Hoppa till innehållet

400 meter häck

Från Wikipedia
400 meter häck för damer på Helsingfors Olympiastadion, 25 juli 2005.

400 meter häck är en friidrottsgren som både damer och herrar tävlar i. Den har funnits med på det olympiska programmet för män sedan 1900 (med undantag för OS 1906 och 1912). För damer blev det en olympisk gren först 1984. Den har vidare funnits med på varje världsmästerskap sedan 1983 för både män och kvinnor.

De bästa herrarna springer på tider under 47 sekunder. Världsrekordet är på 45,94 sekunder innehas av Karsten Warholm från Norge och sattes under OS i Japan 2021[1]).

De bästa damerna springer på under 53 sekunder. Världsrekordet är på 50,37 sekunder och innehas av Sydney McLaughlin från USA och sattes vid OS-uttagningarna i Paris den 8 augusti 2024.

På 400 meter häck springer deltagarna precis som på 400 meter på individuella banor ett varv på en 400 meter lång bana. Totalt finns det 10 häckar för både män och kvinnor. Häckarna är 91,4 cm för män och 76,20 cm för kvinnor. Den första häcken kommer efter 45 meter. Därefter är det 35 meter mellan varje häck och från den sista häcken in till mål är det 40 meter.[2]

Grenens utveckling

[redigera | redigera wikitext]

400 meter häck har genom tiderna för män varit en gren där USA varit världsledande. Det första officiella världsrekordet noterades i London 1908 av Charles Bacon. Under 1930-talet var den stora stjärnan Glenn Hardin som bland annat vann OS-guld i Berlin 1936 och som sänkte världsrekordet från 52 sekunder till 50,6 sekunder. Hardins världsrekord stod sig fram till 1953 då Sovjetunionens Juri Litujev sänkte rekordet till 50,4. Nästa stora stjärna på distansen var USA:s Glenn Davis som blev den förste att vinna två OS-guld (1956 och 1960) på distansen. Davis blev även den förste att springa under 50 sekunder när han 1956 sprang på 49,5. Den förste som klarade av att springa under 48 sekunder var Ugandas John Akii-Bua som 1972 sprang på 47,82. Han vann även OS-guld 1972.

Från mitten av 1970-talet kom grenen att domineras av amerikanen Edwin Moses. Moses vann två OS-guld (1976 och 1984) samt två VM-guld (1983 och 1987). Han slog även världsrekordet fyra gånger. Dessutom vann han 122 tävlingar i rad. Moses efterträdare blev Kevin Young som vann VM-guld 1993 och OS-guld 1992. Young slog Moses världsrekord och var den som först sprang under 47 sekunder. Hans världsrekord är 46,78. Rekordet stod sig i 29 år tills norrmannen Karsten Warholm slog världsrekordet på hemmaplan på Bislett Stadium med den nya tiden 46:70, 1 juli 2021. Under OS i Japan slog Warholm världsrekordet på nytt med tiden 45,94 den 3 augusti 2021.

Mellan slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har grenen dominerats av Felix Sanchez (OS-guld 2004 och VM-guld 2001 och 2003), Kerron Clement (VM-guld 2007) och Bershawn Jackson (VM-guld 2005).

På damsidan har inte USA dominerat på samma sätt som på herrsidan. Den första olympiska mästaren från 1984 var Marockos Nawal El Moutawakel. Samma år 1984 sprang den första kvinnan under 54 sekunder, ryskan Margarita Ponomarjova. Bara två år senare slog hennes landsman Marina Stjepanova världsrekordet och noterade 52,94.

I början av 1990-talet var brittiskan Sally Gunnell den stora stjärnan med OS-guld 1992 och VM-guld 1993. Hon slog även världsrekordet när hon sprang på 52,74. I samband med VM i Göteborg 1995 dök en ny stjärna upp, amerikanskan Kim Batten som både vann VM-guld och slog nytt världsrekord med tiden 52,61.

Under 1990-talets slut och början av 2000-talet har grenen huvudsakligen dominerats av fyra kvinnor. Ryskan Julija Petjonkina (VM-guld 2005 och världsrekordsinnehavare med tiden 52,34), grekiskan Faní Halkiá (OS-guld 2004), marockanskan Nezha Bidouane (VM-guld 1997 och 2001) samt Australiens Jana Rawlinson (VM-guld 2003 och 2007).

Från 2020 och framåt så har grenen dominerats av Sydney McLaughlin från USA som vunnit de senaste OS och VM och som innehar det gällande världsrekordet på 50,37 sekunder men som de senaste åren utmanas av nederländskan Femke Bol som är den enda förutom McLaughlin som sprungit sträckan på under 51 sekunder (50,95).


Olympiska mästare

[redigera | redigera wikitext]
År Guld Silver Brons
1984 Nawal El Moutawakel Marocko Marocko Judi Brown USA USA Cristeana Cojocaru Rumänien Rumänien
1988 Debbie Flintoff-King Australien Australien Tatjana Ledovskaja Sovjetunionen Sovjetunionen Ellen Fiedler Östtyskland Östtyskland
1992 Sally Gunnell Storbritannien Storbritannien Sandra Farmer-Patrick USA USA Janeene Vickers USA USA
1996 Deon Hemmings Jamaica Jamaica Kim Batten USA USA Tonja Buford-Bailey USA USA
2000 Irina Privalova Ryssland Ryssland Deon Hemmings Jamaica Jamaica Nezha Bidouane Marocko Marocko
2004 Fani Halkia Grekland Grekland Ionela Tirlea-Manolache Rumänien Rumänien Tetiana Teresjtjuk-Antipova Ukraina Ukraina
2008 Melaine Walker Jamaica Jamaica Sheena Tosta USA USA Tasha Danvers Storbritannien Storbritannien
2012 Natalja Antjuch Ryssland Ryssland Lashinda Demus USA USA Zuzana Hejnová Tjeckien Tjeckien
2016 Dalilah Muhammad USA USA Sara Petersen Danmark Danmark Ashley Spencer USA USA
2020 Sydney McLaughlin USA USA Dalilah Muhammad USA USA Femke Bol Nederländerna Nederländerna
2024 Sydney McLaughlin USA USA Anna Cockrell USA USA Femke Bol Nederländerna Nederländerna
År Guld Silver Brons
1900 John Tewksbury USA USA Henri Tauzin Frankrike Frankrike George Orton Kanada Kanada
1904 Harry Hillman USA USA Frank Waller USA USA George Poage USA USA
1908 Charles Bacon USA USA Harry Hillman USA USA Jimmy Tremeer Storbritannien Storbritannien
1920 Frank Loomis USA USA John Norton USA USA August Desch USA USA
1924 Morgan Taylor USA USA Erik Wilén Finland Finland Ivan Riley USA USA
1928 David Burghley Storbritannien Storbritannien Frank Cuhel USA USA Morgan Taylor USA USA
1932 Bob Tisdall Irland Irland Glenn Hardin USA USA Morgan Taylor USA USA
1936 Glenn Hardin USA USA John Loaring Kanada Kanada Miguel White Filippinerna Filippinerna
1948 Roy Cochran USA USA Duncan White Sri Lanka Ceylon Rune Larsson Sverige Sverige
1952 Charles Moore USA USA Yuri Lituyev Sovjetunionen Sovjetunionen John Holland Nya Zeeland Nya Zeeland
1956 Glenn Davis USA USA Eddie Southern USA USA Josh Culbreath USA USA
1960 Glenn Davis USA USA Clifton Cushman USA USA Richard Howard USA USA
1964 Rex Cawley USA USA John Cooper Storbritannien Storbritannien Salvatore Morale Italien Italien
1968 David Hemery Storbritannien Storbritannien Gerhard Hennige Tyskland Västtyskland John Sherwood Storbritannien Storbritannien
1972 John Akii-Bua Uganda Uganda Ralph Mann USA USA David Hemery Storbritannien Storbritannien
1976 Edwin Moses USA USA Michael Shine USA USA Yevgeni Gavrilenko Sovjetunionen Sovjetunionen
1980 Volker Beck Östtyskland Östtyskland Vasili Arkhipenko Sovjetunionen Sovjetunionen Gary Oakes Storbritannien Storbritannien
1984 Edwin Moses USA USA Danny Harris USA USA Harald Schmid Tyskland Västtyskland
1988 André Phillips USA USA Amadou Dia Ba Senegal Senegal Edwin Moses USA USA
1992 Kevin Young USA USA Winthrop Graham Jamaica Jamaica Kriss Akabusi Storbritannien Storbritannien
1996 Derrick Adkins USA USA Samuel Matete Zambia Zambia Calvin Davis USA USA
2000 Angelo Taylor USA USA Hadi Souan Somalyi Saudiarabien Saudiarabien Llewellyn Herbert Sydafrika Sydafrika
2004 Felix Sanchez Dominikanska republiken Dominikanska republiken Danny McFarlane Jamaica Jamaica Naman Keita Frankrike Frankrike
2008 Angelo Taylor USA USA Kerron Clement USA USA Bershawn Jackson USA USA
2012 Felix Sanchez Dominikanska republiken Dominikanska republiken Michael Tinsley USA USA Javier Culson Puerto Rico Puerto Rico
2016 Kerron Clement USA USA Boniface Mucheru Tumuti Kenya Kenya Yasmani Copello Turkiet Turkiet
2020 Karsten Warholm Norge Norge Benjamin Rai USA USA Alison dos Santos Brasilien Brasilien

Världsmästare

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”KROSSAR VÄRLDSREKORDET! Otrolig OS-final av norska stjärnan – pulveriserade gamla rekordet”. www.aftonbladet.se. https://www.aftonbladet.se/a/ePAkdQ. Läst 3 augusti 2021. 
  2. ^ ”Hürdenlauf” (på tyska). Schlag nach!: 100000 Tatsachen aus allen Wissensgebieten. Fachrekationen des Bibliographischen Instituts & Springer-Verlag. 2012. sid. 552