldreomsorg. Trots dessa förändringar finns arvet av kulturell repression fortfarande kvar, och många äldre samer vägrar fortfarande tala samiska. En del yngre samer talar endast majoritetsspråk som exempelvist svenska. Samiskspråkig skolgång skulle ge bättre möjligheter för att kunna tala och tillägna sig språket. Dessutom känner sig samiska föräldrar ofta utanför i skolor och deltar därför inte lika mycket som det skulle kunna göra när det kommer till att utforma skolans läroplaner och regler.

Det är svårt att hitta en nordsamisk-svensk, svensk-nordsamisk ordbok i bokhandeln i dagsläget.

Svenska samepolitikens inverkan på definitionen av samer

Den svenska statens samepolitik hade betydande inslag av rasism som till exempel skallmätningar, främst under 1900-talets första årtionden. 57 samiska kranier finns i universitetsmuseet Gustavianum vid Uppsala universitet. I början av 1900-talet bytte många samer till svenska efternamn bland annat på grund av att det var svårt för vissa svenskar att uttala dem och för att undvika diskriminering. Ibland har samiska namn felaktigt betraktats som utländska av svenskar. Synen på "lapprasen" var starkt nedlåtande och flera åtgärder inom främst skol- och bosättningspolitiken baserades på en uppenbar rasism. Det var inte ett hinder att gå från rasidéer till konkret raspolitik. Under 1900-talets första decennier blev det mer och mer allmänt accepterat med stereotypisering av människor. Detta fanns också i Nordisk Familjebok, landets ledande uppslagsverk. En bok som många generationer skolbarn och vuxna fick sin faktainformation från. Något som ledde till att stereotypiska bilder av samer spreds i alla samhällsgrupper och blev accepterade som fakta.

Historiskt har forskning om samer gjort att till och med samer har valt att leva som svenskar bland annat på grund av diskriminering. I svensk lagstiftning infördes år 1917, och särskilt i renbeteslagen från år 1928, en näringsbaserad definition på "lapp". Förenklat uttryckt var endast renskötare "lappar", andra samer blev "övrig befolkning". En del tjänstemän på Statistiska centralbyrån ansåg att detta var fel och ville att staten skulle behålla en mer rasbaserad definition på "lapp" i folkräkningarna. Rasbiologiska institutets fick sitt stöd av politiker och statistiker Sten Wahlund fick i början av 1930-talet uppdraget att reda ut begreppen. Han stötte snart på de vanliga problem som uppstår när man skall avgränsa grupper där fortplantning sker efter individernas eget val. Skulle barn räknas som svensk-lapska eller lapsk-svenska om modern var svensk-lapp (med svensk far) och fadern lapsk-svensk (med samisk far) I hans anteckningar kan man följa hur han efterhand drunknade i alla teoretiskt möjliga kombinationer och tvingades ge upp hela projektet redan innan han ens hade hunnit föra in finnar i kalkylerna.

Konsekvensen blev att många samer efter denna tidpunkt inte blev klassificerade som samer i lagtexten eftersom de inte var renskötare. Barnen till denna grupp samer och också barnen till renskötare i skogsområdet, de så kallade skogssamerna, blev i den rådande rasistiska skolpolitiken integrerade med svensktalande barn i svenska skolor och det samiska språket blev undertryckt genom att det samiska språket i enlighet med dåvarande lagstiftning inte fick användas i skolan. På detta sätt förlorade många samiska barn språket och lärde sig att känna skam för sin etnicitet. Nuvarande definition i Sametingslagen utgår från kunskaper i samiska. De som inte har språket som modersmål eller kan visa på att mor- eller farföräldrar kunde språket räknas enligt lagtexten inte som röstberättigade samer. Det finns de förespråkar släktskap och familjeförhållanden som ny definition medan andra vill ha kvar den nuvarande definitionen. Också i nyare tid har det varit problem då de föräldrar som velat återta det samiska språk de aldrig fick lära sig och sökt hemspråksundervisning till sina barn, möts av nej eftersom det in till nyligen fanns krav i Sverige på att samiska skulle vara ett aktivt språk i hemmet. I Norge äger det enskilda barnet rätten till sitt språk och sin kultur. Många nordsamer från Sverige åker till Kautokeino, Norge för att lära sig nordsamiska. Fyra av tio av dem som har bett om modersmålsundervisning i skolan har inte fått det.

Den 18 juli 2011 framhöll Carl Bildt att samernas sätt att leva måste respekteras.

”	Ibland reagerar de när de tycker att vi ser deras bygder och natur som någon typ av reservat och dem som någon typ av museiobjekt.	„
– Carl Bildt,

Genetiska studier

En samisk familj framför en goahti. Tältet i bakgrunden är en lavvo. Notera skillnaderna i polplacering av de två strukturna. Bilden är tagen omkring 1900 i norra Skandinavien.

Samerna har som de flesta folkgrupper en särskiljbar genetisk profil. Genom att jämföra denna med andra folkgruppers kan man få information om härkomst och ursprung. Regionerna i Lappland visar att en mindre del av befolkningen har genetiskt inslag av samiskt ursprung även om individen inte identifierar sig som same. Baserat på vissa utseendelikheter med vissa asiatiska folkgrupper, så kallade fenotypiska drag, har det sedan länge antagits att samerna är besläktade med asiatisk-mongolida folkgrupper, utöver släktskapet med andra skandinaviska folk. Professor Lars Beckman hävdade vid slutet av 1990-talet att genetiska studier inte visar tydligt släktskap med de mongoloida folkgrupperna och inte heller med den finska befolkningen, något som senare kommit att motsägas av nyare resultat.

DNA-forskning visar att samerna delar en utvecklingslinje med berberna i nordafrika som bara är cirka 9.000 år gammal, utifrån studier av mtDNA som tillhör den specifika haplogruppen U. Såväl berber som samer var nomadbefolkningar.

Detta stödjer teorin om samerna är ättlingar till ett jägar- och samlarfolk som efter sista istiden återkoloniserade Europa över Alperna.^{[källa behövs]} Det är därmed inte uteslutet att benämna samer som ursprungsbefolkning också i den mening att samerna som lever i dag är ättlingar till de som befolkade de nordligaste områdena i Europa då klimatet blev varmare efter sista istiden.^{[källa behövs]}

Man har även funnit indikationer på ett litet genetisk bidrag så sent som för 2700 år sedan från befolkningen i Finland och Volga-Ural-regionen i Ryssland till den samiska gruppen. Haplogrupp Z hittas hos samer och nordasiater, men saknas i Europa. Större delen svenska samer har Haplogrupp V. Haplogrupp R1a finns bland svenska och bland kolasamerna, R1a1a är vanligt bland östeuropéer som talar indoeuropeiska språk. I Y-kromosomernas haplogrupp DNA är den vanligaste haplogruppen bland samerna N1c som hittas i den uraliska regionen.

Analys av DNA ger således inget entydigt svar på samernas ursprung, utan stödjer arv från både söder och öster. Samerna har både asiatiskt och europeiskt ursprung. Vissa samer har blont hår och blå ögon och andra ett asiatiskt och till och med östasiatiskt utseende. Genetiska studier av vilt såsom ren visar däremot tydligt att deras invandring skett från öster efter inlandsisens försvinnande, och samerna kan antas ha följt dessa.

De genetiska studierna har stundom vållat debatt. Inte minst har de kritiserats av personer som utgår ifrån, och intresserar sig för kulturell identitet.^{[källa behövs]} Bland annat har det felaktigt hävdats att folkgruppen inte skulle vara genetiskt särskiljbar.^{[källa behövs]} Man har även hänvisat till att de genetiska studierna historiskt ibland har varit rasistiska och kränkande.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Samernas ursprung

Johan Turi 1922

Muitalus sámiid birra av Johan Turi.

”	Man har inte hört, att lapparna skulle ha kommit hit någonstädes ifrån. Lappen har varit en urgammal invånare överallt här i Lappland och då lappen fordom bodde här vid havskusten, då fanns det inte en enda annan inbyggare vid havskusten och då var det lapparna gott att vara. Och lapparna ha också fordom bott överallt på den svenska sidan. Då fanns det inte bönder någonstädes; lapparna visste inte av att det fanns andra människor än de själva.	„
– Johan Turi,

Samerna är i dag den äldsta folkgruppen i sitt kärnområde, men är inte ursprungsbefolkning i den mening att de är ättlingar till de första grupper som bosatte sig i Sverige eller i Norrland före istiden eller efter denna. Samernas egna traditioner säger att de har bott i Sápmi i över 2500 år, och de betraktar sig som ursprungsbefolkning där. Större delen av samernas förfäder ska ha invandrat från öster för mellan 8000 och 5000 år sedan anser en del forskare. Men tidsuppskattningar av detta slag är bland annat beroende av uppskattningar av mutationshastigheten hos DNA, vilket är ett omstritt forskningsfält. Invandringen kan ha skett vid en annan tidpunkt.

Sammanfattningsvis var samerna troligen ursprungligen en liten grupp jägare och samlare med hetrogen härkomst, men där det finsk-ugriska inslaget var relativt starkt och finsk-ugriskt språk blivit dominerande. Under första årtusendet e.Kr. har folkgruppen hunnit bli mer homogen. Samtidigt sker en befolkningsökning tack vare införandet av renskötseln.

Kända samer

Mari Boine under ett framträdande 2007.

• Asa Kitok (1894-1986) rotslöjdsmästare och pionjär.
• Margit Kitok-Åström (1925-2011) konstnär: en av de största virtuoserna inom rotslöjden.
• Sven-Gösta Jonsson den rockande samen
• Sofia Jannok, jojkare, musiker
• Mari Boine, jojkare, musiker, sångerska
• Margareta (missionär)
• Wimme Saari, jojkare, musiker
• Enok Sarri, väderspåman
• Johan Turi, författare
• Lars Pirak, slöjdare
• Nils Nilsson Skum, konstnär
• Lisa Thomasson, musiker, prästfru (Lapp-Lisa I)
• Paulus Utsi, poet
• Nils-Aslak Valkeapää, jojkare, musiker, författare och konstnär
• Nils Thomasson, fotograf
• Börje Salming, tidigare professionell ishockeyspelare (back).
• Nils Gaup, regissör
• adelsätten Graan samt landshövding Johan Graan
• Elsa Laula politisk eldsjäl
• Lars-Levi Sunna slöjdare och konstnär

Samisk identitet

En del samer känner tillhörighet och gemenskap till den samiska kulturen även om de inte talar samiska språk. Samerna är blandade med majoritetsbefolkningen och därför kan vissa därför se sig själva som samer och en del som inte. Samerna har varit fötryckta av svenska staten och "lapp ska vara lapp" och många samer har börjat söka sig tillbaka till sina rötter och vill återknyta till sitt samiska arv och ta tillbaka den kultur som de missade och aldrig lärde sig även utan att tala samiska. Det finns kulturella, samiska sociala koder som är viktiga att hålla koll på och är avgörande för att bli accepterad.

För att kunna rösta i Sametinget står det i Sametingslagen:

Sametingslag 1992:1433
1 kap. Inledande bestämmelser
2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget, utan att länsstyrelsen därefter beslutat annat.

Per Morberg är känd från Sveriges mästerkock och har sydsamisk samesläkt. Ättlingar till samer är inte alltid upptagna i Sametinget och är ibland inte med i röstlängd till Sametinget. Samer som inte var renskötare blev hänvisade till det svenska samhället. Per Morberg skriver: Jag önskar att jag visste mer om samisk kultur och hade fått ta del av några av gammelmorfars fars kunskaper.

Samer och renskötsel

Samerna har sedan flera tusen år jagat vildren och som sedan utvecklats till dagens renskötsel.

”

Renskötseln är intimt sammankopplad med den samiska kulturen och har traditioner mycket långt bakåt i tiden.

„

Den som är renskötare som talar samiska har hög status inom den samiska kulturen. Det samiska Siida systemet (samebyn) kan ha hjälp med renskötsel och samisk gemenskap. Nomadiska renägande samer och svenska markägare har varit till domstol många gånger angående vem som har rätt till marken. Sametinget är en statlig myndighet som drivs av svenska staten. Samerna har förlorat ett stort antal betesmarker och Sametinget ser till att renskötare ändå klarar sig.

Medlemskap är i huvudsak begränsad till dem vars förfäder var samiska nomader före 1886. Samer som inte var renskötare blev hänvisade till den svenska skolan. Den rasistiska politiken som bedrevs kallades för ”Lapp ska vara lapp.” Samerna har börjat söka sig tillbaka till sina rötter och vill återknyta till sitt samiska arv även utan att äga renar.

Genuint samiskt

Samer är samer från deras samesläkt och det går inte att bli en same om man inte har samesläkt. Det som inte görs genuint samiskt ses som missbruk av den samiska kulturen t.ex. samedräkter (demonstrationen Rovaniemi 30 oktober 2008) om den inte sys traditionella upprör många samer. Det är svårt för många att komma ut som samer när det finns rasism. Det var vanligt att bli kallad lappdjävel så därför finns många samer som hellre lever som svenskar efter den psykologiska mobbningen. En same som gifter sig med en utomstående, blir den personen troligtvis accepterad om den respekterar den samiska kulturen.

Sport

Samisk idrott har ett gränslöst riksidrottsförbund.

Fotboll "Dagens idrott bär tydliga spår av det som en gång var samisk vardag men nya influenser har också skapat sig utrymme". Det skriver Håkan Kuorak, vice ordf Samernas fotbollsförbund.

Sommaren 2004 möttes för första gången Sápmi och Nordcypern i en vänskapsmatch i fotboll i staden Tromsö i norska delen av Sápmi. Det oavgjorda resultatet 1–1 fick symbolisera både vänskap och samhörighet.

Occitania 0-7 Sápmi, Sápmi 14-0 Monaco och Sapmi 21-0 Monaco var finalresultaten i Viva World Cup, där länder som inte är med i Fifa kan vara med.

Same-SM Numera mäts krafterna i årliga renskötartävlingar där lasso, gevär, uthållighets/terränglöpning och skidor används som tävlingsredskap. Renkappkörning blir allt vanligare i den norra regionen.

Längdskidor Det sägs att samerna har lagt grunden till dagens form av skidåkning i världen. Det finns belägg för samiska skidor från 2000 f Kr och framåt. På slutet av 1800-talet började skidtävlingar att anordnas runt om i Sverige. Samer deltog ofta med stor framgång. Den första något större, kända och mer organiserade skidtävlingen i världen var förmodligen Nordenskiöldsloppet 1884 med start och mål i Jokkmokk. Åklängden var lite drygt två Vasalopp, hela 22 mil.

Innebandy Mästerskapet arrangeras och organiseras av bl.a. Såhkie sameförening.

Samiska idrottare Jan Egil Brekke, Leif Arne Brekke, Ailo Gaup, Jonas Johansen, Eirik Lamøy, Espen Minde, Steffen Nystrøm, Anja Pärson, Morten Gamst Pedersen, Börje Salming och Erik Sandvärn.

Se även

Germanska språk på 900-talet. Regionerna i Sápmi (Lappland) talades samiska språk och dialekter.

En lavvo.

• Fjällsamer
• Skogssamer
• Kustsamer
• Sametinget
• Sameby
• Jojk
• Samisk religion
• Sejte
• Samiska
• Sameby
• Renskötsel
• Lappväsendet
• Lappfogde
• Lappskatteland
• Skridfinnar
• Duodji

Referenser

Tryckta källor

• Lundmark, Lennart (1996). ”1800-talets riksdag ville ge samerna skydd”. Populär historia (nr. 4): sid. 20-24. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=191&template=.print.t. 
• Lundmark, Lennart (1998). ”Samerna och den svenska rasismen”. Populär historia (nr. 4): sid. 40-44. 

• Reuterskiöld, Edgar, Linnés lappska trolltrumma. En Linnéreliks öde är en artikel om hur ett unikt samiskt föremål, en av tre trolltrummor hamnat i England, efter Carl von Linnés död 1778.

Vidare läsning

• Ruong, Israel (1991). Samerna i historien och nutiden (Ny utg.). Storuman: Samekomm., Studieförb. Vuxenskolan. Libris 1490768 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Samer.

Bilder & media

• Samefolket.se
• Samerna i Finland (eng)
• Informationssida om samer
• Samer.se
• Sametinget
• The Sámi of Far Northern Europe (eng)
• Gáldu - Álgoálbmotvuoigatvuođaid gelbbolašvuođaguovddáš (samiska)
• Samerna - Samernas situation i samhället förr
• Sametingets Svenska - Sydsamiska, Svenska - Lulesamiska, Sydsamiska - Svenska och Lulesamiska - Svenska ordböcker på nätet