Hoppa till innehållet

Solsystemet

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Planeterna” leder hit. För andra betydelser, se Planeterna (olika betydelser).
För solsystem i allmänhet, se Solsystem.
Planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men inte det relativa avståndet till solen.
En ramsa från 1950-talet för att lära sig planeternas namn, och ordning från solen räknat.

Solsystemet är det vardagliga namnet på vårt planetsystem där bland annat solen, jorden och månen ingår. Det består av solen och de himlakroppar som den binder till sig genom sin gravitation och har sitt ursprung i en gravitationell kollaps av ett gigantiskt gas- och stoftmoln för 4,5 miljarder år sedan.

Runt solen kretsar en rad objekt i en nästan cirkulär skiva i ekliptikan. Med undantag från solen finns merparten av solsystemets massa i de åtta planeterna, vars omloppsbanor är nästan cirkulära. De fyra mindre inre planeterna är Merkurius, Venus, jorden och Mars, vilka kallas stenplaneterna och mest består av sten och metall. De fyra yttre planeterna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus som kallas gasjättarna och som mestadels består av väte och helium och är mycket tyngre och större än stenplaneterna.

Det finns två områden med mindre kroppar: asteroidbältet, som ligger mellan Mars och Jupiter, består av mindre kroppar som har vissa likheter med stenplaneterna då de till största delen består av sten och metall; Kuiperbältet, som ligger bortom Neptunus omloppsbana, består huvudsakligen av fruset vatten, ammoniak och metan. Inom dessa bälten finns det speciella objekt: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris som betecknas dvärgplaneter, då de är tillräckligt stora för ha blivit runda som en konsekvens av sin egen gravitation. På ett avstånd av 0,8–1,6 ljusår från solen antar man att det finns vad man kallar Oorts kometmoln som tros vara ursprunget till de långperiodiska kometerna.

I solsystemet finns det grupper av mindre kroppar såsom kometer, centaurer och damokloider, interplanetärt stoft som färdas mellan dessa områden, medan solvinden, ett flöde av plasma från solen, skapar en bubbla i det interplanetära mediet som kallas heliosfären. Detta sträcker sig ut till mitten av det område som kallas scattered disc, ett område i anslutning till Kuiperbältet.

Sex av planeterna och fyra av dvärgplaneterna har naturliga satelliter eller månar i omloppsbana. Var och en av de fyra yttre planeterna har en planetarisk ring av damm och andra partiklar.

Upptäckt och utforskning

[redigera | redigera wikitext]

Under en stor del av mänsklighetens historia har, med ett fåtal undantag, solsystemets existens varit okänd. En förekommande uppfattning var att jorden låg stationär i universums mitt och var något helt annat än de förmodade gudomliga eller andliga objekten som rörde sig över himlen. Till exempel den indiska astronomen Aryabhata och den grekiska filosofen Aristarchos spekulerade dock i en heliocentrisk världsbild, det vill säga att solen var i centrum och att jorden rörde sig runt denna. Men det var 1500-talsastronomen Nicolaus Copernicus som först kunde utveckla en matematisk modell som förutsade de olika himlakropparnas rörelser i solsystemet. Under 1600-talet kunde astronomerna Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton fortsätta bygga på Copernicus modell, vilket efterhand ledde till en allmän acceptans av att jorden rör sig runt solen och att de andra planeterna styrs av samma fysiska lagar som styr jorden.

Förbättringar av de första primitiva teleskopen ledde till en accelererande takt av upptäckter av både större och mindre himlakroppar i solsystemet, däribland de båda planeterna Uranus och Neptunus samt otaliga asteroider. På senare tid har bättre utrustning givit allt mer detaljerade studier av solsystemets himlakroppar, såsom berg, dalar och kratrar samt väderfenomen som molnbildning och sandstormar.

De relativa massorna av solsystemets planeter. Jupiter och Saturnus dominerar med sina 71% respektive 21% av den totala massan. Merkurius och Mars, vardera med mindre än 0,1% av massan, är inte synliga i den här skalan.
Skalenlig avbildning av solsystemets himlakroppars omloppsbanor (medurs med start ovan till vänster)

Den dominerande kroppen i solsystemet är solen, en huvudseriestjärna av spektralklass G2, som innehåller 99,86% av solsystemets totala kända massa och dominerar gravitationellt.[1] Jupiter och Saturnus, de två största kropparna i en bana runt solen, står tillsammans för över 90% av solsystemets återstående massa.

De flesta större objektens banor runt solen ligger nära ekliptikan, det vill säga i samma plan som jordens omloppsbana. Planeterna ligger mycket nära ekliptikan, medan kometer och objekt i Kuiperbältet ofta har avsevärda vinklar mot ekliptikan.[2][3]

Samtliga planeter och de flesta övriga objekten i solsystemet har en bana runt solen i samma riktning som solens rotation (moturs, sett från ovanför solens nordpol). Det finns undantag, till exempel Halleys komet.

Keplers lagar beskriver olika objekts omloppsbanor runt solen. Enligt dessa färdas varje objekt längs en ellips med solen i en brännpunkt. Objekt nära solen (med kortare halv storaxel) har kortare år än objekt längre bort. För en elliptisk omloppsbana varierar avståndet från solen över objektets år. Den närmaste punkten från solen kallas för perihelium medan punkten längst bort kallas aphelium. Varje objekt rör sig som snabbast vid sitt perihelium och som långsammast vid sitt aphelium. Planeternas omloppsbanor är nästan cirkulära, men många kometer, asteroider och Kuiperbältsobjekt följer mycket elliptiska banor.

För att kunna illustrera solsystemet i samma bild visas ofta planeternas banor med lika avstånd från varandra. I verkligheten ökar generellt sett avstånden ju längre ut i solsystemet man rör sig. Till exempel befinner sig Venus cirka 0,33 AU från Merkurius, medan Saturnus befinner sig 4,3 AU längre ut än Jupiter och Neptunus 10,5 AU från Uranus.

De flesta planeterna i solsystemet har egna system med månar, för jätteplaneterna kan det påminna om solsystem i miniatyr. Vissa av månarna är nästan lika stora eller till och med större än den minsta planeten Merkurius. De flesta befinner sig i en så kallad bunden rotation, där ena sidan av månen hela tiden är vänd mot planeten. Vår egen måne är ett exempel på detta. De fyra största planeterna har även planetariska ringar som i huvudsak består av små finkorniga partiklar som rör sig runt planeten.[4]

Informellt delas solsystemet ibland in i separata områden. Det inre solsystemet innefattar de fyra stenplaneterna och asteroidbältet och planeterna där kallas inre planeter. Det yttre solsystemet ligger bortom asteroidbältet, med de fyra gasjättarna[5] och planeterna där kallas yttre planeter. Sedan upptäckten av Kuiperbältet räknas de yttersta delarna, bortom Neptunus, som ett eget område.[6]

Planeterna delas även in i två grupper beroende på hur deras banor ligger i förhållande till jordens bana. De två innersta planeterna Merkurius och Venus, vars banor ligger innanför jordens bana, kallas för undre planeter, medan planeterna från Mars och utåt kallas övre planeter. Sett från jorden kan en undre planet aldrig stå i opposition mot solen, och en övre planet kan aldrig stå i undre konjunktion. Jorden är varken en undre eller en övre planet utan är den planet från vilken vi — i alla fall än så länge – observerar de andra planeterna. När den dagen eventuellt kommer då människor permanent bor på någon annan planet än jorden kommer det sett från den planeten att bli en annan uppdelning i undre och övre planeter.

Dynamiskt och fysiskt klassificeras objekt som kretsar runt solen i: planeter, dvärgplaneter, småplaneter och kometer. En planet är en himlakropp som kretsar kring solen och som har tillräcklig massa för ha blivit sfärisk samt har rensat sin egen omloppsbana från mindre objekt. Genom denna definition har solsystemet åtta kända planeter: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Pluto når inte upp till denna definition då den inte har rensat det omgivande Kuiperbältet från andra mindre himlakroppar.[7] En dvärgplanet är en himlakropp i omloppsbana runt solen som är stor nog att ha blivit sfärisk genom sin egen gravitation men som inte har rensat sin omgivning från planetesimaler och inte är en satellit.[7] Genom denna definition har solsystemet fem kända dvärgplaneter: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris.[8] Andra objekt som kan komma att klassificeras som dvärgplaneter är Sedna, Orcus, och Quaoar. Dvärgplaneter med omloppsbanor utanför Neptunus brukar kallas för "plutoider".[9] Övriga objekt i omloppsbana kallas småplaneter eller kometer.

Solsystemets regioner (eller zoner): det inre solsystemet, asteroidbältet, jätteplaneterna och Kuiperbältet. Storlekar och banor är inte skalenliga.

Inom den planetära astronomin används termerna gas, is och sten för att beteckna de olika typer av material som man hittar i solsystemet. Sten används för att beskriva material med hög smältpunkt (högre än 500 K), såsom silikater. Sådana material är dominerande i det inre solsystemet bland stenplaneterna och asteroiderna. Med gas menar man material med låg smältpunkt, till exempel atomiskt väte, helium och ädelgaser. Dessa material dominerar mellanregionen där Jupiter och Saturnus mestadels består av sådant material. Med is menar man fruset vatten, metan, ammoniak och koldioxid[10] som har smältpunkter på upp till några hundra kelvin. De flesta av gasjättarnas satelliter, planeterna Uranus och Neptunus samt det stora antalet mindre objekt som finns bortom Neptunus omloppsbana, består mestadels av sådant material.[11] Med beteckningen flyktiga material menas sammantaget allt material med låg smältpunkt (mindre än några hundra Kelvin), inkluderande både gas och is, som i olika former kan hittas på ett flertal ställen i solsystemet.

Huvudartikel: Solen

Solen är stjärnan i solsystemet och det är runt den som de övriga delarna i solsystemet kretsar. Dess stora massa på 332 830 jordmassor (1 047 jupitermassor) ger dess innandöme en densitet som är hög nog för att upprätthålla fusion. Fusionen avger enorma mängder energi som till slut lämnar solens yta som elektromagnetisk strålning, bland annat som synligt ljus.

Solen klassificeras som en måttligt stor gul dvärg.[12] Trots det är den relativt stor och ljusstark, och större än 85 procent av övriga stjärnor i Vintergatan.[13]

Genom klassificering i det så kallade Hertzsprung–Russell-diagrammet, en graf som prickar ut ljusstyrkan hos stjärnor gentemot deras yttemperatur, framgår det att solen ligger precis i mitten av den så kallade huvudserien. Stjärnor som är varmare och ljusstarkare är ovanliga medan kyligare och ljussvagare är vanliga.[14]

På grund av att solen befinner sig i mitten av den så kallade huvudserien tros den befinna sig i sin krafts dagar för en stjärna då den ännu inte har gjort slut på sitt förråd av väte som används vid fusionen. Solen lyser numera starkare än tidigare i sin historia – ursprungligen lyste den med cirka 70 procent av dagens ljusstyrka.[15]

Solen är en population I-stjärna och bildades under de senare delarna av universums tillväxt. Den innehåller därför fler beståndsdelar som är tyngre än väte och helium ("metaller" i astronomiskt språkbruk) än äldre population II stjärnor.[16]

De beståndsdelar som är tyngre än väte och helium bildades i kärnorna i uråldriga exploderade stjärnor, så det var en förutsättning att första generationens stjärnor dog för att universum skulle berikas med dessa atomer. De äldsta stjärnorna innehåller endast små mängder metaller, medan nyare stjärnor har betydligt större mängder. En hög metallicitet tros ha varit avgörande för att solen har utvecklat ett planetsystem, eftersom planeter formas genom ackretion av metaller.[17]

Interplanetära mediet

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Interplanetära mediet

Tillsammans med ljus strålar från solen även ut en kontinuerlig ström av laddade partiklar (plasma, mest elektroner och protoner) som kallas solvinden. Denna ström av partiklar sprids i en hastighet av cirka 1,5 miljoner kilometer per timme,[18] och skapar en tunn stjärnatmosfär (heliosfären) vilken omfattar hela solsystemet i vilket solvinden flödar ostört ut till åtminstone 100 AU (se heliopausen).[19] Detta är känt som det interplanetära mediet. Geomagnetiska stormar på solens yta, till exempel solfacklor och koronamassutkastningar, stör heliosfären och skapar rymdväder.

Den största strukturen inom heliosfären är det spiralformade interplanetära strömskiktet som bildas när solens roterande magnetfält interagerar med det interplanetära mediet.[20][21]

Norrsken sett från rymden.

Jordens magnetfält förhindrar dess atmosfär från att försvinna på grund av solvinden. Venus och Mars har inget magnetfält och solvinden får deras atmosfär att successivt försvinna ut i rymden.[22] Då de laddade partiklarna, som skickats ut från solen (den så kallade solvinden), fångas in av jordens magnetfält accelererar de. Då partiklarna i solvinden kolliderar med partiklar i jordens atmosfär bildas polarsken. Eftersom sådan acceleration endast sker i vissa områden i magnetosfären uppträder polarskenet huvudsakligen i ringformade områden runt jordens två magnetiska poler.

Kosmisk strålning har sitt ursprung utanför solsystemet. Heliosfären skyddar delvis solsystemet. Planeternas magnetfält (om de har ett) ger också ett visst skydd. Mängden kosmisk strålning och styrkan på solens magnetfält varierar på mycket långa tidsskalor varför även mängden kosmisk strålning inom solsystemet varierar, men med hur mycket är okänt.[23]

I det interplanetära mediet finns åtminstone två skivformade områden med kosmiskt stoft. Det första, det interplanetära stoftmolnet, ligger i den inre delen av solsystemet och orsakar zodiakalljus på stjärnhimlen på grund av att solens strålar reflekteras av stoftet. Stoftmolnet bildades troligtvis genom kollisioner i asteroidbältet sedan deras banor störts av de närliggande planeterna.[24] Det andra området med stoft sträcker sig från omkring 10 AU ut till omkring 40 AU och bildades sannolikt av liknande kollisioner inom Kuiperbältet.[25][26]

Det inre solsystemet

[redigera | redigera wikitext]
De inre planeterna, från vänster, Merkurius, Venus, jorden och månen, Mars. Planeterna är i skala till varandra.

Det inre solsystemet är den traditionella benämningen på den region som innehåller stenplaneterna och asteroiderna. Objekten i det inre solsystemet ligger mycket nära solen och består främst av silikater och metaller. Regionens radie är mindre än avståndet mellan Jupiter och Saturnus.

De inre planeterna

[redigera | redigera wikitext]

De fyra inre planeterna, även kallade stenplaneterna, har hög densitet med en sammansättning som domineras av stenartade material, få eller inga månar, och inga ringsystem. De består till största delen av mineraler med en hög smältpunkt, till exempel silikater som dominerar i planeternas skorpor och mantlar, och metaller som järn och nickel, vilka främst ansamlas i deras kärnor. Tre av fyra inre planeter har en betydande atmosfär och samtliga har en rik och varierande geologi med flera framträdande företeelser som nedslagskratrar och vulkaner.

Huvudartikel: Merkurius
Merkurius (0,4 AU) är den planet som ligger närmast solen och är den minsta planeten (0,055 jordmassor). Merkurius har inga naturliga satelliter och dess enda kända geologiska strukturer förutom nedslagskratrar är kullar, klippor och dalar som troligen bildades under dess tidigaste historia.[27] Merkurius nästan obetydliga atmosfär består av atomer som blåsts dit från solen av solvinden.[28] Den relativt stora järnkärnan och tunna manteln har inte kunnat förklaras, men den främsta hypotesen är att de yttre lagren försvann från planeten vid en enorm kollision med ett annat planetariskt objekt.[29][30]
Huvudartikel: Venus
Venus (0,7 AU) har nästan samma storlek som jorden (0,815 jordmassor). Venus är även på många andra sätt lik jorden då den har en tjock silikatmantel runt en järnkärna, en betydande atmosfär och sannolikt geologisk aktivitet. Men det finns även stora skillnader; Venus är mycket torrare än jorden och dess atmosfär är nästan 90 gånger tätare. Venus har inga naturliga satelliter och är den varmaste planeten i solsystemet med en yttemperatur på över 400 °C. Den höga temperaturen beror till största delen på mängden av växthusgaser, främst koldioxid, i atmosfären.[31] Det finns inga definitiva bevis på att Venus i dag är geologiskt aktiv, men den saknar ett magnetfält som skulle förhindra att atmosfären försvinner ut i rymden. Detta kan betyda att atmosfären regelbundet fylls på av vulkanutbrott.[32] Atmosfären är mycket tjock och består till största delen av koldioxid. Venus kallas även för aftonstjärna eller morgonstjärna eftersom planeten, beroende på fas, med blotta ögat kan ses från jorden antingen på kvällen eller morgonen. Mellan faserna kommer Venus för nära solen och kan då inte ses från jorden.

Jorden (Tellus)

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Jorden
Jorden (1 AU) är den största och mest kompakta av de inre planeterna. Jorden är den enda av planeterna som konstaterats ha geologisk aktivitet och är även den enda planeten som med säkerhet härbärgerar liv. Dess flytande hydrosfär är unik bland stenplaneterna och jorden är också den enda planeten hos vilken plattektonik har observerats. Jordens atmosfär skiljer sig markant från de andra planeternas, vilket förklaras av att närvaron av levande organismer har förändrat atmosfären till att innehålla fritt syre, i dag motsvarande 21 procent.[33][34]
Huvudartikel: Månen
Månen är jordens enda naturliga satellit och den enda större månen hos stenplaneterna i solsystemet. Månen har en diameter som är ungefär en fjärdedel av jordens. Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på, vilket skedde under det amerikanska Apolloprogrammet.
Huvudartikel: Mars (planet)
Mars (1,5 AU) är mindre än jorden och Venus (0,107 jordmassor). Den har en tunn atmosfär till största delen bestående av koldioxid. Dess yta, som är täckt av vulkaner (till exempel Olympus Mons) och förkastningssänkor (som exempelvis Valles Marineris), tyder på geologisk aktivitet som kan ha pågått fram till alldeles nyligen. En stor del av ytan täcks av ett djupt lager finfördelat stoft som bland annat innehåller mycket järn(III)oxid vilket ger Mars dess rödaktiga färg.[35] Mars har två små naturliga satelliter (Deimos och Phobos) vilka tros vara asteroider som fångats upp av gravitationen.[36]

Asteroidbältet

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Asteroidbältet
Bild över asteroidbältet och de trojanska asteroiderna

Asteroider är mestadels mindre kroppar som består av icke-flyktiga material såsom sten och metall.[37]

Medlemmarna av asteroidbältet ligger i omloppsbanor mellan Mars och Jupiter, från 2,3 till 3,3 AU från solen. Dessa tros vara rester från den tid när solsystemet bildades. Påverkan från Jupiters gravitation har gjort att materialet i bältet aldrig har kunnat samlas för att växa till en vanlig planet.[38]

Asteroider kan vara från hundratals kilometer i diameter till att ha mikroskopisk storlek. Alla asteroider är klassificerade som småplaneter, men bara Ceres har samtidigt status som dvärgplanet. Vesta och Hygieia kan dock bli klassificerade som dvärgplaneter om man kan visa att de har uppnått hydrostatisk jämvikt, det vill säga att deras form (nästan sfärisk) är ett resultat av småplanetens egen gravitation.[39]

Asteroidbältet innehåller troligen miljontals objekt med en storlek på över en kilometer i diameter.[40] Trots det så är den totala massan sannolikt bara en bråkdel av jordens.[41] Bältet är trots det stora antalet objekt ganska glest. Rymdsonder passerar genom det rutinmässigt utan att några incidenter har skett. Kroppar med en storlek på mellan 10−4 till 10 meter brukar betecknas som meteoroider.[42]

Ceres
Huvudartikel: Ceres (dvärgplanet)
Ceres (2,77 AU) är den största kroppen i asteroidbältet. Den har en diameter på strax under 1 000 km, vilket anses vara tillräckligt stort för att dess egen gravitation ska kunna ge den en sfärisk form vilket gör den till en dvärgplanet. När Ceres upptäcktes på 1800-talet betraktades den först som en vanlig planet. Den omklassificerades dock till asteroid på 1850-talet sedan ett antal ytterligare asteroider hade upptäckts.[43] 2006 blev den klassificerad som dvärgplanet.

Grupper och familjer av asteroider

[redigera | redigera wikitext]

Asteroider brukar delas in efter sina banelement eller efter sitt ursprung. De jordnära asteroiderna brukar man dela in i fyra grupper: Atira-asteroiderna som har hela sin omloppsbana innanför jordens. Aten-asteroiderna och Apollo-asteroider som korsar jordens omloppsbana. De förstnämnda har sitt medelavstånd innanför jordens omloppsbana medan de senare har sitt medelavstånd utanför. Amor-asteroiderna har hela sin omloppsbana utanför jordens, men deras perihelium finns strax utanför. Objekt vars omloppsbana tar dem närmare jorden än 0,05 AU brukar betecknas potentiellt farliga objekt (PHA).

I asteroidbältet brukar man ofta dela in asteroiderna i asteroidfamiljer. Medlemmarna i dessa familjer antas ha ett gemensamt ursprung i en kollision längre tillbaka i asteroidbältets historia, varför man ofta finner att de har vissa likheter i sin kemiska/geologiska sammansättning.[44] Även i asteroidbältet delar man dock upp vissa grupper av kroppar efter deras banelement. Ett typexempel på en sådan grupp är Hilda-asteroiderna som befinner sig i en 2:3 banresonans med Jupiter. Det betyder att de gör tre varv runt solen på samma tid som Jupiter gör två. Det finns flera sådana grupper. Medan Hilda-gruppen har stabila omloppsbanor som en konsekvens av banresonansen så störs till exempel Griqua-asteroiderna så att de riskerar att kastas ur sina omloppsbanor.[45][46] I asteroidbältet finns även de nyupptäckta asteroidbältskometerna som har befunnit sig på ungefär samma plats i runt 4 miljarder år men som ändå visar upp en för kometer typisk koma och svans. Det finns misstankar om att dessa kometer är ursprunget till det vatten som i dag finns på jorden.[47]

De trojanska asteroiderna befinner sig i planeternas lagrangepunkter, 60° före och efter planeterna i samma omloppsbana. De första trojanerna hittade man i Jupiters omloppsbana men man har även hittat fyra trojanska asteroider i två av Mars lagrangepunkter[48] och sex stycken i en av Neptunus.[49] Man beräknar att Neptunus kanske har tusentals trojanska asteroider som ännu inte är upptäckta. Teoretiskt kan det finnas trojanska asteroider till alla planeter, men man beräknar att en trojansk asteroid till Uranus och Saturnus inte skulle kunna upprätthålla en stabil omloppsbana över längre tidsperioder.[50]

Det yttre solsystemet

[redigera | redigera wikitext]

Den yttre regionen i solsystemet är hemvist för gasjättarna och deras satelliter som ibland är lika stora som de mindre planeterna. Många kortperiodiska kometer och centaurerna har sina omloppsbanor här. De fasta objekten här består ofta av en större andel flyktigt material (såsom vatten, ammoniak, metan) än vad de steniga medlemmarna i det inre av solsystemet gör.

De yttre planeterna

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Gasjättar
Uppifrån: Neptunus, Uranus, Saturnus och Jupiter (ej i skala)

De fyra yttre planeterna, eller jätteplaneterna, utgör 99 procent av all den massa som finns i omloppsbana runt solen. Jupiter och Saturnus består till största delen av väte och helium medan Uranus och Neptunus har större andel is. Det har föreslagits att de två sistnämnda tillhör en egen kategori, "isjättar", men detta är en ännu inte allmänt accepterad definition.[51] Alla fyra har ringar, men det är bara Saturnus ringar som är lätta att observera från jorden.

Huvudartikel: Jupiter
Jupiter (5,2 AU) har, med sina 318 jordmassor, 2,5 gånger så mycket massa som alla de andra planeterna sammantaget. Jupiter består huvudsakligen av väte och helium. Jupiters höga inre värme skapar ett antal halv-permanenta inslag i dess turbulenta atmosfär som till exempel den Stora röda fläcken. Jupiter har sjuttionio kända månar. De fyra största, Ganymedes, Callisto, Io, och Europa, visar en stor likhet med stenplaneterna, till exempel vulkanism och en varm kärna.[52] Ganymedes, den största av solsystemets månar, är större än Merkurius. Jupiter har mörka ringar som är väldigt tunna.
Huvudartikel: Saturnus
Saturnus (9,5 AU) karakteriseras av sitt utbredda ringsystem men har ett flertal likheter med Jupiter såsom dess sammansättning i atmosfären och dess magnetosfär. Även om Saturnus har 60 procent av Jupiters volym så är dess 95 jordmassor mindre än en tredjedel av Jupiters massa, vilket gör Saturnus till den planet i solsystemet med lägst densitet. Saturnus har sextiotvå kända månar. Två av månarna: Titan och Enceladus visar tecken på geologisk aktivitet, även om de till största delen består av is.[53] Titan är större än Merkurius och är den enda månen i solsystemet med en betydande atmosfär.
Huvudartikel: Uranus
Uranus (19,6 AU) är med sina 14 jordmassor den lättaste av de yttre planeterna. Olikt de andra gasjättarna så kretsar den runt solen liggande på sidan då dess axellutning är över 90 grader mot ekliptikan. Den har en mycket kallare kärna än övriga gasjättar och ger ifrån sig mycket lite värmestrålning.[54] Uranus har 27 kända månar varav Titania, Oberon, Umbriel, Ariel och Miranda är de största.
Huvudartikel: Neptunus
Neptunus (30 AU) är något mindre än Uranus men som – trots det – väger mer med sina 17 jordmassor och har därför markant högre densitet. Den ger också ifrån sig mer strålning från sitt inre, dock inte lika mycket som Saturnus och Jupiter.[55] Neptunus har tretton kända månar. Den största, Triton, är geologiskt aktiv med gejsrar med flytande kväve.[56] Triton är den enda större månen med en retrograd rörelse. Neptunus åtföljs av ett antal småplaneter i samma omloppsbana, så kallade trojanska asteroider, i 1:1-banresonans med planeten.
Kometen Hale–Bopp
Huvudartikel: Komet

Kometer är mindre kroppar i solsystemet, vanligtvis bara några kilometer i diameter. De består till stor del av flyktig is. De har ofta kraftigt excentriska omloppsbanor med ett perihelium bland de inre planeterna och ett aphelium utanför Pluto. När kometen når det inre av solsystemet så gör närheten till solen att den isiga ytan sublimeras och joniseras vilket ger upphov till en koma och en lång svans som ofta är synlig för blotta ögat.

Kortperiodiska kometer som har omloppstider på mindre än 200 år tros ha sitt ursprung i Kuiperbältet. Långperiodiska kometer som har omloppstider på tusentals år, till exempel Hale–Bopp, tros ha sitt ursprung i Oorts kometmoln. Många grupper av kometer såsom Kreutz-gruppen har bildats genom att ett större objekt har brutits sönder.[57] Vissa kometer med hyperbolisk, icke-periodisk, omloppsbana kan ha sitt ursprung utanför solsystemet, men det är svårt att bestämma deras exakta omloppsbana.[58] Äldre kometer som har förlorat det mesta av sitt flyktiga material, på grund av att solen värmt upp dem, blir ofta kategoriserade som asteroider.[59]

Huvudartikel: Centaur (asteroider)

Centaurerna är isiga, kometliknande kroppar med en medelavstånd som är större än Jupiters (5,5  AU) och mindre än Neptunus (30 AU). Den största kända centauren, 10199 Chariklo, har en diameter på omkring 250 km.[60] Den första centauren som upptäcktes, 2060 Chiron, har även klassificerats som en komet (95P/Chiron) eftersom den visar upp en koma på samma sätt som kometer gör då de närmar sig solen.[61] Deras omloppsbanor tar dem ofta nära de stora planeterna vilket på längre sikt gör att deras omloppsbanor blir instabila och de faller in närmare solen eller kastas ut ur solsystemet.[62]

Huvudartikel: Damokloid

Damokloider är en kategori av asteroider som har omloppsbanor som liknar de som Halleys komet eller andra långperiodiska kometer har. Deras omloppsbanor lutar kraftigt eller är retrograda och är kraftigt excentriska. De betraktas därför oftast som gamla kometer där allt flyktigt material som ger en koma och svans har dunstat bort. Damokloider är några av de mörkast objekten i solsystemet.[63] 5335 Damocles var den först upptäckta damokloiden.

Bortom Neptunus

[redigera | redigera wikitext]

Området bortom Neptunus, det så kallade "transneptunska området", är fortfarande i praktiken outforskat. Det verkar mestadels bestå av småplaneter som är sammansatta av sten och is. Det största kända objektet har en diameter som är en femtedel av jordens och en massa som är mindre än månens. Området kallas ibland för det "yttre solsystemet", medan andra med samma benämning menar området utanför asteroidbältet.

En plot över de kända kuiperbältsobjekten och de yttre planeterna

Kuiperbältet

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Kuiperbältet

Kupierbältet, områdets första del, består av en ring av fragment liknande asteroidbältet. En skillnad är dock att objekten här till stor del består av is. Det sträcker sig från 30 till 50 AU från solen. De flesta objekten är små, men flera såsom Quaoar, Varuna, och Orcus är stora nog att kunna klassificeras som dvärgplaneter. Det tros finnas över 100 000 objekt som är större än 50 km, men de har sammantaget inte en massa som överstiger en tiondel av jordens.[64] Många objekt har en eller flera månar.

Ofta delas objekten i Kuiperbältet in i två delar: Cubewanos och Banresonanta objekt.

Banresonanta objekt

[redigera | redigera wikitext]

I Kuiperbältet kännetecknas de banresonanta objekten av sin gravitationella koppling till Neptunus. Ett objekt i 3:2-banresonans gör två varv runt solen samtidigt som Neptunus gör tre. Flera av dessa objekt korsar Neptunus omloppsbana, men störs aldrig av den stora planeten eftersom de alltid befinner i perihelium när Neptunus är långt borta. Ett typiskt exempel är Pluto.

Cubewanos har fått sitt namn efter det första upptäckta objektet 15760 Albion (1992 QB1). (que-bee-one på engelska) Denna grupp brukar ibland även kallas de klassiska kuiperbältsobjekten. De befinner sig mellan 39,5-48 AU från solen och är inte i någon banresonans med Neptunus. Oftast har deras omloppsbanor låg excentricitet och banlutning. Det finns dock objekt med kraftigare banlutning.[64][65] Ett typiskt objekt är dvärgplaneten Makemake.

Pluto och Charon

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Pluto

Pluto (39 AU medel), är en dvärgplanet i Kuiperbältet. När den upptäcktes 1930 betraktades den som den nionde planeten, vilket man fortsatte göra ända fram till 2006 när man beslutade om en ny definition av planetbegreppet, bland annat beroende på upptäckten av Eris, en dvärgplanet i Kuiperbältet som verkade vara större än Pluto, vilket ledde till en vetenskaplig debatt som reviderade definitionen av en planet.[66] Plutos omloppsbana är något excentrisk och lutar 17° mot ekliptikan. Vid perihelium befinner sig Pluto innanför Neptunus omloppsbana.

Pluto och dess tre största månar

Pluto har fem kända månar: Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx. Charon är så stor relativt Pluto att systemets masscentrum befinner sig vid en position mellan kropparna. Detta gör att de kan betraktas som ett binärt system. De sex olika kropparna roterar egentligen runt sitt gemensamma masscentrum mellan objekten i stället för runt Pluto. Pluto och dess månar befinner sig i 3:2 banresonans med Neptunus och har gett namn åt gruppen plutinos som alla befinner sig i samma typ av omloppsbana.[67]

Huvudartikel: Haumea (dvärgplanet)
Haumea (43,34 AU medel) är i en 12:7-banresonans med Neptunus. Den har två kända månar och har en mer utsträckt ellipsoid form i jämförelse med andra dvärgplaneter. Den upptäcktes 2004 och fick sitt namn i samband med att den klassificerades som dvärgplanet 2008.[8]
Makemake (45,79 AU medel) är det största kända objektet i det klassiska kuiperbältet. Den är den näst ljusaste objektet i Kuiperbältet efter Pluto. Den fick sitt namn och sin status som dvärgplanet bekräftad 2008.[8]

Scattered disc

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Scattered disc

Scattered disc (Spridd skiva) överlappar Kuiperbältet men sträcker sig mycket längre utåt. Detta område tros vara ursprunget till de kortperiodiska kometerna. Objekten man finner här, benämnda Scattered disc objects (SDO), tros ha placerats i sina udda omloppsbanor i samband med att Uranus och Neptunus började vandra utåt i solsystemet vid den tid då solsystemet formades. Deras perihelium finns i det inre av Kuiperbältet och deras aphelium finns ibland så långt ut som 150 AU från solen. Excentriciteten hos objekten är ofta hög och banlutningen ibland vinkelrät mot ekliptikan. Vissa astronomer betraktar centaurer och objekt i scattered disc som en del av samma grupp på varsin sida om Neptunus.[68]

Eris och dess måne Dysnomia
Huvudartikel: Eris (dvärgplanet)
Eris (68 AU medel) är den största kända SDO:n. Den orsakade debatt om vad som kännetecknar en planet när det visade sig att den åtminstone är 5 procent större än Pluto, med en uppskattad diameter på 2 400 km. Den är den största av de kända dvärgplaneterna.[66] Likt Pluto är dess omloppsbana kraftigt excentrisk med ett perihelium på 38,2 AU och ett aphelium på 97,6 AU och har kraftig banlutning.[69] Den har en måne, Dysnomia.

Extended Scattered disc

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: E-SDO

Utanför scattered disc finns det ytterligare en grupp av objekt, Extended scattered disc (E-SDO), som har ett perihelium från 40 AU och utåt. Dessa antas inte ha kunnat få sina omloppsbanor som en konsekvens av Neptunus utåtvandring vid solsystemets bildande. I stället finns det teorier om att dessa har placerats här i samband med att någon stjärna har passerat genom solsystemets utkanter.[70]

Huvudartikel: 90377 Sedna
Sedna (525.86 AU medel) är ett stort rödaktigt Plutolikt objekt med en enorm utsträckt omloppsbana som sträcker sig från 76 AU till 930 AU från solen. Omloppstiden är 11 200 år.[71] Sedna är ett av de främsta exemplen på en ny typ av objekt som befinner sig i mycket annorlunda omloppsbanor. Michael E. Brown som upptäckte planeten 2003 menar att den är ett bevis för att det finns ett inre Oorts kometmoln på samma sätt som man länge antagit att det finns ett yttre 100 000 AU bort.[72] David C. Jewitt menar dock att planeten är för stor för att ha kunnat skapas så långt ut. I stället tror han att Sedna skapats längre in i solsystemet och mycket tidigt slungats ut i en avlägsen omloppsbana. Den låga banlutningen (12°) stärker detta antagande.[73] Någon förklaring till den rödaktiga färgen, som är i klass med Mars, har man inte i dag.[72] Sedna är tillräckligt stor för att kunna klassificeras som dvärgplanet, men man vet för lite om dess form. I området finns också sednoiden 2012 VP113.[74]

De yttersta delarna

[redigera | redigera wikitext]
Voyager 1 och 2 på väg genom helioskiktet.

Var solsystemet slutar och den interstellära rymden börjar är vagt definierat, detta eftersom de yttre gränserna bildas av två olika företeelser, nämligen solvinden och solens gravitation. Den yttre gränsen för solvindens påverkan på omgivningen ligger ungefär fyra gånger längre ut än Plutos avstånd till solen. Denna heliopaus anses vara gränsen där det interstellära mediet börjar.[75] Samtidigt anses solens Hillsfär, det område där solens gravitation dominerar över andra massor, fortsätta närmare 1 000 gånger längre ut.

Heliosfären är uppdelad i två separata regioner. Solvinden färdas med cirka 400 km/s fram till att den kolliderar med plasmaflöden i det interstellära mediet. Kollisionerna sker vid terminationschocken vilken är belägen ungefär 80-100 AU från solen motvinds och cirka 200 AU medvinds.[76] Här saktas solvinden ner dramatiskt, kondenseras och blir mer turbulent.[76] Den bildar en stor oval form kallad helioskiktet som ser ut och uppför sig ungefär som en kometsvans och sträcker sig ut ungefär 40 AU motvinds men flera gånger detta i den motsatta riktningen. De båda rymdsonderna Voyager 1 och Voyager 2 har nu passerat terminationschocken och är på väg in i helioskiktet, ungefär 94 respektive 84 AU från solen.[77][78] Den yttre gränsen av heliosfären, heliopausen, är den punkt där solvinden till sist helt avtar och där den interstellära rymden börjar.[75]

Bortom heliopausen, ungefär 230 AU från solen, finns bogchocken, vilket är ett sorts "plasmakölvatten" som lämnas av solen när den rör sig genom Vintergatan, inte helt olikt en båt som rör sig genom vattnet. Inga rymdfarkoster har ännu passerat bortom heliopausen så det finns inga direkta mätningar därifrån. NASA:s Voyagersonder förväntas passera heliopausen någon gång det kommande årtiondet och sända tillbaka värdefulla data om strålningsnivåer och solvinden till jorden.[79] Hur väl heliosfären skyddar solsystemet från kosmisk strålning är så här långt en obesvarad fråga.

Oorts kometmoln

[redigera | redigera wikitext]
Illustration över Kuiperbältet och det hypotetiska Oorts kometmoln.
Huvudartikel: Oorts kometmoln

Oorts kometmoln är en stor hypotetisk massa längst ut i solsystemet som tros kunna bestå av upp till en biljon (1012) isiga objekt och anses vara källan till alla långperiodiska kometer. Det ska vara beläget ungefär 50 000 AU från solen (ungefär 1 ljusår), möjligen så långt ut som 100 000 AU (1,9 ljusår). Oorts kometmoln anses bestå av objekt som kastades ut från det inre solsystemet av gravitationell påverkan från de yttre planeterna. Objekten i molnet rör sig mycket långsamt och kan störas (perturberas) av sällsynta händelser som kollisioner mellan objekten, gravitationell påverkan från passerande stjärnor eller från hela galaxen, så kallade galaktiska tidvatteneffekter.[80][81] Sådana händelser kan orsaka att ett större antal kometer samtidigt börjar röra sig in mot de centrala delarna av solsystemet.

Mycket av solsystemet är fortfarande inte kartlagt och vad som finns i vissa regioner är i stort sett okänt. Solens gravitationella fält har uppskattats dominera omgivningen ut till omkring 2 ljusår (125 000 AU). Lägre uppskattningar för radien av Oorts kometmoln pekar på att denna inte ligger längre ut än 50 000 AU.[82] Trots upptäckter som Sedna är regionen mellan Kuiperbältet och Oorts kometmoln, ett område på flera tiotusental AU i radie, i praktiken nästan helt okänt. Det pågår också studier av regionen mellan Merkurius och solen som även den misstänks kunna innehålla okända kroppar, där kan det dock bara vara fråga om mindre objekt.[83]

Solsystemet i galaxen

[redigera | redigera wikitext]
Solsystemets position i galaxen.

Solsystemet befinner sig i galaxen Vintergatan, en stavspiralgalax som med en diameter på ungefär 100 000 ljusår innehåller cirka 200 miljarder stjärnor.[84] Vår sol befinner sig i en av vintergatans yttre spiralarmar som kallas för Orionarmen eller lokala armen.[85] Vi befinner oss mellan 25 000 och 28 000 ljusår från galaxens centrum och rör oss med en hastighet av ungefär 220 kilometer per sekund, vilket innebär att det tar 225-250 miljoner år för ett varv runt galaxen. Denna rotationstid kallas för solsystemets galaktiska år.[86] Solapex, riktningen av solens rörelse genom den interstellära rymden, är ungefär mot stjärnbilden Herkules och stjärnan Vegas nuvarande position.[87]

Solsystemets position i galaxen har mycket sannolikt haft en avgörande påverkan på livets utveckling på jorden. Omloppsbanan är nästan cirkulär och har ungefär samma hastighet som spiralarmarna vilket innebär att vi passerar dem endast mycket sällan. Eftersom tätheten av potentiellt farliga supernovor är betydligt större i spiralarmarna har detta givit jorden långa perioder av interstellär stabilitet för livet att utvecklas.[88] Solsystemet befinner sig också på säkert avstånd från de kaotiska regionerna i galaxens mitt där närliggande stjärnor ständigt skulle skicka in kometer från Oorts moln mot de inre delarna av solsystemet, och i värsta fall kanske rycka planeterna från dess banor. Den intensiva strålningen i denna region skulle också kunna inverka negativt på utvecklingen av komplext liv.[88] Till och med i solsystemets nuvarande position har man spekulerat att nyliga supernovor kan ha påverkat livet negativt under de senaste 35 000 åren genom att slunga utkastade delar av stjärnor mot solen i form av radioaktivt stoft och större, kometliknande, kroppar.[89]

Illustration av den Lokala bubblan.

Den närmaste omgivningen

[redigera | redigera wikitext]

Solsystemets närmaste galaktiska omgivning kallas för det Lokala interstellära molnet, ett område med förhållandevis hög täthet av gaspartiklar i den annars ganska tomma regionen som benämns som Lokala bubblan. Den lokala bubblan är ett timglasformat tomrum i det interstellära mediet med en diameter på ungefär 300 ljusår. Bubblan innehåller högtemperaturplasma som antyder att den kan vara resultatet av flera sentida supernovor.[90]

Det finns relativt få stjärnor inom 10 ljusår (95 biljoner km) från solen. Den närmaste är trippelstjärnan Alfa Centauri som befinner sig ungefär 4,4 ljusår bort. Alfa Centauri A och B är ett tätt bundet par av sol-liknande stjärnor, medan en liten röd dvärg, Alfa Centauri C, (även känd som Proxima Centauri) rör sig i bana runt de övriga två på ett avstånd av omkring 0,2 ljusår. De därefter närmaste stjärnorna är de röda dvärgarna Barnards stjärna (5,9 ljusår), Wolf 359 (7,8 ljusår) och Lalande 21185 (8,3 ljusår). Den största stjärnan inom 10 ljusår är Sirius (8,6 ljusår), en ljus huvudseriestjärna som har ungefär dubbelt så stor massa som solen. I en bana runt Sirius finns en vit dvärg kallad Sirius B. De återstående stjärnorna inom 10 ljusår är dubbelstjärnan Luyten 726-8 (8,7 ljusår) och den ensamma röda dvärgstjärnan Ross 154 (9,7 ljusår).[91]

Den närmaste ensamma sol-liknande stjärnan är Tau Ceti, vilken ligger ungefär 11,9 ljusår bort. Den har ungefär 80 procent av solens massa men lyser med endast 60 procent av luminositeten.[92] Den närmaste kända exoplaneten befinner sig runt stjärnan Epsilon Eridani, en stjärna något ljussvagare och rödare än solen, vilken befinner sig omkring 10,5 ljusår bort. Dess enda bekräftade planet, Epsilon Eridani b, har ungefär 1,5 gånger större massa än Jupiter och rör sig ett varv runt sin moderstjärna per 6,9 år.[93]

Uppkomst och utveckling

[redigera | redigera wikitext]
Solsystemets
vanligaste grundämnen
[94]
Isotop Antal per miljon
atomkärnor
Väte-1 705 700
Helium-4 275 200
Syre-16 5 920
Kol-12 3 032
Neon-20 1 548
Järn-56 1 169
Kväve-14 1 105
Kisel-28 653
Magnesium-24 513
Svavel-32 396
Neon-22 208
Magnesium-26 79
Argon-36 77
Järn-54 72
Magnesium-25 69
Kalcium-40 60
Aluminium-27 58
Nickel-58 49
Kol-13 37
Helium-3 35
Kisel-29 34
Natrium-23 33
Järn-57 28
Väte-2 23
Kisel-30 23
Bild tagen av Hubbleteleskopet på protoplanetära skivor i Orionnebulosan, ett område som fungerar som "barnkammare" för stjärnor och sannolikt påminner om den urnebulosa som vårt solsystem bildades ur. Synfältet i bilden är endast omkring 0,14 ljusår stort.

Solsystemet bildades från den gravitationella kollapsen av ett jättelikt molekylmoln för ungefär 4,6 miljarder år sedan. Detta ursprungliga moln var sannolikt flera ljusår stort och gav troligen upphov till flera stjärnor.[95]

Den del av detta moln som skulle bli solsystemet började kollapsa och bevarande av rörelsemängdsmoment åstadkom en allt snabbare rotation. Molnets centrum, där den största delen av massan samlats blev avsevärt hetare än den omkringliggande skivan.[95] Efterhand som den sammandragande nebulosan roterade började den plattas ut till en protoplanetär skiva med en diameter på omkring 200 AU[95] och en het och tät protostjärna vid dess centrum.[96][97] Vid denna tidpunkt i solens utveckling anses den ha varit en T Tauri-stjärna. Studier av sådana stjärnor visar att de ofta omges av skivor av protoplanetär materia med massor av ungefär 0,001-0,1 solmassor, med huvuddelen av nebolusans massa samlad i själva stjärnan.[98] Planeterna bildades genom ackretion från denna skiva.[99]

Inom 50 miljoner år blev trycket och tätheten av väte i protostjärnans kärna tillräckligt stort för att kärnfusion skulle påbörjas.[100] Temperaturen, reaktionshastigheten, trycket och densiteten ökade fram till att ett tillstånd av hydrostatisk jämvikt nåddes, där det termiska trycket utåt motsvarar den gravitationella kraften som försöker dra samman stjärnan ytterligare. Vid denna tidpunkt blev solen en huvudseriestjärna.[101]

Solsystemet kommer att bestå som det är i dag fram till att solen börjar sin utveckling från huvudserien i Hertzsprung–Russell-diagrammet. När solen förbrukar allt mer sitt förråd av väte minskar energiproduktionen som understödjer kärnan från kollaps, vilket får den att minska i storlek. Det ökade trycket värmer upp kärnan och förbränningen av väte påskyndas därmed. På grund av detta blir solen långsamt ljusare med en hastighet av ungefär 10 % per 1,1 miljarder år.[102]

Omkring 5,4 miljarder år i framtiden kommer vätet i solens kärna nästan fullständigt ha omvandlats till helium vilket avslutar huvudseriefasen i solens utveckling. Vid denna tidpunkt kommer solens yttre lager expandera till omkring 260 gånger dess nuvarande diameter och solen blir därmed en röd jätte. På grund av den avsevärt större arean blir ytan på solen betydligt svalare än den är nu som huvudseriestjärna (omkring 2 600 K som lägst).[103]

Efterhand kommer de yttre lagren av solen stötas bort, det som återstår av solen är en vit dvärg, ett objekt med extrem densitet där hälften av solens massa finns kvar men objektet är bara lika stort som jorden[104] De utkastade yttre delarna av solen bildar en så kallad planetär nebulosa, vilket återför en del av materian som bildade solen till det interstellära mediet.

Solen och planeternas egenskaper i förhållande till jorden

[redigera | redigera wikitext]
Planeternas egenskaper i förhållande till jorden
Planet Ekvatorns
diameter
Massa Banans
radie
Omloppstid Banans
lutningsvinkel
Banans
excentricitet
Dygnslängd Månar
Solen 109 333 000 - - - - - -
Merkurius 0,382 0,06 0,387 0,241 7,00° 0,206 58,6 0
Venus 0,949 0,82 0,72 0,615 3,39° 0,0068 243 0
Jorden* 1,00 1,00 1,00 1,00 0,00° 0,0167 1,00 1
Mars 0,53 0,11 1,52 1,88 1,85° 0,0934 1,03 2
Jupiter 11,2 318 5,20 11,86 1,31° 0,0484 0,414 80
Saturnus 9,41 95 9,54 29,46 2,48° 0,0542 0,426 83
Uranus 3,98 14,6 19,22 84,01 0,77° 0,0472 −0,718 27
Neptunus 3,81 17,2 30,06 164,8 1,77° 0,0086 0,671 14

* Se Jorden för absoluta värden.

Dvärgplaneternas egenskaper
Dvärgplanet Ekvatorns diameter
(km)
Massa
(kg)
Banans radie
(AU)
Omloppstid
(år)
Banans
lutningsvinkel
Banans
excentricitet
Dygnslängd
(timmar)
Månar
Ceres 952 9,5×1020 2,7668 4,60 10,59° 0,0795 9,075 0
Pluto 2 300 1,80×1022 39,45 247,7 17,09° 0,250 153,3 5
Haumea 1 265 4,2×1021 43,13 283,3 28,22° 0,1950 3,915 2
Makemake 1 500 4×1021 45,43 306,2 30,00° 0,1612 ? 1
Eris 2 667 1,6×1022 67,90 559,6 44,02° 0,4362 8? 1
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Solar System, 3 maj 2009.
  1. ^ M Woolfson (2000). ”The origin and evolution of the solar system”. Astronomy & Geophysics: sid. 1.12. doi:10.1046/j.1468-4004.2000.00012.x. ISSN 1366-8781. 
  2. ^ Harold F. Levison, Alessandro Morbidelli (2003). ”The formation of the Kuiper belt by the outward transport of bodies during Neptune’s migration” (PDF). Arkiverad från originalet den 4 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120204020651/http://www.obs-nice.fr/morby/stuff/NATURE.pdf. Läst 25 juni 2007. 
  3. ^ Harold F. Levison, Martin J Duncan (1997). ”From the Kuiper Belt to Jupiter-Family Comets: The Spatial Distribution of Ecliptic Comets”. Icarus 127 (1): sid. 13–32. doi:10.1006/icar.1996.5637. Arkiverad från originalet den 10 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110310073723/http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6WGF-45M91DF-24&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=6fa927eab9338038f6678e6fd538d2f5. Läst 18 juli 2008. 
  4. ^ ”Dawn: A Journey to the Beginning of the Solar System”. Space Physics Center: UCLA. 2005. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524184638/http://www-ssc.igpp.ucla.edu/dawn/background.html. Läst 3 november 2007. 
  5. ^ nineplanets.org. ”An Overview of the Solar System”. http://www.nineplanets.org/overview.html. Läst 13 maj 2009. 
  6. ^ Amir Alexander (2006). ”New Horizons Set to Launch on 9-Year Voyage to Pluto and the Kuiper Belt”. The Planetary Society. Arkiverad från originalet den 22 februari 2006. https://web.archive.org/web/20060222080327/http://www.planetary.org/news/2006/0116_New_Horizons_Set_to_Launch_on_9_Year.html. Läst 13 maj 2009. 
  7. ^ [a b] ”The Final IAU Resolution on the definition of "planet" ready for voting”. IAU. 24 augusti 2006. https://www.iau.org/news/pressreleases/detail/iau0602/. Läst 28 maj 2009. 
  8. ^ [a b c] ”Dwarf Planets and their Systems”. U.S. Geological Survey. Working Group for Planetary System Nomenclature (WGPSN). 7 november 2008. http://planetarynames.wr.usgs.gov/append7.html#DwarfPlanets. Läst 21 maj 2009. 
  9. ^ ”Plutoid chosen as name for Solar System objects like Pluto”. Paris: International Astronomical Union (News Release - IAU0804). 11 juni 2008. Arkiverad från originalet den 13 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080613121232/http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0804/. Läst 21 maj 2009. 
  10. ^ Feaga, L (2007). ”Asymmetries in the distribution of H2O and CO2 in the inner coma of Comet 9P/Tempel 1 as observed by Deep Impact”. Icarus 190: sid. 345. doi:10.1016/j.icarus.2007.04.009. 
  11. ^ Michael Zellik (2002). Astronomy: The Evolving Universe (9th). Cambridge University Press. ISBN 0521800900. OCLC 223304585 46685453 
  12. ^ ”The Sun”. Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics. Arkiverad från originalet den 29 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100329050434/http://hea-www.harvard.edu/scied/SUN/sunpage.html. Läst 16 juli 2009. 
  13. ^ Than, K. (2006). ”Astronomers Had it Wrong: Most Stars are Single”. Space.com. http://www.space.com/scienceastronomy/060130_mm_single_stars.html. Läst 16 juli 2009. 
  14. ^ Smart, R. L.; Carollo, D.; Lattanzi, M. G.; McLean, B.; Spagna, A. (2001). ”The Second Guide Star Catalogue and Cool Stars”. Perkins Observatory. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001udns.conf..119S. Läst 26 december 2006. 
  15. ^ Nir J. Shaviv (2003). ”Towards a Solution to the Early Faint Sun Paradox: A Lower Cosmic Ray Flux from a Stronger Solar Wind”. Journal of Geophysical Research: sid. 1437. doi:10.1029/2003JA009997. http://arxiv.org/abs/astroph/0306477v2. Läst 26 januari 2009. 
  16. ^ T. S. van Albada, Norman Baker (1973). ”On the Two Oosterhoff Groups of Globular Clusters”. Astrophysical Journal: sid. 477–498. doi:10.1086/152434. 
  17. ^ Charles H. Lineweaver (9 mars 2001). ”An Estimate of the Age Distribution of Terrestrial Planets in the Universe: Quantifying Metallicity as a Selection Effect”. University of New South Wales. http://arxiv.org/abs/astro-ph/0012399. Läst 23 juli 2006. 
  18. ^ ”Solar Physics: The Solar Wind”. Marshall Space Flight Center. 2006-07-16. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2011. https://www.webcitation.org/617GbYha2?url=http://solarscience.msfc.nasa.gov/SolarWind.shtml. Läst 13 maj 2009. 
  19. ^ Tony Phillips (2001-02-15). ”The Sun Does a Flip”. Science@NASA. Arkiverad från originalet den 12 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090512121817/http://science.nasa.gov/headlines/y2001/ast15feb_1.htm. Läst 13 maj 2009. 
  20. ^ ”A Star with two North Poles”. Science @ NASA. 22 april 2003. Arkiverad från originalet den 18 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090718014855/http://science.nasa.gov/headlines/y2003/22apr_currentsheet.htm. 
  21. ^ Riley, Pete; Linker, J. A.; Mikić, Z.. ”Modeling the heliospheric current sheet: Solar cycle variations", (2002)”]. Journal of Geophysical Research (Space Physics) 107 (A7): sid. SSH 8-1, CiteID 1136. doi:10.1029/2001JA000299. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090814052347/http://ulysses.jpl.nasa.gov/science/monthly_highlights/2002-July-2001JA000299.pdf. )
  22. ^ Rickard Lundin (2001-03-09). ”Erosion by the Solar Wind”. Science 291 (5510): sid. 1909. doi:10.1126/science.1059763. Arkiverad från originalet den 10 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070310225740/http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/291/5510/1909. Läst 26 december 2006. 
  23. ^ Langner, U. W. (2005). ”Effects of the position of the solar wind termination shock and the heliopause on the heliospheric modulation of cosmic rays”. Advances in Space Research 35 (12): sid. 2084–2090. doi:10.1016/j.asr.2004.12.005. http://adsabs.harvard.edu/abs/2005AdSpR..35.2084L. Läst 11 februari 2007. 
  24. ^ ”Long-term Evolution of the Zodiacal Cloud”. 1998. Arkiverad från originalet den 29 september 2006. https://web.archive.org/web/20060929030040/http://astrobiology.arc.nasa.gov/workshops/1997/zodiac/backman/IIIc.html. Läst 3 februari 2007. 
  25. ^ ”ESA scientist discovers a way to shortlist stars that might have planets”. ESA Science and Technology. 2003. http://sci.esa.int/science-e/www/object/index.cfm?fobjectid=29471. Läst 3 februari 2007. 
  26. ^ Landgraf, M. (2002). ”Origins of Solar System Dust beyond Jupiter”. The Astronomical Journal 123 (5): sid. 2857–2861. doi:10.1086/339704. http://www.iop.org/EJ/article/1538-3881/123/5/2857/201502.html. Läst 9 februari 2007. 
  27. ^ Schenk P., Melosh H.J. (1994), Lobate Thrust Scarps and the Thickness of Mercury's Lithosphere, Abstracts of the 25th Lunar and Planetary Science Conference, 1994LPI....25.1203S
  28. ^ Bill Arnett (2006). ”Mercury”. The Nine Planets. http://www.nineplanets.org/mercury.html. Läst 17 april 2009. 
  29. ^ Benz, W.; Slattery, W. L.; Cameron, A. G. W.. ”Collisional stripping of Mercury's mantle”. Icarus 74: sid. 516–528. 
  30. ^ Cameron, A. G. W. (1985). ”The partial volatilization of Mercury”. Icarus 64: sid. 285–294. 
  31. ^ Mark Alan Bullock (1997). ”The Stability of Climate on Venus” (PDF). Southwest Research Institute. Arkiverad från originalet den 14 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070614202751/http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/PhDThesis.pdf. Läst 5 maj 2009. 
  32. ^ Paul Rincon (1999). ”Climate Change as a Regulator of Tectonics on Venus” (PDF). Johnson Space Center Houston, TX, Institute of Meteoritics, University of New Mexico, Albuquerque, NM. Arkiverad från originalet den 14 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070614202807/http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/Science2_1999.pdf. Läst 5 maj 2009. 
  33. ^ Anne E. Egger, M.A./M.S.. ”Earth's Atmosphere: Composition and Structure”. VisionLearning.com. Arkiverad från originalet den 21 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070221231635/http://www.visionlearning.com/library/module_viewer.php?mid=107&l=&c3=. Läst 26 december 2006. 
  34. ^ Joseph Gale et.al.. ”The high oxygen atmosphere toward the end‐Cretaceous; a possible contributing factor to the K/T boundary extinctions and to the emergence of C4 species”. Journal of Experimental Botany. http://jxb.oxfordjournals.org/content/52/357/801.full. Läst 14 augusti 2011. 
  35. ^ Peplow, Mark (6 maj 2004). ”How Mars got its rust” (på engelska). Nature: sid. news040503–6. doi:10.1038/news040503-6. ISSN 0028-0836. Arkiverad från originalet den 7 april 2022. https://web.archive.org/web/20220407105832/https://www.nature.com/articles/news040503-6. Läst 9 april 2022. 
  36. ^ Scott S. Sheppard, David Jewitt, and Jan Kleyna (2004). ”A Survey for Outer Satellites of Mars: Limits to Completeness”. The Astronomical Journal. http://www.iop.org/EJ/article/1538-3881/128/5/2542/204263.html. Läst 26 december 2006. 
  37. ^ ”Are Kuiper Belt Objects asteroids? Are large Kuiper Belt Objects planets?”. Cornell University. Arkiverad från originalet den 3 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090103110110/http://curious.astro.cornell.edu/question.php?number=601. Läst 5 maj 2009. 
  38. ^ Petit, J.-M.; Morbidelli, A.; Chambers, J. (2001). ”The Primordial Excitation and Clearing of the Asteroid Belt” (PDF). Icarus 153: sid. 338–347. doi:10.1006/icar.2001.6702. Arkiverad från originalet den 21 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070221085835/http://www.gps.caltech.edu/classes/ge133/reading/asteroids.pdf. Läst 5 maj 2009. 
  39. ^ ”IAU Planet Definition Committee”. International Astronomical Union. 2006. Arkiverad från originalet den 3 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090603001603/http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0601/newspaper/. Läst 5 maj 2009. 
  40. ^ ”New study reveals twice as many asteroids as previously believed”. ESA. 2002. http://www.esa.int/esaCP/ESAASPF18ZC_index_0.html. Läst 5 maj 2009. 
  41. ^ Krasinsky, G. A.; Pitjeva, Elena V.; Vasilyev, M. V.; Yagudina, E. I. (2002). ”Hidden Mass in the Asteroid Belt”. Icarus 158 (1): sid. 98–105. doi:10.1006/icar.2002.6837. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=2002Icar..158...98K&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=4326fb2cf906949. 
  42. ^ Beech, M. (1995). ”On the Definition of the Term Meteoroid”. Quarterly Journal of the Royal Astronomical Society 36 (3): sid. 281–284. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1995QJRAS..36..281B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=44b52c369007834. Läst 5 maj 2009. 
  43. ^ James L. Hilton. ”When did the asteroids become minor planets?”. Arkiverad från originalet den 21 september 2007. https://web.archive.org/web/20070921162818/http://aa.usno.navy.mil/faq/docs/minorplanets.php. Läst 5 maj 2009. 
  44. ^ David Nesvorny, William F. Bottke Jr, Luke Dones & Harold F. Levison. ”The recent breakup of an asteroid in the main-belt region” (PDF). Nature. doi:10.1038/nature00789. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120311134133/http://plutoportal.net/~davidn/papers/nesvorny-etal-karin-nature-2002.pdf. 
  45. ^ Brož, M.; Vokrouhlický, D. (2008). ”Asteroid families in the first-order resonances with Jupiter”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 390 (2): sid. 715–732. http://www.ingentaconnect.com/content/bsc/mnr/2008/00000390/00000002/art00021. 
  46. ^ Franklin, Fred A. ”An examination of the relation between chaotic orbits and the Kirkwood gap at the 2:1 resonance, 1.”. The Astronomical Journal 107 (5): sid. 1890–1899. http://adsabs.harvard.edu/abs/1994AJ....107.1890F. 
  47. ^ Phil Berardelli (2006). ”Main-Belt Comets May Have Been Source Of Earths Water”. SpaceDaily. http://www.spacedaily.com/reports/Main_Belt_Comets_May_Have_Been_Source_Of_Earths_Water.html. Läst 6 maj 2009. 
  48. ^ ”List Of Martian Trojans”. http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/MarsTrojans.html. Läst 6 maj 2009. 
  49. ^ ”List Of Neptune Trojans”. http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/NeptuneTrojans.html. Läst 6 maj 2009. 
  50. ^ Scott S. Sheppard and Chadwick A. Trujillo (28 july 2006). ”A Thick Cloud of Neptune Trojans and Their Color”. Science. sid. Vol 313, p 511-514. Arkiverad från originalet den 11 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080511181918/http://www.dtm.ciw.edu/sheppard/pub/Sheppard06NepTroj.pdf. Läst 6 maj 2009. 
  51. ^ Jack J. Lissauer, David J. Stevenson (2006). ”Formation of Giant Planets” (PDF). NASA Ames Research Center; California Institute of Technology. Arkiverad från originalet den 26 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090326060004/http://www.gps.caltech.edu/uploads/File/People/djs/lissauer%26stevenson%28PPV%29.pdf. Läst 12 maj 2009. 
  52. ^ Pappalardo, R T (1999). ”Geology of the Icy Galilean Satellites: A Framework for Compositional Studies”. Brown University. Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930165551/http://www.agu.org/cgi-bin/SFgate/SFgate?&listenv=table&multiple=1&range=1&directget=1&application=fm99&database=%2Fdata%2Fepubs%2Fwais%2Findexes%2Ffm99%2Ffm99&maxhits=200&=%22P11C-10%22. Läst 16 januari 2006. 
  53. ^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. U.S. Geological Survey. https://link.springer.com/article/10.1007/BF00613296. Läst 16 januari 2006. 
  54. ^ Hawksett, David; Longstaff, Alan; Cooper, Keith; Clark, Stuart (2005). ”10 Mysteries of the Solar System”. Astronomy Now. http://adsabs.harvard.edu/abs/2005AsNow..19h..65H. Läst 24 maj 2009. 
  55. ^ Podolak, M.; Reynolds, R. T.; Young, R. (1990). ”Post Voyager comparisons of the interiors of Uranus and Neptune”. NASA, Ames Research Center. http://adsabs.harvard.edu/abs/1990GeoRL..17.1737P. Läst 16 januari 2006. 
  56. ^ Duxbury, N.S., Brown, R.H. (1995). ”The Plausibility of Boiling Geysers on Triton”. Beacon eSpace. Arkiverad från originalet den 26 april 2009. https://web.archive.org/web/20090426005806/http://trs-new.jpl.nasa.gov/dspace/handle/2014/28034?mode=full. Läst 13 maj 2009. 
  57. ^ Sekanina, Zdenek (2001). ”Kreutz sungrazers: the ultimate case of cometary fragmentation and disintegration?”. Publications of the Astronomical Institute of the Academy of Sciences of the Czech Republic 89: sid. 78–93. 
  58. ^ M. Królikowska (2001). ”A study of the original orbits of hyperbolic comets”. Astronomy & Astrophysics. sid. 376 (1) 316–324. doi:10.1051/0004-6361:20010945. http://www.aanda.org/index.php?option=com_base_ora&url=articles/aa/full/2001/34/aa1250/aa1250.right.html&access=standard&Itemid=81. Läst 6 maj 2009. 
  59. ^ Fred L. Whipple (1992-04). ”The activities of comets related to their aging and origin”. http://adsabs.harvard.edu/full/1992CeMDA..54....1W. Läst 6 maj 2009. 
  60. ^ John Stansberry, Will Grundy, Mike Brown, Dale Cruikshank, John Spencer, David Trilling, Jean-Luc Margot (2007). ”Physical Properties of Kuiper Belt and Centaur Objects: Constraints from Spitzer Space Telescope”. http://arxiv.org/abs/astro-ph/0702538v2. Läst 5 maj 2009. 
  61. ^ Patrick Vanouplines (1995). ”Chiron biography”. Vrije Universitiet Brussel. Arkiverad från originalet den 2 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090502122306/http://www.vub.ac.be/STER/www.astro/chibio.htm. Läst 5 maj 2009. 
  62. ^ J. Horner (2004). ”Simulations of the Population of Centaurs I: The Bulk Statistics” (PDF). Astrophysics. http://arxiv.org/abs/astro-ph?papernum=0407400. 
  63. ^ David Jewitt. ”The DAMOCLOIDS”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2004. https://web.archive.org/web/20041009213528/http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/damocloid.html. Läst 6 maj 2009. 
  64. ^ [a b] Audrey Delsanti and David Jewitt (2006). ”The Solar System Beyond The Planets” (PDF). Institute for Astronomy, University of Hawaii. Arkiverad från originalet den 25 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060525051103/http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/papers/2006/DJ06.pdf. Läst 6 maj 2009. 
  65. ^ E. Dotto, M.A. Barucci, and M. Fulchignoni (24 augusti 2006). ”Beyond Neptune, the new frontier of the Solar System” (PDF). Arkiverad från originalet den 25 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140825122005/http://sait.oat.ts.astro.it/MSAIS/3/PDF/20.pdf. Läst 6 maj 2009. 
  66. ^ [a b] Mike Brown (2006). ”The discovery of Eris, the largest known dwarf planet”. CalTech. http://www.gps.caltech.edu/~mbrown/planetlila/. Läst 25 april 2024. 
  67. ^ J. Fajans (October 2001). ”Autoresonant (nonstationary) excitation of pendulums, Plutinos, plasmas, and other nonlinear oscillators”. American Journal of Physics. sid. Vol 69, 10, p 1096–1102. doi:10.1119/1.1389278. http://scitation.aip.org/journals/doc/AJPIAS-ft/vol_69/iss_10/1096_1.html. Läst 26 december 2006. 
  68. ^ ”List Of Centaurs and Scattered-Disk Objects”. IAU: Minor Planet Center. http://cfa-www.harvard.edu/iau/lists/Centaurs.html. Läst 6 maj 2009. 
  69. ^ NASA JPL Small-Body Database Browser on Eris Läst 6 maj 2009
  70. ^ Alessandro Morbidelli och Harold F. Levison. ”Scenarios for the Origin of the Orbits of the Trans-Neptunian Objects 2000 CR105 and 2003 VB12 (Sedna)”. The Astronomical Journal. sid. 128 (5): 2564–2576. http://www.iop.org/EJ/abstract/1538-3881/128/5/2564/. 
  71. ^ NASA JPL Small-Body Database Browser on Sedna Läst 7 maj 2009
  72. ^ [a b] Mike Brown. ”Sedna”. CalTech. http://www.gps.caltech.edu/~mbrown/sedna/. Läst 7 maj 2009. 
  73. ^ David Jewitt (2004). ”Sedna – 2003 VB12”. University of Hawaii. Arkiverad från originalet den 24 juni 2004. https://web.archive.org/web/20040624224040/http://www.ifa.hawaii.edu/~jewitt/kb/sedna.html. Läst 7 maj 2009. 
  74. ^ ”Himlakropp på gränsen”. Sveriges radio. 27 mars 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5820604. Läst 2 september 2015. 
  75. ^ [a b] ”Voyager Enters Solar System's Final Frontier”. NASA. Arkiverad från originalet den 16 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200516082547/https://www.nasa.gov/vision/universe/solarsystem/voyager_agu.html. Läst 2 april 2007. 
  76. ^ [a b] Fahr, H. J.; Kausch, T.; Scherer, H. (2000). ”A 5-fluid hydrodynamic approach to model the Solar System-interstellar medium interaction” (PDF). Astronomy & Astrophysics 357: sid. 268–282. Arkiverad från originalet den 8 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170808135422/http://aa.springer.de/papers/0357001/2300268.pdf. Läst 25 juli 2009. 
  77. ^ Stone, E. C.; Cummings, A. C.; McDonald, F. B.; Heikkila, B. C.; Lal, N.; Webber, W. R. (2005 September). ”Voyager 1 explores the termination shock region and the heliosheath beyond”. Science (New York, N.Y.) 309 (5743): sid. 2017–2020. doi:10.1126/science.1117684. PMID 16179468. 
  78. ^ Stone, E. C.; Cummings, A. C.; McDonald, F. B.; Heikkila, B. C.; Lal, N.; Webber, W. R. (2008). ”An asymmetric solar wind termination shock”. Nature 454 (7200): sid. 71–4. doi:10.1038/nature07022. PMID 18596802. 
  79. ^ ”Voyager: Interstellar Mission”. NASA Jet Propulsion Laboratory. 2007. http://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar.html. Läst 8 maj 2008. 
  80. ^ Stern SA, Weissman PR. (2001). ”Rapid collisional evolution of comets during the formation of the Oort cloud.”. Space Studies Department, Southwest Research Institute, Boulder, Colorado. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/entrez/query.fcgi?cmd=Retrieve&db=PubMed&list_uids=11214311&dopt=Citation. Läst 19 november 2006. 
  81. ^ Bill Arnett (2006). ”The Kuiper Belt and the Oort Cloud”. nineplanets.org. http://www.nineplanets.org/kboc.html. Läst 23 juni 2006. 
  82. ^ T. Encrenaz, JP. Bibring, M. Blanc, MA. Barucci, F. Roques, PH. Zarka (2004). The Solar System: Third edition. Springer. sid. 1 
  83. ^ Durda D.D.; Stern S.A.; Colwell W.B.; Parker J.W.; Levison H.F.; Hassler D.M. (2004). ”A New Observational Search for Vulcanoids in SOHO/LASCO Coronagraph Images”. http://www.ingentaconnect.com/search/expand?pub=infobike://ap/is/2000/00000148/00000001/art06520&unc=ml. Läst 23 juli 2006. 
  84. ^ A.D. Dolgov (2003). ”Magnetic fields in cosmology”. http://arxiv.org/abs/astro-ph/0306443. Läst 23 juli 2006. 
  85. ^ R. Drimmel, D. N. Spergel (2001). ”Three Dimensional Structure of the Milky Way Disk”. http://arxiv.org/abs/astro-ph/0101259. Läst 23 juli 2006. 
  86. ^ Leong, Stacy (2002). ”Period of the Sun's Orbit around the Galaxy (Cosmic Year”. The Physics Factbook. http://hypertextbook.com/facts/2002/StacyLeong.shtml. Läst 2 april 2007. 
  87. ^ C. Barbieri (2003). ”Elementi di Astronomia e Astrofisica per il Corso di Ingegneria Aerospaziale V settimana”. IdealStars.com. Arkiverad från originalet den 14 maj 2005. https://web.archive.org/web/20050514103931/http://dipastro.pd.astro.it/planets/barbieri/Lezioni-AstroAstrofIng04_05-Prima-Settimana.ppt. Läst =2007-02-12. 
  88. ^ [a b] Leslie Mullen (2001). ”Galactic Habitable Zones”. Astrobiology Magazine. http://www.astrobio.net/news/modules.php?op=modload&name=News&file=article&sid=139. Läst 23 juni 2006. 
  89. ^ ”Supernova Explosion May Have Caused Mammoth Extinction”. Physorg.com. 2005. http://www.physorg.com/news6734.html. Läst 2 februari 2007. 
  90. ^ ”Near-Earth Supernovas”. NASA. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060813160705/http://science.nasa.gov/headlines/y2003/06jan_bubble.htm. Läst 23 juli 2006. 
  91. ^ ”Stars within 10 light years”. SolStation. Arkiverad från originalet den 16 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070216125505/http://www.solstation.com/stars/s10ly.htm. Läst 2 april 2007. 
  92. ^ ”Tau Ceti”. SolStation. Arkiverad från originalet den 3 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070103202726/http://www.solstation.com/stars/tau-ceti.htm. Läst 2 april 2007. 
  93. ^ ”HUBBLE ZEROES IN ON NEAREST KNOWN EXOPLANET”. Hubblesite. 2006. http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/2006/32/text/. Läst 13 januari 2008. 
  94. ^ Arnett, David (1996). Supernovae and Nucleosynthesis (First). Princeton, New Jersey: Princeton University Press. ISBN 0-691-01147-8. OCLC 33162440 
  95. ^ [a b c] ”Lecture 13: The Nebular Theory of the origin of the Solar System”. University of Arizona. Arkiverad från originalet den 10 juli 2012. http://archive.is/2012.07.10-135114/http://atropos.as.arizona.edu/aiz/teaching/nats102/mario/solar_system.html. Läst 27 december 2006. 
  96. ^ Greaves, Jane S. (2005). ”Disks Around Stars and the Growth of Planetary Systems”. Science 307 (5706): sid. 68–71. doi:10.1126/science.1101979. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/sci;307/5706/68. 
  97. ^ ”Present Understanding of the Origin of Planetary Systems”. National Academy of Sciences. 5 april 2000. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090803020055/http://www7.nationalacademies.org/ssb/detectionch3.html. Läst 19 januari 2007. 
  98. ^ "Investigation of the Physical Properties of Protoplanetary Disks around T Tauri Stars by a High-resolution Imaging Survey at lambda = 2 mm" (PDF). Ikeuchi, S., Hearnshaw, J. and Hanawa, T. (eds.) The Proceedings of the IAU 8th Asian-Pacific Regional Meeting, Volume I 289, Astronomical Society of the Pacific Conference Series. 
  99. ^ Boss, A. P. (2005). ”Chondrule-forming Shock Fronts in the Solar Nebula: A Possible Unified Scenario for Planet and Chondrite Formation”. The Astrophysical Journal: sid. L137. doi:10.1086/429160. 
  100. ^ Sukyoung Yi; Pierre Demarque; Yong-Cheol Kim; Young-Wook Lee; Chang H. Ree; Thibault Lejeune; Sydney Barnes (2001). ”Toward Better Age Estimates for Stellar Populations: The Isochrones for Solar Mixture”. Astrophysical Journal Supplement: sid. 417. doi:10.1086/321795. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001ApJS..136..417Y. 
  101. ^ A. Chrysostomou, P. W. Lucas (2005). ”The Formation of Stars”. Contemporary Physics: sid. 29. doi:10.1080/0010751042000275277. http://adsabs.harvard.edu/abs/2005ConPh..46...29C. 
  102. ^ Jeff Hecht (1994). ”Science: Fiery future for planet Earth”. NewScientist. http://www.newscientist.com/article/mg14219191.900.html. Läst 29 oktober 2007. 
  103. ^ K. P. Schroder, Robert Cannon Smith (2008). ”Distant future of the Sun and Earth revisited”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society: sid. 155–163. doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x. http://adsabs.harvard.edu/abs/2008MNRAS.386..155S. 
  104. ^ Pogge, Richard W. (1997). ”The Once & Future Sun” (lecture notes). New Vistas in Astronomy. http://www.astronomy.ohio-state.edu/~pogge/Lectures/vistas97.html. Läst 7 december 2005. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]