Hoppa till innehållet

Brun glada

Från Wikipedia
Brun glada
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Starkt hotad[2]
Status i Finland: Akut hotad[3]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteMilvus
ArtBrun glada
M. migrans
Vetenskapligt namn
§ Milvus migrans
AuktorBoddaert, 1783
Utbredning
Orange: Häckningsområde
Grönt: Område där arten uppträder året runt
Blått: Vinterkvarter.
Synonymer
Brunglada

Brun glada (Milvus migrans) är sannolikt jordens talrikaste rovfågel med vid utbredning i Europa, Asien och Australien. I tropiska områden uppträder arten i stor mängd i närheten av människan och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.

Utseende och läte

I flykten syns det att brun glada har grundare kluven stjärt och att den är tydligt mindre kontrastrik på undersidan än röd glada.

Brun glada är omkring 48–58 centimeter lång och har ett vingspann på 130–155 centimeter. Den skiljs från röd glada på mörkare, och mindre kontrastrik dräkt. Den är vidare något mindre än röd glada – ungefär stor som en ormvråk – med proportionerligt kortare vingar och stjärt. Vingarna är breda med handpennor som spretar ut och stjärten är grunt kluven. Adult fågel är jämnfärgat ljusbrun med ett något blekare huvud. Juvenilen är brokigare och ljusare beroende på vitgula bräm på nästan alla kroppsfjädrar. Unfågeln har streckad buk och mörk mask vid ögat.[4]

Huvudsakligen afrikanska arten gulnäbbad glada (M. aegyptius), tidigare och i viss mån fortfarande behandlad som en del av brun glada (se Systematik nedan) skiljer sig genom i genomsnitt smalare och spetsigare vingar, så den endast visar fem ”fingrar” i stället för bruna gladans sex. Stjärten är vidare slankare och mer kluven, alltså mer likt röd glada. Tydligaste skillnaden är den helgula näbben, vilket dock kan vara svårt att se på håll. Fjäderdräkten är mer enfärgad, med bruna örontäckare i stället för grå och mindre kontrasterande vingteckning. Fåglar på södra Arabiska halvön är avvikande med roströd dräkt, blekare huvud, tydligt ljusare ögoniris och näbben ibland delvis grå. Vidare har de något annorlunda proportioner med något längre sjätte "finger" (femte handpennan). Det har föreslagits att denna population kan ha inslag av gener från brun glada.[5][6]

Den bruna gladan är högljudd och dess revirläte liknar röda gladans men är grövre och mer utdraget. Lätet avslutas med ett darrande rop som påminner om skrattmåsens.

Utbredning och systematik

Brun glada har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, nordvästra Afrika, Asien och Australien. Delar av populationen är flyttfåglar medan andra är stannfåglar. Arten delas numera vanligen upp i fem underarter med följande utbredning:[7]

Genetiska studier visar att populationer i Europa, norra Asien och Indien alla har skilda s.k. haplogrupper. Den europeiska underarten migrans och asiatiska lineatus isolerades under pleistocen, men möttes sedan och formar nu en bred hybridzon från västra Sibirien och Kazakstan till östra Europa. Där förekommer individer med hela spektrumet av karaktärer från båda underarter. Andreyenkova m.fl. (2021) konstaterar att inga av de i Palearktis förekommande bruna gladorna är reproduktivt isolerade och hybridiserar fritt, även om inga studier har gjorts vad gäller hybridernas överlevnad eller häckningsframgång. Sedan 1990-talet har lineatus expanderat västerut när ’’migrans blivit allt ovanligare, med fynd av bruna glador med lineatus-egenskaper så långt västerut som på Iberiska halvön. I Pakistan samhäckar troligen både migrans, lineatus och indiska govinda med varandra. Den isolerade populationen i södra Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan och norra Iran tros utgöras av migrans. Australiska affinis står trots avvikande utseende genetiskt mycket nära govinda, vilket tyder på att de skildes åt relativt nyligen.[8][9]

Tidigare behandlades gulnäbbad glada, förekommande i övriga Afrika och på södra Arabiska halvön, som en del av brun glada. Flera genetiska studier visar dock att den är genetiskt distinkt och faktiskt närmare röd glada än brun. De skilde sig åt alla tre under mellersta pleistocen.[9][10][11] Tongivande International Ornithological Congress (IOC) urskiljer den tidigare som egen art och 2022 följde svenska BirdLife Sverige efter.[12] Vissa, som Clements m.fl., behåller den dock än så länge som en del av brun glada.[13]

Förekomst i Sverige

I Sverige har den tidigare uppträtt varje år i mindre antal. Under 2000-talet har den etablerat sig som häckfågel. År 2019 häckade 20 par i Norrbotten, men den häckar även i Västergötland och Skåne.[14]

https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Milvus_migrans_in_Sweden

Ekologi

Föda

Brun glada glidflyger ofta på termikvindar när de söker föda. Flykten är lätt och den byter lätt riktning i luften. När de lokaliserat ett byte sänker de sig ned mot marken med benen hängande. Föda består av små djur (som gnagare), fisk, hushållsavfall och as. Arten är opportunistisk och boplundrar andra arter och tar även fåglar och fladdermöss.[15] De har också observerats söka sig till rök och eldsvådor där de fångar flyende smådjur.[16] Det indiska beståndet har anpassat sig till ett liv i städer och återfinns i tätbefolkade områden där de kan ses i stora glidflygande flockar.[17][18] I Spanien attackerar den häckande sjöfågel, speciellt sommartid för att ta deras ungar. Arten har också observerats ta artfränders ungar och ägg.[19]

Flockbeteende

Vintertid bildar brun glada stora flockar. Innan en sådan grupp slår sig till ro om natten, flyger den ofta runt.[18] Under flytten bildar den ofta stora flockar, speciellt innan den ska passerar större vatten.[20] Den indiska beståndet, av underarten govinda, uppvisar säsongsbundna populationsfluktuationer där de största koncentrationerna observeras mellan juli och oktober, efter monsunen, och det har föreslagits att arten genomför lokala förflyttningar för att undvika häftiga skyfall.[21]

Häckning

Ägg från brun glada
Indiska unga bruna glador i boet.

Över artens utbredningsområde infaller häckningssäsongen vid olika tillfällen. För det indiska beståndet av brun glada inträffar häckningssäsongen vintertid före monsunen medan de europeiska beståndet häckar sommartid.

Boet består av en slarvigt hopsatt plattform av grenar och växtmaterial som placeras i ett träd och kan återanvändas under flera år. I italienska Alperna tenderar arten att placera sitt bo i närheten av vatten vid branta klippor eller i höga träd.[22] Det kan också placeras för att optimera skydd mot vind och regn.[23] Ibland dekoreras boet med färgstarka material som vit plast. En studie gjord i Spanien föreslår att detta beteende kan fungera som en signal till andra glador att hålla sig borta.[24]

Efter parbildningen parar sig hanen vid flera tillfällen med honan och polyandri är vanligt. En hane kopulerar ofta flera gånger när den återvänder till honan efter födosökning, eftersom detta höjer sannolikheten för att hans spermier befruktar äggen och inte dem från en annan hane.[25]

Hanen och honan bygger boet tillsammans, ruvar äggen tillsammans och tar hand om sina ungar tillsammans. Den genomsnittliga kullen består av två, ibland tre, ägg.[18][26] De ruvar äggen i 30–34 dagar. Vid en studie av det indiska beståndet stannade ungarna i boet i nästan två månader.[27] En europeisk studie visade att ungar som kläcks senare, blev flygga snabbare. Samma studie visade också att föräldrarnas omhändertagande av ungarna minskade snabbt i och med de adulta fåglarnas behov av att flytta.[28][29] Ungar i samma kull är aggressiva mot varandra och ofta blir den svagare ungen dödad.[30] Föräldrarna vaktar och försvarar sitt bo och ungarna genom att störtdyka mot hot som närmar sig.[31]

Ungarnas utvecklingsstadier

Den nykläckta ungen är täckt med dun, vilket ruggas till en andra uppsättning dun efter nio till tolv dagar, utom på huvudet. Den börjar anlägga kroppsfjädrar 18-22 dagar efter kläckningen. Fjädrarna på huvudet börjar bli synliga efter 24-29 dagar. Först livnär sig ungarna på föda som fallit till botten av boet och börjar sedan kunna slita loss köttstycken efter 33–39 dagar. Efter 17–19 dagar kan de stå upp och de börjar flaxa med vingarna efter 27–31 dagar. Efter 50 dagar börjar de förflytta sig till grenar i närheten av boet.[32][33] De blir könsmogna under sitt andra levnadsår.[27]

Status och hot

Brun glada beskrivs ofta som världens vanligaste rovfågel och idag uppskattas beståndet till mellan fyra och 5,7 miljoner häckande individer.[1] Trots detta har arten minskat i olika delar av utbredningsområdet till följd av förgiftning, jakt, föroreningar och bekämpningsmedel.[1] I dagsläget bedöms artens totala populationsutveckling som stabil.[1] I Europa är trenden okänd och i Australien tros den öka i antal.[1] Beståndet i Sverige är mycket litet, varför den upptas på Artdatabankens rödlista, som starkt hotad.[2]

Referenser

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2021 Milvus migrans . Från: IUCN 2021. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 7 januari 2022.
  2. ^ [a b] Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av brun glada – Milvus migrans” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26518. Läst 22 mars 2022. 
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Forsman, Dick (2016) Flight Identification of Raptors of Europe, North Africa and the Middle East, Helm Identification Guides,ISBN 9781472913616
  6. ^ Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235 
  7. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.1.
  8. ^ Andreyenkova, N.G., Andreyenkov, O.V, Karyakin, I.V. och Zhimulev, I.F. 2018. New haplotypes of the mitochondrial gene CytB in the nesting population of the Siberian black kite Milvus migrans lineatus Gray, 1831 in the Territory of the Republic of Tyva. Dokl. Biochem. Biophys. 482: 242–244.
  9. ^ [a b] Andreyenkova, N.G., Karyakin, I.V., Starikov, I. J., Sauer-Gürth, H., Literálk, I, Andreyenkov, O.V., Shnayder, E.P., Bekmansurov, R.H., Alexeyenko, M.N., Wink, M. och Zhimulev, I.F. 2021. Phylogeography and demographic history of the black kite Milvus migrans, a widespread raptor in Eurasia, Australia and Africa. J. Avian Biol. 52: e02822: 1–19.
  10. ^ Johnson, J.A., Watson, R.T. & Mindell, D.P. (2005). Prioritizing species conservation: does the Cape Verde Kite exist? Proc. Roy. Soc. London (Ser. B Biol. Sci.) 272: 1365–1371.
  11. ^ Wink, M. och Sauer-Gürth, H. 2000. Advances in the molecular systematics of African raptors, sid. 135–147 i: Raptors at risk. Chancellor, R. D. och Meyburg, B.-U. (red.) WWGBP.
  12. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  13. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  14. ^ Niklas Aronsson (2019) Snabb framryckning av flera arter i landet, Vår Fågelvärld, nr.6, sid:7, issn 2002-8717
  15. ^ Narayanan, E (15 november 1989). ”Pariah Kite Milvus migrans capturing Whitebreasted Kingfisher Halcyon smyrnensis”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. "86" (3): s. 445. 
  16. ^ Hollands, David (1984). Eagles, hawks, and falcons of Australia. Nelson. ISBN 0170064115 
  17. ^ Whistler, Hugh (1949). Popular handbook of Indian birds (4). Gurney and Jackson, London. sid. 371–373. ISBN 1406745766. http://www.archive.org/stream/popularhandbooko033226mbp#page/n422/mode/1up/ 
  18. ^ [a b c] Ali, S & S D Ripley (1978). Handbook of the birds of India and Pakistan. "1" (2). Oxford University Press. sid. 226–230. ISBN 0195620631 
  19. ^ Veiga, J. P. and Hiraldo, F. (15 november 1990). ”Food habits and the survival and growth of nestlings in two sympatric kites (Milvus milvus and Milvus migrans)”. Holarct. Ecol. "13": ss. 62–71. 
  20. ^ Agostini N & A Duchi (15 november 1994). ”Water-crossing behavior of Black Kites (Milvus migrans) during migration”. Bird Behaviour "10": ss. 45–48. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303212056/http://www.raptormigration.org/Agostini%20Water-crossing%20Black%20Kite.pdf. Läst 2 april 2011. 
  21. ^ Mahabal, Anil & DB Bastawade (15 november 1985). ”Population ecology and communal roosting behaviour of pariah kite Milvus migrans govinda in Pune (Maharashtra)”. J. Bombay. Nat. Hist. Soc. "82" (2): ss. 337–346. 
  22. ^ Sergio, Fabrizio; Paolo Pedrini and Luigi Marchesi (15 november 2003). ”Adaptive selection of foraging and nesting habitat by black kites (Milvus migrans) and its implications for conservation: a multi-scale approach”. Biological Conservation "112" (3): ss. 351–362. doi:10.1016/S0006-3207(02)00332-4. 
  23. ^ Viñuela J & C Sunyer (15 november 1992). ”Nest orientation and hatching success of Black Kites Milvus migrans in Spain”. Ibis "134" (4): ss. 340–345. doi:10.1111/j.1474-919X.1992.tb08013.x. 
  24. ^ Sergio, F; J. Blas; G. Blanco; A. Tanferna; L. López; J. A. Lemus; F. Hiraldo (15 november 2011). ”Raptor Nest Decorations Are a Reliable Threat Against Conspecifics”. Science "331" (6015): ss. 327–330. doi:10.1126/science.1199422. 
  25. ^ Koga, K. and Shiraishi, S. (15 november 1994). ”Copulation behaviour of the Black Kite Milvus migrans in Nagasaki Peninsula”. Bird Study "41" (1): ss. 29–36. doi:10.1080/00063659409477194. 
  26. ^ Kimiya Koga, Satoshi Siraishi and Teru Aki Uchida (15 november 1989). ”Breeding Ecology of the Black-eared Kite Milvus migrans lineatus in the Nagasaki Peninsula, Kyushu”. Jap. J. Ornithol "38": ss. 57–66. doi:10.3838/jjo.38.57. 
  27. ^ [a b] Desai,JH; Malhotra,AK (15 november 1979). ”Breeding biology of the Pariah Kite Milvus migrans at Delhi Zoological Park”. Ibis "121" (3): ss. 320–325. doi:10.1111/j.1474-919X.1979.tb06849.x. 
  28. ^ Bustamante J. & Hiraldo F. (15 november 1989). ”Post-fledging dependence period and maturation of flight skills in the Black Kite Milvus migrans”. Bird Study "56": ss. 199–204. 
  29. ^ Bustamante, J (15 november 1994). ”Family break-up in Black and Red Kites Milvus migrans and Milvus milvus:is time of independence an offspring decision”. Ibis "136": ss. 176–184. doi:10.1111/j.1474-919X.1994.tb01082.x. Arkiverad från originalet den 20 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110720140601/http://www.ebd.csic.es/bustamante/publicaciones/Bustamante_(1994)_Ibis_136_176-184.PDF. Läst 2 april 2011. 
  30. ^ Viñuela, Javier (15 november 1999). ”Sibling aggression, hatching asynchrony, and nestling mortality in the black kite ( Milvus migrans )”. Behavioral Ecology and Sociobiology "45" (1): ss. 33–45. doi:10.1007/s002650050537. 
  31. ^ Malhotra,AK (15 november 1990). ”Site fidelity and power of recognition in Pariah Kite Milvus migrans govinda”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. "87" (3): s. 458. 
  32. ^ Desai, J. H. & A. K. Malhotra (15 november 1980). ”Embryonic development of Pariah Kite Milvus migrans govinda”. J. Yamashina Inst. Ornith. "12": ss. 82–86. 
  33. ^ Koga, Kimiya (15 november 1989). ”Growth and Development of the Black-eared Kite Milvus migrans lineatus”. Japanese Journal of Ornithology "38" (1): ss. 31–42. doi:10.3838/jjo.38.31. https://www.jstage.jst.go.jp/article/jjo1986/38/1/38_1_31/_article. 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör brun glada.

Wikispecies har information om brun glada.

Wiktionary har ett uppslag om brun glada.

Katalogdata
 • AFD: Milvus_migrans​​​ • BioLib: 8504​ • Dyntaxa: 103060​​ • GBIF: 5229167​​​ • Inaturalist: 5268​ • ITIS: 175469​ • IUCN: 181568721​ • NCBI: 52810​ • Fossilworks: 368606​ • WoRMS: 212678​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 96688​​​​ • Avibase: C1C255AA01C58664​​ • Species+: 9813​ • Xeno-canto: Milvus-migrans​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Brun_glada&oldid=55254935”