Minervauggla
Minervauggla Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Ugglefåglar Strigiformes |
Familj | Ugglor Strigidae |
Släkte | Athene |
Art | Minervauggla A. noctua |
Vetenskapligt namn | |
§ Athene noctua | |
Auktor | Scopoli, 1769 |
Utbredning | |
Utbredningskarta | |
Synonymer | |
| |
Minervauggla (Athene noctua) är en liten, daglevande uggla som ses i kontinentala Europa, Asien samt norra och södra Afrika.[2]
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Utseende
[redigera | redigera wikitext]På ovansidan är minervaugglan gråbrun till brun med ljusa fläckar. Strupe och bröst är ljusa med brunaktiga fläckar. Vaxhuden är starkt svälld och tårna är endast sparsamt befjädrade. Den är ungefär stor som en pärluggla och mäter 23-27,5 centimeter på längden, har ett vingspann på 50–57 centimeter och väger ungefär 140–200 gram. Honorna blir som regel något större än hanarna.
Läte
[redigera | redigera wikitext]Minervaugglans sång är en mjuk och rätt mörk vissling som stiger något på slutet och upprepas var 5:e till 10:e sekund. Honans läte är ljusare, hesare och mer nasalt, medan ungarna tigger med hesa "schrii". Det vanligaste lätet är dock ett klagande "kilo" eller "kviev", fallande och i falsett. Den varnar också med gälla, korta "kji, kji, kji-kji...".
Utbredning och taxonomi
[redigera | redigera wikitext]Minervaugglan är en stannfågel som häckar i Europa och österut genom Asien till Korea, i södra och nordöstra Afrika, och i Mellanöstern. I Europa häckar den upp till cirka 58° nordlig bredd, men är vanligast i Mellan- och Sydeuropa. Man brukar dela upp den i 13 underarter med följande utbredning:[2]
- noctua-gruppen:
- Athene noctua vidalii – södra Östersjöområdet till Iberiska halvön, Balearerna, Polen och nordvästra Ryssland
- Athene noctua noctua – Sardinien, Korsika, Italien, nordvästra Balkan, sydöstra Österrike, Slovakien, Ungern och Rumänien
- Athene noctua indigena – Balkan till Turkiet, södra Ryssland, Transkaukasien och sydvästra Sibirien
- Athene noctua glaux – norra Afrika och kustnära Israel norrut till Haifa
- Athene noctua saharae – Marocko till Tunisien söder om Atlasbergen, libyska kusten, västra Egypten och Arabiska halvön
- Athene noctua orientalis – nordvästligaste Kina och närliggande Sibirien
- Athene noctua impasta – västcentrala Kina (Kokonor och västra Gansu)
- Athene noctua ludlowi – sydcentrala Kina och Tibet till norra Himalaya
- Athene noctua plumipes – nordöstra Kina, Mongoliet och Ussuriland
- spilogastra/somaliensis-gruppen
- Athene noctua spilogastra – Rödahavskusten i östra Sudan och norra Etiopien
- Athene noctua somaliensis – östra Etiopien och Somalia
- Athene noctua lilith – Cypern samt Mellanösterns inland från sydöstra Turkiet till södra Sinaihalvön
- Athene noctua bactriana – Azerbajdzjan till Irak, Iran, Afghanistan och Balkasjsjön
Artepitetet i det vetenskapliga namnet är en variant av det latinska ordet noctuus (under natten).[3]
Förekomst i Sverige
[redigera | redigera wikitext]Det första dokumenterade exemplaret som sågs i Sverige var i Lomma i början av 1800-talet.[4] Så i mars 1939 konstaterades en minervauggla på gården Rosenhäll i Härslöv i Skåne.[4] I slutet av april dök det upp en hona och när man så småningom hittade två ungar var häckningen ett faktum.[4][5] Ugglorna fanns i området ända fram till februari 1942.[4] 1948 ska en jägare ha skjutit en minervauggla i samma trakter, som skickades för uppstoppning.[4] 30 år senare, den 29 november 1981 hittade man en död minervauggla i Mellanhedsparken i Malmö.[4]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Minervaugglan häckar i öppet landskap, jordbruksbygd med brutet landskap, parker, alléer och halvöken. Den är delvis dagaktiv och ses ofta helt öppet på telefonstolpar eller andra upphöjda utkiksplatser varifrån den spanar efter byten. Den har sitt bohål i träd eller byggnader.
Föda
[redigera | redigera wikitext]Minervaugglan livnär sig av smågnagare, insekter, tättingar (småfåglar), sniglar samt mindre grod- och kräldjur. I sitt norra utbredningsområde äter den mest sorkar och möss, i söder mer av insekter.
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan fem och tio miljoner vuxna individer, varav det i Europa häckar 618 000–1 170 000 par.[1]
I kulturen
[redigera | redigera wikitext]Minervaugglan avbildades av de antika grekerna på vishetsgudinnan Athenas hjälm. I Aten lär den ha förekommit i sådan mängd att det gav upphov till ett ordstäv: att sända ugglor till Aten, som motsvarar det svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] BirdLife International 2012 Athene noctua Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ Paululat & Purschke (2011). ”noctuus” (på tyska). Wörterbuch der Zoologie. Spektrum Akademischer Verlag. sid. 326. ISBN 9783827427342
- ^ [a b c d e f] Bister, 2006
- ^ Hallenborg, A. (1942) Minervas uggla. Iakttagelser vid Rosenhälls gård, Härslövs socken, Malmöhus län åren 1939 och 1940., Fauna och Flora, vol.37, sid:207-212
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Bister (2006) Minervauggla - vår minst kända häckfågel, Roadrunner, nr.2, sid:53
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 214-215. ISBN 91-34-51038-9
- Brutus Östling, Susanne Åkesson (2009). Att överleva dagen. Om fåglars sinnen och anpassningsförmåga (första upplagan). Symposium. ISBN 978-91-7139-840-6
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Wikimedia Commons har media som rör minervauggla.
- Dansk ornitologisk forening
- Wikispecies har information om minervauggla.
- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|