Hoppa till innehållet

Erik Ullenhag

Från Wikipedia
Erik Ullenhag

Erik Ullenhag 2011.
Innehar befattningen
Tillträdde befattningen 
1 september 2020
Företrädare Magnus Hellgren
Efterträdare Alexandra Rydmark
Tid i befattningen
1 september 2016–1 september 2020
Företrädare Helena Gröndahl Rietz
Efterträdare Alexandra Rydmark
Tid i befattningen
28 september 2014–7 juni 2016
Företrädare Johan Pehrson
Efterträdare Christer Nylander
Tid i befattningen
5 oktober 2010–3 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Nyamko Sabuni
Mandatperiod
2002–2006
2009–2010[1]
Valkrets Uppsala län[2]
Mandatperiod
2010 (ersättare)[3]
2013–2014[4]
Valkrets Stockholms län[5]
Mandatperiod
2014–2016
Valkrets Stockholms kommun[6]
Uppdrag i riksdagen
Tidigare uppdrag[7]
ordinarie ledamot
statsrådsersättare
gruppledare (2014–2016)
ledamot i arbetsmarknadsutskottet (2002–2004)
ledamot i finansutskottet (2014–2016)
ledamot i krigsdelegationen (2002–2006)
ledamot i socialutskottet (2004–2006)
suppleant i EU-nämnden
suppleant i socialförsäkringsutskottet
suppleant i utrikesutskottet
Född Erik Jörgen Carl Ullenhag
20 juli 1972 (52 år)
Helga Trefaldighets församling, Uppsala län
Politiskt parti Liberalerna
Yrke jurist
Föräldrar Jörgen Ullenhag
Kersti Ullenhag
Webbplats liberalerna.se

Erik Jörgen Carl Ullenhag, född 20 juli 1972 i Helga Trefaldighets församling i Uppsala,[8] är en svensk politiker (liberal) som sedan 14 augusti 2024 Sveriges generalkonsul i New York.[9] Mellan 2020 och 2024 var han Sveriges ambassadör i Israel.[10][11][12] Från 2016–2020 var han Sveriges ambassadör i Jordanien.[13] Han var integrationsminister i Fredrik Reinfeldts regering mellan 5 oktober 2010 och 3 oktober 2014. Ullenhag var 2010–2016 Liberalernas andre vice ordförande och har tidigare varit partisekreterare 2006–2010, riksdagsledamot 2002–2006, 2009–2010 och 2013–2016[7], samt ordförande i Liberala ungdomsförbundet 1997–1999.

Erik Ullenhag talar på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm på Förintelsens minnesdag den 27 januari 2013.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Erik Ullenhag är son till f.d. chefredaktören för Upsala Nya Tidning fil.dr Jörgen Ullenhag och professorn i ekonomisk historia Kersti Ullenhag född Sågvall. Fadern har också varit en framträdande folkpartipolitiker och satt i riksdagen 1975–1985.

Ullenhag gick naturvetenskaplig linje på Katedralskolan i Uppsala och efter juris kandidatexamen vid Uppsala universitet har han tjänstgjort som bland annat tingsnotarie. Innan han valdes in i Sveriges riksdag 2002 arbetade han vid Utrikesdepartementet i Stockholm.

Ullenhag har tidigare varit såväl socialpolitisk som integrationspolitisk talesman för folkpartiet och länsförbundsordförande för folkpartiet i Uppsala läns valkrets. I valet 2006 förlorade Ullenhag sitt riksdagsmandat då Cecilia Wikström med hjälp av personröster tog folkpartiets enda mandat i valkretsen. Han återfick dock mandatet efter att hon valdes in i Europaparlamentet 2009.

Den 10 oktober 2006 utsågs Ullenhag till ny partisekreterare för folkpartiet, efter att den tidigare partisekreteraren Johan Jakobsson hastigt fick avgå till följd av den så kallade spionaffären i den svenska valrörelsen 2006. Han kvarstod på den posten tills efter riksdagsvalet 2010, då han utsågs till ny integrationsminister. Våren 2011 valdes han även till länsförbundsordförande för Folkpartiet i Stockholms län[14].

Erik Ullenhag som politiker

[redigera | redigera wikitext]

Ullenhag anses tillhöra den klassiskt socialliberala falangen inom Folkpartiet,[källa behövs][förtydliga] vilket bland annat tagit sig uttryck i ett engagemang i invandrings- och flyktingfrågor, minoriteters rättigheter och jämställdhet. Han har också, ur socialliberal utgångspunkt, försvarat den svenska välfärdsmodellen med generella välfärdssystem och inkomstbortfallsgaranti, och har även öppet kritiserat andra borgerliga partier för att inte försvara dessa principer tillräckligt.[15]

Som ungdomspolitiker och LUF-ordförande engagerade sig Ullenhag bland annat i frågan om globalisering, och uttryckte en starkt positiv syn på globalisering och ekonomisk tillväxt.[källa behövs] Han föreslog också reformer av socialbidraget för att uppmuntra bidragstagare att arbeta,[källa behövs] kritiserade "de små stegen mot övervakningssamhället"[källa behövs] och tog ställning för homosexuellas lika rättigheter.[källa behövs] Några av dessa frågor utvecklas i debattboken Myten om det liberala Sverige (skriven tillsammans med Andreas Bergh, Ekerlids 1999).[källa behövs]

Efter invalet i riksdagen 2002 blev Ullenhag Folkpartiets migrationspolitiske talesperson och drev på för en reform av det dåtida asylsystemet, där asylsökande fick sina ansökningar behandlade utan möjlighet till domstolsprövning.[16] I en debattartikel i Dagens Nyheter ifrågasatte han också om Moderaterna behövdes som eget parti, och föreslog att liberalt inriktade moderater i stället borde söka sig till ett breddat folkparti[17].

Mer känd för en bredare allmänhet blev han då han våren 2004 tog öppen strid mot sin egen partiledare Lars Leijonborg i frågan om så kallade övergångsregler för medborgare från de nya EU-staterna. Medan Leijonborg förespråkade övergångsregler för personer vars knytning till arbetsmarknaden var alltför svag, var Ullenhag helt emot nya övergångsregler. När Leijonborgs linje fick majoritet i riksdagsgruppen avgick Ullenhag som talesperson i frågan, och röstade också emot partilinjen i riksdagen.[18]

Ullenhag övergick senare till att bli socialpolitisk talesperson, och arbetade i den rollen bland annat för att skärpa lagstiftningen mot åldersdiskriminering. Som partisekreterare och därefter har han bland annat lett flera arbetsgrupper inom Folkpartiet för att utveckla partiets arbetsmarknadspolitik.

I en debattartikel i Sydsvenskan den 9 mars 2011 kritiserade han debattklimatet i Danmark om invandring och nämnde särskilt "den hårda attityden mot islam, med politiska kampanjer som varnar för ett diffust hot från muslimska våldtäktsmän och burkaklädda bidragstagare. Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte får ett motsvarande debattklimat i Sverige."[19] Den 6 maj samma år presenterade Ullenhag direktiven till en ny statlig utredning om effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans.[20] Enligt Erik Ullenhag handlar det om att man i skolan ska ”vaccinera människor mot värderingar som riskerar att göra Sverige både kallare och hårdare”.[21]

I en debattartikel på DN debatt den 19 december 2011 berättade Ullenhag att han ville motverka det han kallar "mytbildning runt invandringen",[22] och publicerade en lista på regeringens hemsida, inledningsvis under rubriken "Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter".[23] Satsningen fick mycket kritik i olika media.[24][25][26][27][28] Kritiken handlade främst om att Ullenhags argument ansågs vara osakliga och vilseledande men även om att regeringens hemsida ansågs användas för att föra ut partipolitiska åsikter som om de vore fakta. Ullenhag blev anmäld till riksdagens konstitutionsutskott.[29][uppföljning saknas]

Den 28 maj 2019 meddelade Erik Ullenhag att han kandiderade till partiledare för Liberalerna.[30] Ullenhag drog sig ur partiledarvalet efter att valberedningen hade valt att nominera Nyamko Sabuni till partiets nya ledare.[31]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Ullenhag utsågs till ny ordinarie riksdagsledamot från och med 14 juli 2009 sedan Cecilia Wikström avsagt sig uppdraget. Detta framgår av Sveriges riksdags protokoll 2008/09:137 (§ 2).
  2. ^ Ullenhag var invald i Sveriges riksdag för Uppsala läns valkrets. Valkretsen framgår av Sveriges riksdags protokoll 2002/03:1 (§ 2) respektive 2006/07:1 (§ 2; ersättare).
  3. ^ Ullenhag var statsrådsersättare för Jan Björklund under perioden 4–5 oktober 2010. Detta framgår av Sveriges riksdags protokoll 2010/11:1 (§ 3) och 2010/11:3 (§ 3).
  4. ^ Ullenhag utsågs till ny ordinarie riksdagsledamot från och med 22 januari 2013 sedan Nyamko Sabuni avsagt sig uppdraget. Detta framgår av Sveriges riksdags protokoll 2012/13:56 (§ 2).
  5. ^ Ullenhag var invald i Sveriges riksdag för Stockholms läns valkrets. Valkretsen framgår av Sveriges riksdags protokoll 2010/11:1 (§ 2; ersättare).
  6. ^ Ullenhag var invald som ordinarie ledamot i Sveriges riksdag för Stockholms kommuns valkrets. Valkretsen framgår av Sveriges riksdags protokoll 2014/15:1 (§ 2).
  7. ^ [a b] ”Erik Ullenhag (L)”. Sveriges riksdag. https://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/ledamot/Erik-Ullenhag_ee124ebd-22d4-482c-b074-224db3409a10/. Läst 30 januari 2022. 
  8. ^ Sveriges befolkning 2000, Version 1.03, Sveriges Släktforskarförbund: Ullenhag, Erik Jörgen Carl
  9. ^ ”Generalkonsuln”. Sweden Abroad. https://www.swedenabroad.se/sv/utlandsmyndigheter/usa-new-york/om-oss/generalkonsuln/. Läst 12 oktober 2024. 
  10. ^ ”Ny ambassadör i Israel”. Utrikesdepartementet (Regeringskansliet via regeringen.se). 7 maj 2020. Arkiverad från originalet den 22 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210122174640/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/05/ny-ambassador-i-israel/. Läst 22 januari 2021. 
  11. ^ Lann, Rikard (7 maj 2020). ”Ullenhag ny ambassadör i Israel”. SVT Nyheter. Arkiverad från originalet den 22 januari 2021. https://web.archive.org/web/20201023055224/https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ullenhag-ny-ambassador-i-israel. Läst 22 januari 2021. 
  12. ^ Regeringen och Regeringskansliet (4 april 2024). ”Ny generalkonsul i New York (USA)”. Regeringskansliet. https://regeringen.se/pressmeddelanden/2024/04/ny-generalkonsul-i-new-york-usa/. Läst 12 oktober 2024. 
  13. ^ ”Tungt avbräck för Liberalerna när toppen lämnar”. Dagens industri. 26 maj 2016. http://www.di.se/artiklar/2016/5/26/tungt-avbrack-for-liberalerna-nar-toppen-lamnar/. 
  14. ^ http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Stockholms-lan/Kontakta-oss/Forbundsstyrelsen/
  15. ^ ”Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”. Dagens Nyheter. 12 mars 2007. http://www.dn.se/debatt/centerns-nya-nyliberalism-ar-en-fara-for-alliansen/. 
  16. ^ ”Fp berett att fälla asylförslaget”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525091800/http://www.folkpartiet.se/Vara-politiker/Ministrar-i-regeringen/Ministrarnas-webbplatser/Erik-Ullenhag/Debattartiklar/FP-berett-att-falla-asylforslaget/. 
  17. ^ ”Toppnamn i Folkpartiet kräver nytänkande inom borgerligheten: 'Lägg ner moderaterna'”. Dagens Nyheter. 10 oktober 2002. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=61471. 
  18. ^ ”Fp måste säga nej till övergångsregler”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525091759/http://www.folkpartiet.se/Vara-politiker/Ministrar-i-regeringen/Ministrarnas-webbplatser/Erik-Ullenhag/Debattartiklar/FP-maste-saga-nej-till-overgangsregler/. 
  19. ^ ”Ta inte efter Danmark”. Sydsvenskan. 9 mars 2011. https://www.sydsvenskan.se/2011-03-08/ta-inte-efter-danmark. 
  20. ^ ”Bengt Westerberg utreder främlingsfientlighet och rasism”. Regeringen. 6 maj 2011. Arkiverad från originalet den 21 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110521121834/http://www.regeringen.se/sb/d/14746/a/167897. 
  21. ^ ”Ökad intolerans kräver nya grepp”. Svenska Dagbladet. 5 maj 2011. https://www.svd.se/okad-intolerans-kraver-nya-grepp. 
  22. ^ ”Myterna på nätet om invandringen måste ifrågasättas”. Dagens Nyheter. 19 november 2011. Arkiverad från originalet den 2 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160202215023/http://www.dn.se/debatt/myterna-pa-natet-om-invandringen-maste-ifragasattas/. 
  23. ^ ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Regeringen. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525091802/http://www.regeringen.se/sb/d/2279/a/181576.  senare Vanliga påståenden om invandring hämtat från the Wayback Machine (arkiverat 2 september 2014). Regeringen.
  24. ^ Madon, Sakine (19 december 2011). ”Myter om invandring kan inte bemötas med skönmålning”. Newsmill. Arkiverad från originalet den 8 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120108014500/http://www.newsmill.se/artikel/2011/12/19/myter-om-invandring-kan-inte-bem-tas-med-sk-nm-lning. 
  25. ^ ”Kritik mot regeringens sajt om invandrarmyter”. Aftonbladet. 19 december 2011. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14101454.ab. 
  26. ^ ”Regeringens webbsida mot främlingsfientlighet kritiserad”. Sveriges Radio. 20 december 2011. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4867440. 
  27. ^ ”Regeringens argument om invandring är delvis vilseledande”. Dagens Nyheter. 20 november 2011. http://www.dn.se/debatt/regeringens-argument-om-invandring-ar-delvis-vilseledande/. 
  28. ^ ”Saklig diskussion bästa motgiftet mot rasism”. Dagens Nyheter. 20 december 2011. http://www.dn.se/debatt/saklig-diskussion-basta-motgiftet-mot-rasism/. 
  29. ^ ”Begäran om granskning av integrationsministerns publicering om myter rörande invandring på regeringens hemsida” ( PDF). mynewsdesk.com. Sverigedemokraterna. 20 december 2011. Arkiverad från originalet den 17 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160617180814/http://resources.mynewsdesk.com/image/upload/t_attachment/gjptl93lsravf5udyhnu.pdf. 
  30. ^ ”DN Debatt. ”Jag vill att L håller fast vid januariöverenskommelsen””. Dagens Nyheter (DN). https://www.dn.se/debatt/jag-vill-att-l-haller-fast-vid-januarioverenskommelsen/. Läst 20 februari 2020. 
  31. ^ ”Jag ställer inte upp som partiledarkandidat”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/8mx9bw/jag-staller-inte-upp-som-partiledarkandidat. Läst 20 februari 2020. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Karin Karlsbro 		Liberala ungdomsförbundets ordförande
1997–1999 		Efterträdare:
Birgitta Ohlsson
Företrädare:
Helena Dyrssen 		Folkpartiets partisekreterare
2006–2010 		Efterträdare:
Nina Larsson
Företrädare:
Nyamko Sabuni
integrations- och jämställdhetsminister 		Sveriges integrationsminister
2010–2014 		Efterträdare:
Sista innehavaren
Företrädare:
Helena Gröndahl Rietz 		Sveriges ambassadör i Jordanien
2016–2020 		Efterträdare:
Alexandra Rydmark
Företrädare:
Magnus Hellgren 		Sveriges ambassadör i Israel
2020–2024 		Efterträdare:
Alexandra Rydmark
v • r
Liberalerna
Ledarskap
Partiledare
Partisekreterare
Gruppledare
Partiledarval
1995 · 2017 · 2019
I regeringsställning
Relaterade organisationer
Historia och relaterade ämnen
1Samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet och Högerpartiet · 2Koalitionsregering med Centerpartiet och Moderaterna · 3Koalitionsregering med Centerpartiet · 4Koalitionsregering med Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna · 5Koalitionsregering (Alliansen) · 6Koalitionsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna
 
Folkpartiets/Liberalernas riksdagsledamöter
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Folkpartiet under mandatperioden 2002–2006
Tina Acketoft • Martin Andreasson • Gunnar Andrén • Marita Aronson • Hans Backman • Erling Bager • Helena Bargholtz • Heli Berg • Anita Brodén • Linnéa Darell • Axel Darvik • Louise Edlind Friberg • Anne-Marie Ekström • Jan Ertsborn • Eva Flyborg • Mia Franzén • Lennart Fremling • Karin Granbom • Anna Grönlund Krantz • Liselott Hagberg • Carl B. Hamilton • Kerstin Heinemann • Solveig Hellquist • Lennart Kollmats • Tobias Krantz • Bo Könberg • Lars Leijonborg • Nina Lundström • Ana Maria Narti • Cecilia Nilsson • Ulf Nilsson • Harald Nordlund • Gunnar Nordmark • Christer Nylander • Birgitta Ohlsson • Runar Patriksson • Johan Pehrson • Karin Pilsäter • Mauricio Rojas • Gabriel Romanus • Nyamko Sabuni • Torkild Strandberg • Sverker Thorén • Lars Tysklind • Erik Ullenhag • Marie Wahlgren • Allan Widman • Cecilia Wikström • Christer Winbäck • Yvonne Ångström
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Folkpartiet under mandatperioden 2006–2010
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Folkpartiet under mandatperioden 2010–2014
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Liberalerna under mandatperioden 2014–2018
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Erik_Ullenhag&oldid=56059145”