Hoppa till innehållet

Bob Dylan: Skillnad mellan sidversioner

Redigera länkar
Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigeringNyare redigering →
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
VolkovBot (Diskussion | Bidrag)
195 466 redigeringar
m robot Lägger till: ka:ბობ დილანი
Rad 51: Rad 51:
[[Image:Joan Baez Bob Dylan.jpg|right|thumb|210 px|Dylan och [[Joan Baez]] vid medborgarrättsmarchen i [[Washington, D.C.]] [[1963]]]]
[[Image:Joan Baez Bob Dylan.jpg|right|thumb|210 px|Dylan och [[Joan Baez]] vid medborgarrättsmarchen i [[Washington, D.C.]] [[1963]]]]
<!--{{M2|1962|Bob Dylan}}-->
<!--{{M2|1962|Bob Dylan}}-->
En musikalisk utvidgning kom för Dylan med [[1965]] års album, ''[[Bringing It All Back Home]]''. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "[[Subterranean Homesick Blues]]" och "Maggie's Farm". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man" som blev en mycket stor hit i [[The Byrds]] version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se [[Bob Dylan UK Tour 1965]]). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på [[Newport Folk Festival]]. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta, en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare:
En musikalisk utvidgning kom för Dylan med [[1965]] års album, ''[[Bringing It All Back Home]]''. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "[[Subterranean Homesick Blues]]" och "[[Maggie's Farm]]". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man" som blev en mycket stor hit i [[The Byrds]] version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se [[Bob Dylan UK Tour 1965]]). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på [[Newport Folk Festival]]. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta, en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare:
* Hans gamla fans såg det som ett svek, de var upprörda över hans byte från akustisk gitarr till elgitarr, från traditionell folk-musik över till den så föraktade pop/rockmusiken.
* Hans gamla fans såg det som ett svek, de var upprörda över hans byte från akustisk gitarr till elgitarr, från traditionell folk-musik över till den så föraktade pop/rockmusiken.
* Den andra förklaringen är helt enkelt att ljudkvalitén var usel eller att han endast spelade tre låtar innan han lämnade scenen.
* Den andra förklaringen är helt enkelt att ljudkvalitén var usel eller att han endast spelade tre låtar innan han lämnade scenen.

Versionen från 9 juni 2008 kl. 16.48

Bob Dylan
FödelsenamnRobert Allen Zimmerman
Född24 maj 1941 (83 år)
BakgrundUSA Duluth, Minnesota, USA
GenrerFolk, rock, blues, country
InstrumentSång, gitarr, munspel
SkivbolagColumbia, Asylum
Webbplatsbobdylan.com
Utmärkelser
Grammy Award för årets album (1973)[1]
Grammy Award för bästa manliga rocksångframträdande (1980)
Rock and Roll Hall of Fame (1988)[2]
Grammy Award för bästa rockframträdande av duo eller grupp med sång (1990)
Grammy Lifetime Achievement Award (1991)
Grammy Award för bästa traditionella folkalbum (1995)
Kennedy Center Honors (1997)[3]
Grammy Award för bästa samtida folkmusikalbum (1998)
Grammy Award för bästa manliga rocksångframträdande (1998)[1]
Grammy Award för årets album (1998)
Oscar för bästa sång (2001)[4][5]
Grammy Award för bästa samtida folkmusikalbum (2002)[1]
Prinsessan av Asturiens pris i konst (2007)[6][7]
Grammy Award för bästa rocksångsoloframträdande (2007)[1]
Grammy Award för bästa Americanaalbum (2007)[1]
Pulitzerpriset, särskilt pris (2008)
National Medal of Arts (2009)[8]
Terence Donovan Award (2009)[9]
Presidentens frihetsmedalj (2012)[10]
Nobelpriset i litteratur (2016)[11][12][13]
Riddare av Hederslegionen
Polarpriset
Hedersdoktor vid Princeton University
Hedersdoktor vid Saint Andrews-universitetet
Kommendör av Arts et Lettres-orden

Bob Dylan (född Robert Allen Zimmerman 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota) är en amerikansk singer-songwriter, författare, poet, och på senare tid diskjockey, som har varit en stor figur inom populärmusik i över fem årtionden, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken.

Många av Dylans mest lovprisade låtar kommer från 1960-talet, där han kom att bli en förgrundsfigur i Amerika, och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom "Blowin' in the Wind" och "The Times They Are a-Changin'", blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Dylans tidiga texter innehöll politik, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han bredde ut och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock and roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.

Dylan uppträder med sin gitarr, keyboard och sitt munspel. Uppbackad av en varierande sättning av musiker, har han turnerat oavbrutet sedan sent 1980-tal, i vilket som har kallats för ”Never ending Tour”. Han har även spelat tillsammans med andra stora artister.

Dylans första LP-skiva Bob Dylan släpptes 1962, som följdes sedan av många prisade album som The Freewheelin' Bob Dylan (1963), Highway 61 Revisited (1965), Blonde on Blonde (1966), Blood on the Tracks (1975), Oh Mercy (1989) och Time Out of Mind (1997).

Dylan tog medvetet upp arvet efter Woody Guthrie. Han besökte dennes dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills[14] inspirerade honom tidigt, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.

Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel "A Hard Rain's A-Gonna Fall" och nämda "The Times They Are a-Changin'". Denna "revolutionära period" följdes av en mer surrealistisk period i mitten på 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska. Dylans musik blev senare mer inåtvänd, med delvis religiösa texter. Under senare år kom Dylan in i två religiösa perioder, först en kristen, sedan en judisk.

Bob Dylan erhöll Polarpriset år 2000.

Biografi

Uppväxt, tidig karriär

Bob Dylan uppträder på St. Lawrence University 1963

Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman i staden Duluth, Minnesota men familjen flyttade tidigt till Hibbing, Minnesota där han växte upp. Hans förfäder hade utvandrat från Ryssland, Ukraina, Turkiet och Litauen och familjen Zimmerman var av judisk härkomst. Strax innan han fyllde sex år och efter att hans far fått polio flyttade familjen till den närliggande staden Hibbing. Mycket av hans ungdomstid gick åt till att lyssna på radio där han tog in stationer som sände blues, country, och tidig rock and roll. Han började uppträda i mitten på 1950-talet och var medlem i ett flertal band under sin tid i high school.

1959 började han studera på universitetet i Minneapolis. I samma veva tog hans intresse för folkmusik fart. Det var också nu han började presentera sig som Bob Dylan. Var han fått namnet ifrån finns det flera historier om. Vissa menar att det är inspirerat av poeten Dylan Thomas.

Sin första skivinspelning gjorde han som munspelare åt Harry Belafonte 1961. Året därpå gavs hans första egna självbetitlade album ut på Columbia. Det bestod mestadels av covers på andras verk och traditionella sånger, men två egna låtar fanns med. Han spelade samtidigt in lite material för det mindre kända skivbolaget Broadside under pseudonymen Blind Boy Grunt. Vid tiden då nästa album, The Freewheelin' Bob Dylan släpptes hade han gjort sitt namn känt inom folkmusikkretsar, och det albumet var också hans första att ta sig in på billboardlistan. På det albumet kan man hitta en av hans mest kända sånger, "Blowin' in the Wind". Albumet var fyllt av ilska och protestsånger, särskilt mot krig. "Blowin' in the Wind" var också en hit, fast i Peter, Paul and Marys version.

Samma år som ovan nämnda album släpptes, 1963, hade Dylans intresse för de mänskliga rättigheterna ökat markant. Han uppträdde bland annat på marschen genom Washington, där Martin Luther King gav sitt berömda tal, "I have a dream...". Man kunde också tydligt märka hans intresse för ämnet på det nästföljande albumet, The Times They Are A-Changin' där han tydligt tar avstånd från rasism och orättvisor. Sångerna behandlar också andra utsatta personer som gruvarbetare. De är mycket cyniska. Dylan kom aldrig att vara så politisk igen. Titelspåret var en stor brittisk hit. Redan nästa album Another Side of Bob Dylan visade (som titeln antyder) en mer varm och romantisk sida av Bob Dylan. Sångerna var också något av en kritik mot den så omhuldade bilden av "den idealistiske Dylan".

Elektriska gitarrens tid

Dylan och Joan Baez vid medborgarrättsmarchen i Washington, D.C. 1963

En musikalisk utvidgning kom för Dylan med 1965 års album, Bringing It All Back Home. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "Subterranean Homesick Blues" och "Maggie's Farm". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man" som blev en mycket stor hit i The Byrds version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se Bob Dylan UK Tour 1965). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på Newport Folk Festival. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta, en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare:

  • Hans gamla fans såg det som ett svek, de var upprörda över hans byte från akustisk gitarr till elgitarr, från traditionell folk-musik över till den så föraktade pop/rockmusiken.
  • Den andra förklaringen är helt enkelt att ljudkvalitén var usel eller att han endast spelade tre låtar innan han lämnade scenen.

Det året släpptes singeln "Like a Rolling Stone" vilken blev en stor hit, och även banbrytande i och med att en singel sällan varade i mer än tre minuter medan den här låten var dubbelt så lång. "Like a Rolling Stone" brukar ofta hamna på en hög placering när det görs listor på bästa rocklåtarna, eller låtar överhuvud taget. Albumet Highway 61 Revisited som släpptes nära inpå byggde starkt på det sound "Like a Rolling Stone" har. På hösten samma år släpptes singeln "Positively 4th Street" vilken också blev en hit då den nådde en sjundeplats på billboardlistan. Det blev också hans första singel som tog sig in på svenska Tio i topp. Låtens text har dubbla innebörder: Antagligen sjunger han ett elakt avsked till sina gamla folk-fans, eller så är han bara oerhört spydig mot en gammal flickvän.

Den 22 november 1965 gifte sig Dylan med sin dåvarande flickvän Sara Lownds. Två månader senare fick de sitt första barn.

På våren 1966 var Dylan i Nashville och spelade in ett av sina mest prisade album, dubbel-LPn Blonde on Blonde, vilken släpptes i maj samma år. Nästan alla låtar på albumet skrevs i studion och spelades in kort efter att de var skrivna. Det albumet gav honom också två stora hitsinglar med "Rainy Day Women # 12 & 35" och "I Want You". Gruppen Manfred Mann hade också en hit med låten "Just Like a Woman" från det albumet, fast deras version är mer känd i Europa. Något före och efter att denna LP släpptes gav sig Dylan även ut på en omfattande världsturné i april - maj 1966. Denna så kallade Bob Dylan World Tour 1966 (den hade egentligen inget namn) präglades delvis av publikens reaktioner på hans nya elektriska stil. Efter den skulle Dylan dock inte komma att turnera på åtta år.

I juli samma år kraschade Bob Dylan med sin motorcykel nära hemmet i Woodstock, New York efter att bromsarna gett vika. Dylan fick vila upp sig ett tag innan han återigen kunde börja spela in och skriva nytt material. Denna händelse fick honom också att upphöra med sitt hektiska artistliv, och musiken han gjorde följande år kom att bli mer avslappnad och tillbakalutad. De första inspelningarna han gjorde efter olyckan var med gruppen The Hawks (som senare bytte namn till The Band), men dessa alster gavs inte ut officiellt förrän 1975 under namnet The Basement Tapes i en omdiskuterad utgåva. Några hävdar att Robbie Robertsons, The Bands låtskrivare och gitarrist, urval av låtar var dåligt.

Tillbaka till rötterna

John Wesley Harding hette Dylans nästa album, och det bröt totalt mot Dylans tidigare blues och folkrock-influerade album. Det här albumet var lugnt och var också starkt influerat av kristendom och bibeln. Albumet stack också ut genom att det inte var ett dugg psykedeliskt, vilket många album var under "the summer of love" 1967. På albumet fanns också "All Along the Watchtower" vilken blev en hit i Jimi Hendrix version. Dylan har nämnt att han tycker den versionen är den definitiva.

Dylan avslutade 1960-talet med att ge ut albumet Nashville Skyline vilket var ett fullfjädrat countryalbum med både lap steel- och pedal steel-gitarrer. Låtarna på albumet var också mer personliga och direkta (till skillnad från tidigare kryptiska låtar) än tidigare. Det gav honom också hitsingeln "Lay Lady Lay" vilken blev en av hans största pophits. Den var även en stor hit i Sverige. 1969 gav sin enda mer traditionella konsert då han tillsammans med The Band framträdde på festivalen på Isle of Wight 31 augusti, 1969. Dylans nya musikaliska inriktning märktes tydligt vid detta framträdande.[15]

1970-talet

1970 hade Bob Dylan tröttnat på all uppmärksamhet och bestämde sig för att ge ut ett album som kritiker helt enkelt inte kunde gilla eller förstå sig på. Resultat var dubbel-LPn Self Portrait vilken bestod av många covers och en del instrumentala spår. Nästa album New Morning togs dock emot bättre. Det albumet utvecklade musiken från de två tidigare albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline.

1972 påbörjade han en skådespelarkarriär när han var med i westernfilmen Pat Garrett & Billy the Kid som han också skrev musiken till. Han hade ingen stor roll utan fanns mest med för att framföra musik. Soundtracket gav världen "Knockin' on Heaven's Door" vilken sedan ett flertal artister gjort egna versioner på. Låten blev egentligen hans sista riktigt stora singelhit och var också hans största hit på Tio i topp i Sverige. 1973 tog hans kontrakt med Columbia slut och han började istället spela in för Asylum Records. Det första albumet där blev Planet Waves som spelades in med the Band. Där fanns en av hans mest kända låtar, "Forever Young". Han turnerade sedan med the Band i den mycket uppmärksammade (och inkomstbringande) Bob Dylan and The Band 1974 Tour och det resulterade i ett livealbum kallat Before the Flood.

Blood on the Tracks släpptes 1975 och sångerna på det albumet behandlade till stor del hans pågående skilsmässa med Sara Lownds. Dylan själv förstod inte hur folk kunde gilla albumet eftersom det behandlade sådan smärta. Det nådde toppen på billboards albumlista. Efter den korta turnén med The Band i januari - februari 1974 inledde Dylan under hösten 1975 en mer omfattande amerikansk turné under namnet Rolling Thunder Revue. Den pågick under oktober - december innan man pausade för att senare åter turnera under våren, bl.a. i sydstaterna. 1976 släpptes Desire, där låten Hurricane, som blev en stor hit, fanns med. Låten handlade om den svarte boxaren Rubin Carter och hans frihet (eller ej). Street Legal släpptes 1978 och de flesta kritiker gav tummen upp för albumet. Det många klagade på var ett mycket dåligt ljud. Efter det här albumet skulle Dylans musik ändra riktning. Han påbörjade sin kristna period 1979 med albumet Slow Train Coming som fortfarande är en av de mest sålda kristna skivor någonsin.

1980-talet

Även hans tidiga 1980-tal dominerades av musik med starkt kristen prägel. Ytterligare två kristna album blev det innan han 1983 släppte albumet Infidels som trots många bibliska referenser är mindre religiöst präglat. Det albumet ses ofta som ett av hans starkaste 80-talsalbum. Resten av albumen från 80-talet har ofta beskrivits som ojämna, men på nästan varje album brukar åtminstone en klassisk Dylan-sång finnas.

Dylan gifte sig på nytt med sin trogna bakgrundssångerska Carolyn Dennis 1985. De fick en dotter, Desiree året därpå. De skiljde sig i oktober 1992.

1988 startade Dylan det han kallar "The Never Ending Tour" vilken fortfarande pågår. Samma år valdes han in i Rock and Roll Hall of Fame. 1989 släppte han hyllade albumet Oh Mercy samtidigt som han var med i kortlivade supergruppen Traveling Wilburys.

Fram tills nu

1990-talet var blandat för Dylan. Han spelade in en del material och började även måla på heltid. 1993 släppte han det traditionella folkalbumet World Gone Wrong och 1997 albumet Time Out of Mind vilket var det första på länge där alla låtar var egna original. "Love Sick" är antagligen kändaste låten från det albumet. Hans nästa album Love and Theft utkom 11 september 2001 och är ett album som representerar den värld av kaos som blev extra tydligt efter just elfte september-attackerna.

I oktober 2004 utgavs Dylans självbiografi, Memoarer. Första delen, som är den första av tre planerade böcker. I boken beskriver han det tidiga 1960-talet, men skriver väldigt litet om mitten av detta decennium, då han var som mest berömd. I slutet av boken beskriver Dylan passionerat om när han först hörde låten Pirate Jenny av Brecht/Weill, samt när han först hörde inspelningar av Robert Johnson. I dessa avsnitt ger Dylan en vink om den process som kom att skapa hans låtskrivande. Boken följdes år 2005 av dokumentärfilmen No Direction Home som täcker större delen av hans karriär mellan 1961 och 1966.

I maj 2006 debuterade Dylan som radio-DJ för Theme Time Radio Hour, ett radioprogram som sändes varje vecka av XM Satellite Radio[16] [17] och senare även av BBC Radio. Varje program har ett speciellt tema, som exempelvis "Blommor", "Tårar", "Bibeln", "Rich man/Poor man". Musiken som Dylan presenterar i programmen består till stor del av såväl kända som obskyra amerikanska låtar från 1930- till 1950-talet, men han har även spelat låtar av artister som Blur, Prince, Billy Bragg & Wilco, Mary Gauthier och The Streets. Radioprogrammet blev snabbt uppskattat av fans och kritiker för Dylans sätt att förmedla sin breda musiksmak kryddat med en säregen humor.

Dylan spelade i februari 2006 in nytt material i studio med sitt turnéband, vilket resulterade i albumet Modern Times. Albumet som utgavs i slutet av augusti 2006 blev listetta i USA och andra länder.

Diskografi

1962 – Bob Dylan 1963 – The Freewheelin' Bob Dylan 1964 – The Times They Are a-Changin' 1964 – Another Side of Bob Dylan 1965 – Bringing It All Back Home 1965 – Highway 61 Revisited 1966 – Blonde on Blonde 1967 – Bob Dylan's Greatest Hits (samling) 1967 – John Wesley Harding 1969 – Nashville Skyline 1970 – Self Portrait 1970 – New Morning 1971 – Bob Dylan's Greatest Hits, Vol. 2 (samling) 1973 – Pat Garrett & Billy the Kid (soundtrack) 1973 – Dylan 1974 – Planet Waves 1974 – Before the Flood (live) 1975 – Blood on the Tracks 1975 – The Basement Tapes 1976 – Desire 1976 – Hard Rain (live) 1978 – Masterpieces (samling) 1978 – Street Legal 1979 – At Budokan (live) 1979 – Slow Train Coming 1980 – Saved 1981 – Shot of Love 1983 – Infidels 1984 – Real Live (live) 1985 – Empire Burlesque 1985 – Biograph (samling) 1986 – Knocked Out Loaded 1988 – Down in the Groove 1989 – Dylan & the Dead (live) 1989 – Oh Mercy 1990 – Under the Red Sky 1991 – The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991 (samling) 1992 – Good as I Been to You 1993 – The 30th Anniversary Concert Celebration (live med diverse artister) 1993 – World Gone Wrong 1994 – Bob Dylan's Greatest Hits Volume 3 (samling) 1995 – MTV Unplugged 1997 – Time Out of Mind 1998 – The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The "Royal Albert Hall" Concert (live) 2000 – The Essential Bob Dylan (samling) 2001 – Love and Theft 2002 – The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue (live) 2004 – The Bootleg Series Vol. 6: Bob Dylan Live 1964, Concert at Philharmonic Hall (live) 2005 – The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack (soundtrack) 2005 – The Best of Bob Dylan (samling) 2006 – Modern Times 2007 – Dylan (samling)

Filmografi

1965 – Se dig inte om 1972 – Pat Garrett och Billy the Kid 1972 – Eat the Document (regissör) 1978 – Renaldo and Clara (regissör) 1986 – Hearts of Fire 2000 – Wonder Boys (soundtrack) 2003 – Masked and Anonymous 2005 – No Direction Home 2007 – I'm Not There

Kuriosa

Fil:Bob Dylan Street Art in Austin.jpg
Dylan-graffiti i Austin, Texas.

Kända pseudonymer

  • Bob Dylan (sedan augusti 1962 har hans fulla namn varit "Robert Dylan")
  • Elston Gunnn (stavningen är en excentricitet från hans ungdomstid)
  • Blind Boy Grunt (album-medverkan)
  • Bob Landy (album-medverkan)
  • Tedham Porterhouse (album-medverkan)
  • Robert Milkwood Thomas
  • Lucky Wilbury (Traveling Wilburys)
  • Boo Wilbury (Traveling Wilburys)
  • Jack Frost (producent till Love and Theft och Modern Times, medproducent till Under the Red Sky och Time Out of Mind)
  • Sergei Petrov (medförfattare till filmen Masked and Anonymous)

Citat

  • "You don´t need a weatherman to know which way the wind blows."
  • "Don't follow leaders".
  • "To live outside the law you must be honest".
  • "What's money? A man is a success if he gets up in the morning and goes to bed at night and in between does what he wants to do."
  • "Being noticed can be a burden. Jesus got himself crucified because he got himself noticed. So I disappear a lot."
  • "Chaos is a friend of mine."
  • "What good are fans? You can't eat applause for breakfast. You can't sleep with it."
  • "I define nothing. Not beauty, not patriotism. I take each thing as it is, without prior rules about what it should be."
  • "Democracy don't rule the world, You'd better get that in your head; This world is ruled by violence, But I guess that's better left unsaid."
  • "You can't be wise and in love at the same time."
  • What's the last song you'd like to hear before you die? "How 'bout 'Rock of Ages'?"
  • "Time is a jetplane, it moves to fast"

Övrigt

Se även

Externa länkar

Wikiquote har citat av eller om Bob Dylan.

Wikimedia Commons har media som rör Bob Dylan.

Referenser

  1. ^ [a b c d e] Grammy Award, Grammy Award artist-ID: bob-dylan/3014.[källa från Wikidata]
  2. ^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: bob-dylan.[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online, borntolisten.com .[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, www.rollingstone.com .[källa från Wikidata]
  5. ^ 2001 | Oscars.org | Academy of Motion Picture Arts and Sciences (på engelska), läs online, läst: 16 mars 2023.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, elpais.com .[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.fpa.es .[källa från Wikidata]
  8. ^ National Medal of Arts vinnar-ID: bob-dylan.[källa från Wikidata]
  9. ^ Honorary Degree awarded to Environmental photographer Mark Edwards - UWE Bristol: News Releases (på engelska), University of the West of England, Bristol, 14 juli 2017, läs online, läst: 4 december 2022.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.rollingstone.com .[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, Nobelprize.org .[källa från Wikidata]
  12. ^ läs online, Nobelprize.org .[källa från Wikidata]
  13. ^ läs online, Nobelprize.org , läst: 12 oktober 2019.[källa från Wikidata]
  14. ^ Bob Dylan: Memoarer, första delen, Prisma, Stockholm, 2004: ”Allting i hans liv talar om heder och ärlighet” menar Dylan, s. 57. Och på sidan 58: ”Joe hade ljuset i sina ögon”.
  15. ^ Levy 2002. p259
  16. ^ ”XM Theme Time Radio Hour”. XM Satellite Radio. http://www.xmradio.com/bobdylan/. Läst 8 oktober 2007. 
  17. ^ ”Theme Time”. Not Dark Yet. http://www.notdarkyet.org/themetime.html. Läst 8 oktober 2007. 
  18. ^ Flakes - song review - Allmusic.com

Litteratur

  • Bob Dylan: Writings & Drawings. Panther 1972.
  • Scaduto, Anthony: Bob Dylan. Carlssons 1985.
  • Sounes, Howard: Dylan. Biografin. Pan 2002.
  • Thomsen/Schnack: Bob Dylan. En guide till hans skivor. Alfabeta, 1999.



v • r
Bob Dylan
Studioalbum
Livealbum
Samlingar
The Bootleg Series
Filmer
Skrifter

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Bob_Dylan&oldid=6748539”