Manteln

Manteln finns i jordens och andra stenplaneters inre, mellan kärnan och jordskorpan. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter (magma) som vid vulkanutbrott kan tränga upp som lava.

Manteln består av järn- och magnesiumrika silikatbergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre.

Jordens mantel utgör hela 84% av jordens volym. Dess yttersta del utgör tillsammans med jordskorpan litosfären. Gränsen mellan jordskorpan och manteln utgörs av Mohorovičić-diskontinuiteten, ofta kallad Moho.^[1]

Under litosfären finns astenosfären (80-200 km ned till cirka 700 km) som kännetecknas av så hög temperatur att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser (s.k. konvektionsströmmar), och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flyta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När sedan spänningen i manteln inte kan hållas längre utlöses en jordbävning.^[2]

Övre manteln utgörs av astenosfären och den del av litosfären som inte tillhör jordskorpan. Temperaturen här sträcker sig från 200°C närmast jordskorpan till 900°C närmast nedre manteln.^[3]

Nedre manteln (historiskt kallad mesosfären vilket inte ska förväxlas med det atmosfäriska lagret med samma namn) har en ännu högre temperatur (1 600 - 2 300°C), men då även trycket är högre så är den inte plastisk. Nedre manteln omsluter jordens kärna, och med hjälp av konvektionsströmmar lämnas värme till den övre.^[4]

Referenser

^ ”Historisk geologi (pdf)”. Capensis.se. 27 april 2020. http://www.capensis.se/Geo%20div/PDF%20Geo/Ge%201%20del%204%20Historisk%20geologi.pdf. Läst 30 september 2022.
^ Fowler, C. M. R. (2005). The solid earth : an introduction to global geophysics (2nd ed). Cambridge University Press. ISBN 0-521-89307-0. OCLC 53325178. https://www.worldcat.org/oclc/53325178. Läst 30 september 2022
^ The Earth's heterogeneous mantle : a geophysical, geodynamical, and geochemical perspective. 2015. ISBN 978-3-319-15627-9. OCLC 908192075. https://www.worldcat.org/oclc/908192075. Läst 30 september 2022
^ Kaminsky, Felix V. (2017). The Earth's lower mantle : composition and structure. Springer. ISBN 978-3-319-55684-0. OCLC 988167555. https://www.worldcat.org/oclc/988167555. Läst 30 september 2022

[1] ”Historisk geologi (pdf)”. Capensis.se. 27 april 2020. http://www.capensis.se/Geo%20div/PDF%20Geo/Ge%201%20del%204%20Historisk%20geologi.pdf. Läst 30 september 2022.

[2] Fowler, C. M. R. (2005). The solid earth : an introduction to global geophysics (2nd ed). Cambridge University Press. ISBN 0-521-89307-0. OCLC 53325178. https://www.worldcat.org/oclc/53325178. Läst 30 september 2022

[3] The Earth's heterogeneous mantle : a geophysical, geodynamical, and geochemical perspective. 2015. ISBN 978-3-319-15627-9. OCLC 908192075. https://www.worldcat.org/oclc/908192075. Läst 30 september 2022

[4] Kaminsky, Felix V. (2017). The Earth's lower mantle : composition and structure. Springer. ISBN 978-3-319-55684-0. OCLC 988167555. https://www.worldcat.org/oclc/988167555. Läst 30 september 2022

[1]

[2]

[3]

[4]