Hoppa till innehållet

Ilja Ehrenburg

Från Wikipedia
Ilja Ehrenburg
Ilja Ehrenburg, 1960-tal.
Ilja Ehrenburg, 1960-tal.
FöddIlja Grigorjevitj Ehrenburg
26 januari 1891
Kiev, Guvernementet Kiev, Kejsardömet Ryssland
Död31 augusti 1967 (76 år)
Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen
YrkeFörfattare, journalist, krigskorrespondent
NationalitetKejsardömet Ryssland Rysk
Sovjetunionen Sovjetisk
SpråkRyska
Genrerkortroman, skiss, essä och poesi
Namnteckning

Ilja Grigorjevitj Ehrenburg (ryska: Илья́ Григо́рьевич Эренбу́рг, IPA: [ɪˈlʲja ɡrʲɪˈɡorʲɪvɪtɕ erʲɪnˈburk]), född 26 januari (14 januari enligt g. s.) 1891 i Kiev, Guvernementet Kiev, Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina), död 31 augusti 1967 i Moskva, Sovjetunionen (nuvarande Ryssland), var en sovjetisk (rysk) författare och journalist.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Ehrenburg föddes i en välbärgad judisk familj i Kiev; år 1895 flyttade familjen till Moskva. Han relegerades från gymnasiet, där han bland annat var skolkamrat med Nikolaj Bucharin, och satt fem månader i fängelse för socialistiska aktiviteter. Därefter emigrerade han till Paris 1908. Där umgicks han med avantgardistiska konstnärer och författare, däribland Pablo Picasso, Fernand Léger, Amedeo Modigliani och Guillaume Apollinaire, och började själv skriva poesi. Han träffade även Vladimir Lenin, och försåg denne med nyheter från Ryssland.[1] Efter ryska revolutionen återvände Ehrenburg till Ryssland, som han åter lämnade 1921. Med avbrott för ett flertal längre resor var han därefter bosatt i Paris fram till 1940, då han definitivt slog sig ned i Sovjetunionen.[2]

Ehrenburgs litterära produktion var mångfasetterad: efter att ha börjat skriva lyrik under sin tid i Paris författade han flera avantgardistiska pikareskromaner och journalistiska romaner under 1920-talet.[1] Under första världskriget var han korrespondent för ett flertal ryska tidningar. Bucharin, som var chefredaktör för tidningen Izvestija, knöt honom till tidningen,[när?] vilket sannolikt räddade honom från Tjekan[förtydliga]. Han rapporterade även för Izvestija under spanska inbördeskriget på 1930-talet. Under andra världskriget var han krigskorrespondent på olika fronter, och skrev en mängd artiklar för Röda arméns tidning Krasnaja zvezda (”Röda stjärnan”). Han reste oavbrutet mellan de platser, där det hände saker av intresse för att skriva om händelserna.

Ehrenburg anses ha haft en nyckelroll i den sovjetiska krigspropaganda, riktad till soldater i Röda armén, som hade till syfte att avhumanisera det tyska folket inför erövringen av östra Tyskland och de massvåldtäkter på tyska kvinnor och barn som Röda armén begick där. I sin bok Vojna (”Kriget”) från 1943 skrev han:[3]

” Tyskarna är inga människor. Från och med nu är ordet "tysk" den förskräckligaste svordom för oss. Från och med nu avfyrar soldaten sitt gevär när han hör ordet "tysk". Vi kommer inte att tala. Vi kommer inte att bli upprörda – vi kommer att döda. Har du inte dödat en tysk om dagen är din dag förstörd. „

I juli 1942 uppmanade han bland annat till våldtäkter på ”germanska kvinnor”:[3]

” Döda, döda! Det finns ingen tysk som är oskyldig, inte de levande och inte de ofödda! Följ kamrat Stalins direktiv och krossa för alltid det fascistiska odjuret i sin håla. Bryt med våld de germanska kvinnornas rashögmod. Ta dem som rättmätigt byte. Döda, ni tappra framstormande rödgardister! „

I september 1944 var Röda armén på väg att korsa gränsen in i Ostpreussen. Då skrev Ehrenburg i en fronttidning, som riktade sig direkt till soldaterna, att ”de tyska kvinnorna kommer att förbanna stunden då de beträdde vår jord”.[3] Att Ehrenburg ska ha uppmanat till våldtäkter på detta sätt var dock något som han själv förnekade. Enligt den brittiske historikern Anthony Beevor så är ovanstående vitt spridda citat i själva verket fabrikationer av Nazitysklands propagandaapparat.[4]

Ehrenburg redigerade 1944 tillsammans med Vasilij Grossman Tjornaja kniga (”Den svarta boken”), vilken dokumenterade nazisternas massmord på judar. Utdrag ur boken publicerades därefter i sovjetiska tidskrifter, och en fullständig utgåva utkom 1980 i Israel.

Från 1950 till sin död hade Ehrenburg ett kärleksförhållande med Liselotte Mehr (f. Maier), hustru till den svenska socialdemokraten Hjalmar Mehr, något som Hjalmar Mehr accepterade. Hjalmar Mehr upprätthöll också själv vänskapliga förbindelser med Ehrenburg.[5]

Hans roman Vårbrytning, som gavs ut i två delar 1954 och 1956, fick ge namn åt det ryska tövädret (på andra språk är uttrycken mer lika).

Ehrenburg erhöll Leninorden, Sovjetunionens främsta utmärkelse, två gånger, 1944 och 1961.

Ehrenburgs bok Bilarnas liv brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933. I Leninismens grunder från 1924 nämner Josef Stalin Ehrenburg:

” En rysk författare, Ilja Ehrenburg, har i berättelsen »Uskomtjel« (rysk förkortning av »Den fullkomliga kommunistiska människan«) skildrat typen av en »bolsjevik«, som led av denna sjukdom och som föresatte sig att göra upp ett schema för en idealisk, fullkomlig människa och … »drunknade« i detta »arbete«. Berättelsen innehåller mycken överdrift, men att den beskriver sjukdomen mycket bra, det är otvivelaktigt. „


Bildgalleri

[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi (utgivet på svenska)

[redigera | redigera wikitext]
  • Tretton pipor (Trinadcat' trubok) (anonym översättning, Geber, 1925)
  • Stormen, [1], Förhärjaren (Burja) (översättning Eddy Gjötterberg, 1928)
  • Michail Lykov: roman från revolutionsårens Sovjet-Ryssland (Rvač) (översättning Axel Claëson, Tiden, 1930)
  • Bilarnas liv: en nutidskrönika (10 L.S.) (översättning Axel Claëson, Tiden, 1931)
  • De heligaste ägodelarna: roman ur storfinansens värld (Edinyj front) (översättning från tyska Ture Nerman, Ljungberg, 1931). Den sägs handla om Ivar Kreuger.
  • Österrike: hjältar och bödlar (översättning Leif Björk, Clarté, 1934)
  • Eld-dopet: en skildring från spanska frihetskriget (Ispanija) (översättning Elisabeth Pähn-Palm och Sture Bohlin, Arbetarkultur, 1939)
  • Ryska motståndets hemlighet (okänd översättare, Arbetarkultur, 1942)
  • Paris fall (Padenie Pariža) (översättning Vladimir Semitjov, Bonnier, 1944)
  • Skådespelerskan (okänd översättare, 1944)
  • Med Röda armén mot Berlin: reportage från det rensade Östpreussen (anonym översättning, Inapress, 1945)
  • Stormen (Burja) (översättning Eddy Gjötterberg, Ljus, 1948-1949) [1, Förhärjaren -- 2, Befriaren]
  • Den nionde vågen (Devjatyj val) (översättning Eddy Gjötterberg, Arbetarkultur, 1953-1954)
  • Vårbrytning (Ottepelʹ) (översättning Sven Vallmark, Tiden, 1955)
  • Tjechov läst på nytt (Perečityvaja Čechova) (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1960)
  • Minnen: omvälvningar, utblickar, återspeglingar (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1962)
  • I livets ström: människor, minnen, år (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1962). ”Minnen” och ”I livets ström” är de två översatta svenska volymerna av totalt sex - i de egna memoarerna ”Människor, år liv”.
  • Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar... (Neobyčajnye pochoždemija Chulio Churenito ...) (översättning Lars Erik Blomqvist, AWE/Geber, 1979)

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Petri Liukkonen, ”Ilya Ehrenburg”, Books and Writers (kirjasto.sci.fi) 2008. Arkiverad från originalet 27 februari 2015. Läst 8 september 2023.
  2. ^ Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon, band 6. Dráma-Eugen (Malmö: Förlagshuset Norden, 1951), s. 340–341. Läst 8 september 2023.
  3. ^ [a b c] Sennerteg, Niclas (2015). Stalins hämnd. Svenska Historiska Media Förlag AB 
  4. ^ Beevor, Antony (2007). Berlin : the downfall, 1945. Viking. ISBN 978-0-14-103239-9. OCLC 156890868. https://www.worldcat.org/oclc/156890868. Läst 20 oktober 2021. ”"Ilya Ehrenburg’s own mesmerizing calls for revenge on Germany in his articles in the Red Army newspaper Krasnaya Zvezda (Red Star) had created a huge following among the frontoviki, or frontline troops. Goebbels responded with loathing against ‘the Jew Ilya Ehrenburg, Stalin’s favourite rabble-rouser’. The propaganda ministry accused Ehrenburg of inciting the rape of German women. Yet while Ehrenburg never shrank from the most bloodthirsty harangues, the most notorious statement, which is still attributed to him by western historians, was a Nazi invention. He is accused of having urged Red Army soldiers to take German women as their ‘lawful booty’ and to ‘break their racial pride’."” 
  5. ^ Björn Elmbrandt: Stockholmskärlek – En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Skott, Staffan (2000). Lenins älskarinna och andra ryska öden: det eviga Ryssland då och nu (1. uppl.). Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 8382437. ISBN 91-89080-46-7 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ilja_Ehrenburg&oldid=54538703”