André Dupin

André Marie Jean Jacques Dupin, född 1 februari 1782, död 8 november 1865, var en fransk politiker, bror till Charles Dupin.

André Dupin
Född	1 februari 1783 Varzy, Frankrike
Död	8 november 1865 ​eller ​10 november 1865 Paris
Medborgare i	Frankrike
Utbildad vid	juridiska fakulteten i Paris
Sysselsättning	Politiker, advokat, magistrat
Befattning
Ledamot av Seines departementsstyrelse Member of the Chamber of Representatives (France), Nièvre (1815–1815) Membre de la Chambre des députés des départements Bourbonska restaurationens tredje parlament, Sarthe (1827–1827) Membre de la Chambre des députés des départements Bourbonska restaurationens fjärde parlament, Nièvre (1828–1830) Bâtonnier, Ordre des avocats de Paris Ledamot av julimonarkins deputeradekammare julimonarkins första parlament, Nièvre (1830–1831) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare Julimonarkins andra parlament, Nièvre (1831–1834) Stol nummer 35 i Franska akademien (1832–1865) Nationalförsamlingens talman (1832–1839) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare Julimonarkins tredje parlament, Nièvre (1834–1837) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare Julimonarkins fjärde parlament, Nièvre (1837–1839) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare julimonarkins femte parlament, Nièvre (1839–1842) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare Julimonarkins sjätte parlament, Nièvre (1842–1846) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare julimonarkins sjunde parlament, Nièvre (1846–1848) Ledamot av 1848 års konstituerande församling, Nièvre (1848–1849) Suppleant i andra franska republiken Andra franska republikens nationella parlament, Nièvre (1849–1851) Senator i andra franska kejsardömet (1857–1865)
Politiskt parti
Parti de l'Ordre
Barn	Charles Dupin (f. 1784)
Föräldrar	Charles-André Dupin
Släktingar	Charles Dupin (syskon)
Utmärkelser
Riddare av Hederslegionen (1830) Officer av Hederslegionen (1832) Kommendör av Hederslegionen (1833) Storofficer av Hederslegionen (1834) Storkors av Hederslegionen (1837)
Redigera Wikidata

Dupin gjorde sig tidigt bemärkt som advokat och vann stor popularitet genom att 1815 tillsammans med Pierre-Antoine Berryer våga försvara Michel Ney. Dupin blev under restaurationen det liberala partiets mest anlitade advokat i politiska processer. Han valdes till deputerad 1826, och tog livlig del i julirevolutionen och de politiska strider, som närmast föregick. Från 1817 hade han varit hertigen av Orléans juridiske rådgivare och ägde i hög grad dennes förtroende. Det var Dupin, som under revolutionsdagarna lyckades övertala hertigen att som fransmännens kung ta namnet Ludvig Filip i stället för Filip VII, vilket senare föreslagits för att understryka ordningsföljden inom dynastin. Han förklarade, att hertigen av Orléans kallades till tronen inte för att han var en Bourbon, utan trots att han var det. Ludvig Filip utnämnde honom till procureur-général vid kassationsdomstolen. Som sådan ådagalade Dupin stor bestämdhet, och under de första åren av julimonarkin ingrep han kraftigt mot de liberala strömningar, som han nu definitivt övergett. 1832-40 var han deputeradekammarens president, och utövade som sådan ett stort inflytande. Han sätt att leda förhandlingarna och att, när så påfordrades upprätthålla även gentemot ministrarna kammarens rättigheter samt talartribunens frihet gav honom allmän respekt, även om han hade lätt att förivra sig. Som talare utmärkte han sig för en klar och livfull framställning men var häftig och ibland trivial. Efter att troget stött julimonarkin godtog han lika oförbehållsamt 1848 års republik. Senare svängde han på nytt och var en av de första som stödde Ludvig Napoleon. Redan 1851 uttalade han sig för förlängning av presidenttiden och författningens omändring. Dupin kvarstod som procureur-général men begärde avsked, när familjen Orléans egendom konfiskerades. År 1857 emottog han på nytt detta ämbete. Från 1831 var han medlem av Franska Akademien.

Källor

• Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.