Hoppa till innehållet

Othello

Från Wikipedia
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.
Othello
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Othello, the Moore of Venice från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Othello, the Moore of Venice från First Folio, publicerad 1623
FörfattareWilliam Shakespeare
OriginaltitelOthello
OriginalspråkEngelska
ÖversättareKarl August Nicander, Carl August Hagberg, Per Hallström, Allan Bergstrand, Björn Collinder, Åke Ohlmarks, Anders Carlberg, Lars Huldén & Mats Huldén
Utgivningsår1622
Först utgiven på
svenska		1826
Svensk
premiär		1827
För andra betydelser, se Othello (olika betydelser).
Othello och Desdemona
John McCullough som Othello

Othello är en tragedi av William Shakespeare. Tillsammans med Hamlet, Kung Lear och Macbeth brukar den räknas till Shakespeares mogna tragedier. Dramat ligger även till grund för operaverk som Otello av Giuseppe Verdi och Otello av Gioacchino Rossini.

Tillkomsthistoria

Datering

Pjäsen är tillkommen under samma period som tragedin Troilus och Cressida och komedierna Lika för lika och Slutet gott, allting gott och har samma svartsynta syn på sexualiteten. Othello delar ovanlig vokabulär med tragedin och kännetecken i versbehandlingen med komedierna. Enligt Revels Office som bokförde föreställningar vid hovet ägde den första kända föreställningen av Othello rum i november 1604. I Thomas Dekkers och Thomas Middletons pjäs The Honest Whore tillkommen samma år finns det ekon av Othello. I Othello finns upplysningar om den turkiska flottan som är hämtade från Richard Knolles History of the Turks som publicerades hösten 1603. Sammantaget gör detta att pjäsen antas vara skriven sent 1603 och först spelad 1604.[1]

Pjäsens källor

Pjäsen tros vara tillkommen med viss hänsyn till kung Jakob I:s intresse för kriget mellan Republiken Venedig och Osmanska riket; kommet till uttryck i ett poem om slaget vid Lepanto. Detta krig utgör en flyktig bakgrund till pjäsens handling.[2]

En inspirationskälla tros ha varit Seneca den yngres hämndtragedier.[3] Intrigen är i huvudsak hämtad från novellen Un Capitano Moro ur Giovanni Battista Giraldis (Cinthio) novellsamling Hecatommithi från 1565.[1][4][5][6] Likaså namnet på Othellos hustru Desdemona kommer därifrån.[7] De två första akterna förhåller sig fritt till Cinthio, medan de tre sista akterna följer handlingen närmare. Shakespeare har koncentrerat stoffet och gett dramat psykologiskt djup.[1][4][5][6] Det fanns en fransk översättning av Gabriel Chappuy från 1584 men Shakespeares text är närmare originalets än översättningens.[1][4] Exotiska detaljer i Othellos repliker är hämtade från Plinius den äldres Naturalis Historia, som det verkar i original och inte i Philemon Hollands översättning.[1][8]

Tryckningar och text

Första gången pjäsen publicerades var i en kvartoutgåva, som år 1622 publicerades av Thomas Walkley och saknade angivelse av författarnamn.[1][9] Kvarton är den enda aktindelade kvartoupplagan av Shakespeares pjäser. Man tror att den grundar sig i Shakespeares handskrivna original, som renskrivits av en professionell skrivare.[1] Nästa gång pjäsen publicerades var i the First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[10] Forskare tror att folioupplagan undergått bearbetning av hänsyn till lagen Act to Restrain Abuses of Players som tillkom för att hindra blasfemi på teatern.[1][11] Man tror att folioupplagan är grundad i ett manus som bearbetats för teatern av Shakespeare själv och även det skrivits rent av en professionell skrivare. Folion är 160 rader längre än kvarton och har annorlunda ordval på 1 000 ställen.[1]

Handling

Roderigo har uppvaktat Desdemona och blir arg när hon väljer den moriske generalen Othello (rollen brukar oftast tolkas som svart,[12] men kan också vara en nordafrikan – Desdemona är europé, den etniska skillnaden har betydelse för handlingen).[12] Sergeanten Jagos hat mot Othello väcks när han befordrar Cassio till löjtnant framför honom själv. Tillsammans väcker Rodrigo och Jago upp Desdemonas far Brabantio och berättar att hon rymt med Othello. Brabantio går till attack mot Othello inför hertigens råd i Venedig. Othello svarar att Desdemona gift sig med honom frivilligt, vilket hon bekräftar. Othello säger att han älskar Desdemona bortom allt förnuft. Samtidigt pågår krig mellan Venedig och Osmanska riket. Generalen Othello, vars rättrådighet hertigen prisat, beordras till Cypern. Desdemona skall med och eskorteras av Jago, som samtidigt lovar hjälpa Rodrigo att försöka förföra henne. Jago har en misstanke om att hans hustru Emilia varit otrogen med Othello. Jago vill hämnas på Othello och Cassio genom att få Othello att misstänka att Desdemona varit otrogen med Cassio.[12]

På Cypern skall det firas att den turkiska flottan gått under i en storm. Jago super Cassio full inför att denne skall gå sin vakt. Cassio hamnar i slagsmål med Montano, Cyperns guvernör. Othello avskedar Cassio. Jago intalar Cassio att försöka få Desdemona att tala för hans sak. Cassio ber Emilia ordna ett möte med Desdemona. Inför Othello talar hon väl om Cassio. Jago väcker Othellos misstankar om varför Desdemona beter sig som hon gör. Desdemona slarvar bort en näsduk hon fått av Othello. Jago har fått tag i näsduken och ger den till Cassio. Till Othello säger han att han hört Cassio tala om Desdemona i sömnen och att han har näsduken. Jago lovar hjälpa Othello att hämnas.[12]

Othello frågar Desdemona om näsduken. När hon inte kan få fram den blir han arg. Cassios älskarinna Bianca förebrår honom för att de träffas så sällan. Han säger att han känt sig dyster och ber henne kopiera mönstret på näsduken. Jago säger till Othello att Cassio har erkänt otrohetsaffären med Desdemona. Othello blir omtumlad, börjar mumla osammanhängande och får ett epileptiskt anfall. Jago vill att Othello skall tjuvlyssna till ett samtal mellan honom och Cassio. Jago pratar med Cassio om Bianca. Cassio hånar henne för att hon tror att de skall gifta sig. Othello missuppfattar och tror att de pratar om Desdemona. Bianca kommer med näsduken och Othello tror att Cassius gett den till en prostituerad.[12]

Othello kallas tillbaka till Venedig. När Desdemona gläds med honom slår han till allmän förvåning till henne. Jago kommenterar att han ibland är ännu mer obalanserad. Othello ställer Desdemona till svars för otrohet. Jago och Emilia tröstar henne. Till Emilia säger Desdemona att hon aldrig skulle kunna vara otrogen. Jago hetsar Rodrigo att överfalla Cassio som såras. När han ropar på hjälp drar Othello slutsatsen att Jago haft rätt om honom. Jago låtsas att han är upprörd över att Cassio överfallits och dödar Rodrigo. Othello väcker Desdemona med en kyss men hotar henne strax med döden. Hon försvarar sig med att Cassio kan intyga hennes oskuld. Han är död säger Othello och kväver henne med en kudde.[12]

Othello berättar om Desdemonas otrohet för Emilia men hon försvarar henne och säger att allt är en lögn. Emilia uppmanar Jago att berätta sanningen. Han vägrar. Othello får veta att Emilia gett Jago näsduken. Han blir rasande och överfaller Jago, som sårar Emilia och sedan lyckas fly. Emilia dör. Jago infångas och förs till tortyr. Othello avskedas från sin tjänst och tar sitt liv.[12]

Översättningar till svenska

Othello finns i åtta svenska översättningar, varav sju getts ut i bokform. Den första översättningen Othello, mohren i Venedig av Karl August Nicander kom ut 1826. 1850 kom Carl August Hagbergs översättning med samma titel i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 10. Per Hallströms översättning publicerades 1926 i Shakespeares dramatiska arbeten. Sorgespel, Bd 2. 1952 spelade Malmö stadsteater Allan Bergstrands översättning. Björn Collinders översättning publicerades 1961 och året därpå Åke Ohlmarks Othello, moren från Venedig i samlingsbandet Tragedier. 1978 gavs Anders Carlbergs översättning ut och 1987 Mats Huldéns och Lars Huldéns.

Uppsättningar

Forskare tror att Shakespeare skrev huvudrollen för stjärnan i the King's Men, Richard Burbage.[13] Enligt Revels Office som bokförde föreställningar vid hovet ägde den första kända föreställningen av Othello rum i november 1604 inför Jakob I:s och hovet i Banqueting House på Whitehall Palace.[1][2] Othello var en populär pjäs under Shakespeares livstid. Kvartoupplagan anger att pjäsen spelats på både the Blackfriar's Theatre och the Globe. Ett ögonvittne talar om att den spelades i Oxford 1610.[14] Prins Ludwig Friedrich von Württemberg såg Othello med the King's Men på the Globe 30 april 1610. Enligt the Treasurer of the Chamber, som bokförde all underhållning vid hovet, spelades Othello av the King's Men vid hovet vintern 1612-1613.[15]

När en adaption av Othello spelades i Paris 1792, republikens andra år, så ansågs pjäsen vara alltför våldsam. De gjorde dessutom Othello mer ljushyad än i den engelska traditionen, för att inte skrämma kvinnorna. Att tappa en näsduk ansågs alltför intimt, så Desdemona fick istället förlägga ett diadem. Att Othello kvävde Desdemona med en kudde ansågs också opassande, så han fick istället knivmörda henne.

John Philip Kemble hade framgångar som Othello. Det hade även Edmund Kean som spelade rollen från 1814 tills han kollapsade i fjärde akten 1833. Amerikanen Ira Aldridge var den första svarte skådespelaren som spelade Othello, dock på dåvarande Royal Coburg Theatre (nu Old Vic) i London 1825 och aldrig i USA. Han spelade därefter rollen till 1865.

1837 alternerade William Macready och Samuel Phelps mellan Othello och Jago på Drury Lane Theatre i London. Framgångsreceptet upprepades 1880 av Edwin Booth och Henry Irving. 1896 spelades Othello av ingen mindre än Konstantin Stanislavskij. När Othello framfördes i Chicago 1909 blev en löjtnant i publiken så upprörd över Jagos uppträdande att han sköt ner honom. Därpå sköt löjtnanten sig själv.

1910 regisserades pjäsen av Max Reinhardt på Deutsches Theater i Berlin med Albert Bassermann i titelrollen. 1953 togs pjäsen upp igen på Deutsches Theater.

När den svarte amerikanen Paul Robeson spelade Othello i London 1930 väcktes skandal då han kysste Peggy Ashcroft. På turné i USA 1943 med Paul Robeson som Othello och José Ferrer som Jago i regi av Margaret Webster, kunde föreställningen bara spelas i Nordstaterna. Från 1950-talet i USA och 1980-talet i Storbritannien har det varit vanligast att rollen som Othello spelats av svarta skådespelare. 1997 spelades Othello av den vite skådespelaren Patrick Stewart medan resten av ensemblen var svart.

1933 spelades Jago av Laurence Olivier på Old Vic. 1963 återvände han till pjäsen, denna gång som Othello, på Royal National Theatre. Han fick beröm för sin tolkning men kritik för att svartsminkningen liknade en rasistisk stereotyp. 1955 alternerade Richard Burton och John Neville i huvudrollerna på Old Vic. 1980 spelades Othello av Paul Scofield på National Theatre. Andra vita skådespelare som spelat Othello inkluderar Anthony Hopkins och Ben Kingsley. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en helsvart ensemble i Washington, D.C..

1982 sattes Othello upp på Broadway med James Earl Jones som Othello och Christopher Plummer som Jago. Plummer är den ende som nominerats till en Tony Award för att ha spelat i Othello. 1987 regisserade Janet Suzman Othello på Market Theatre i Johannesburg med John Kani i huvudrollen, ett vågat repertoarval under apartheid.

1990 regisserade Alan Ayckbourn pjäsen på Stephen Joseph Theatre i Scarborough med Michael Gambon i titelrollen. Michael Grandage regisserade pjäsen 2007 på Donmar Warehouse i London med Chiwetel Ejiofor som Othello, Ewan McGregor som Jago och Tom Hiddleston som Cassio.

På Det Kongelige Teater i Köpenhamn spelades hösten 2017 titelrollen av en kvinna med nordafrikanskt påbrå, Lila Nobel, i homosexuellt äktenskap i en mansdominerad, nutida värld; regi av Elisa Kragerup.[16]

Uppsättningar i Sverige

1802 gästades Stockholm av en fransk trupp som framförde Othello, förmodligen i franskklassisk adaption.[17] Truppen anfördes av de Villiers.[18] 17 april 1827 hade Kungliga Dramatiska Teatern som då höll till på Gustaf III:s opera svensk premiär på Othello med Nils Almlöf i titelrollen, Johan Gustav Lindman som Jago och Sara Strömstedt som Desdemona och under ledning av Karl Hjortsberg.[19][20][21] Översättningen på blankvers var gjord av Karl August Nicander,[17][19][20][22] bearbetad av båda Dramatencheferna Gustaf Fredrik Åkerhielm och Gustaf Lagerbielke. Bearbetningen gick i franskklassisk stil[21] och betecknades som "ett lappverk, som sömmats om så många gånger, att den icke höll ihop".[23] Skådespelarna stod uppställda i rangordning i en halvcirkel framför sufflörluckan.[21] Uppsättningen fick övervägande nergörande kritik och lades ner efter bara fem föreställningar,[19][20] de båda sista med nästan tom salong.[20] Fram till 1830 repriserades den ytterligare tre gånger.[19][20][24] Efter detta skulle det dröja 15 år innan nationalscenen på nytt spelade Shakespeare,[20] nämligen Romeo och Julia.

1857 gästspelade den svarte amerikanske skådespelaren Ira Aldridge med titelrollen i Othello på Dramaten som fortfarande spelade på Gustavianska operahuset. Aldridge spelade på engelska medan resten av ensemblen spelade på svenska[22] i Carl August Hagbergs översättning.[19] Jago spelades av Edvard Swartz.[25] 1861 spelade Dramaten Othello på nytt med Ludvig Josephson som Jago.[26] Uppsättningen vållade en häftig pressdebatt. Vissa tyckte att Dramatens skådespelare skulle dra lärdom av Aldridges realistiska spel. Hos andra förekom rasistiska angrepp.[22] Vid mitten av 1870-talet spelade de svenska skådespelarna August Lindberg och Emil Hillberg Othello och Jago i Helsingfors.[27] 1879 tog Dramaten upp Othello på nytt. Emil Hillberg spelade Jago igen, medan Othello gjordes av Axel Elmlund. Elmlund fick beröm för sin prestation, han spelade med "värme och kraft".[28]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900

Filmatiseringar (urval)

Othello har filmats många gånger, däribland:

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i j] The Oxford Companion to Shakespeare sid 330f
  2. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 227
  3. ^ Robert S. Miola: Reading the Classics i A Companion to Shakespeare sid 176
  4. ^ [a b c] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 182ff
  5. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 228 & 233
  6. ^ [a b] Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 423f
  7. ^ Dick Harrison: Har Othello existerat?, Historiebloggen, Svenska Dagbladet 29/5 2014
  8. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 186ff
  9. ^ Thomas L. Berger & Jesse M. Lander: Shakespeare in Print, 1593-1640 i A Companion to Shakespeare sid 176
  10. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  11. ^ Richard Dutton: Licensing and Censorship i A Companion to Shakespeare sid 385
  12. ^ [a b c d e f g] The Oxford Companion to Shakespeare sid 331f
  13. ^ S. P. Cerasano: The Chamberlain's-King's Men i A Companion to Shakespeare sid 333
  14. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 333
  15. ^ Roslyn L. Knutson: Shakespeare' Repertory i A Companion to Shakespeare sid 358 & 360
  16. ^ Det Kongelige Teater 2017, om "Othello"
  17. ^ [a b] Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 112
  18. ^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 14
  19. ^ [a b c d e] Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 244ff
  20. ^ [a b c d e f] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 216f
  21. ^ [a b c] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 103
  22. ^ [a b c] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 105
  23. ^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 104
  24. ^ Ingeborg Nordin Hennel: Österländsk exotism i Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 70
  25. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 113
  26. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 114
  27. ^ Olof Hillberg: Den svenska landsortsteatern i Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden sid 82
  28. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 321

Källor

Externa länkar

 Wikisource har originalverk relaterade till Othello (engelska)
Wikiquote har citat av eller om Othello (engelska)
Wikimedia Commons har media som rör Othello.
v • r
William Shakespeare
Pjäser
Se även
Dikter
Apokryfer
och förlorade verk
Shakespeares liv
och verk
Shakespeares arv
Övrigt
Kategori Kategori
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Othello&oldid=56230146”