Tärnmås

	Tärnmås; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Adult tärnmås i häckningsdräkt.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Lari
Familj	Måsfåglar; Laridae
Släkte	Xema; Leach, 1819
Art	X. sabini
Vetenskapligt namn
	§ Xema sabini
Auktor	(Sabine, 1819)
Utbredning
Synonymer
	Larus sabini;

Tärnmås (Xema sabini) är en arktisk mås som numera förs som ensam art till släktet Xema, men som tidigare placerades i det större släktet Larus. Fågeln häckar i nordligaste Nordamerika samt i Eurasien från Spetsbergen och österut. Vintertid flyttar den till ett område i norra Stilla havet och i södra Atlanten utanför sydvästra Afrika. Tillfälligt påträffas den i svenska vatten, främst på hösten utmed Västkusten.

Utseende

Tärnmåsen har proportionellt mycket stora vingar och en liten kropp. Den har ett litet huvud och en ganska klen näbb. Arten är cirka 30–36 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 80 och 87 centimeter.

Fågeln är lätt att känna igen genom dess slående trefärgade vingmönster. Den adulta fågeln har ljusgrå rygg och vingtäckare och svarta yttre handpennor och vita inre. Bröstet och undersidan av kroppen och vingarna är vit. Stjärten är vit och kluven. Den har en svart näbb med gul näbbspets. På sommaren har den adulta fågeln gråsvart huvud och vit nacke men på vintern har den istället ett vitt huvud med svartgrå nacke.

Juvenila individer har ett liknande trefärgat vingmönster, men de gråa partierna är mer brunfärgade, och stjärtspetsen har ett svart band. Huvudet är gråbrunt och den har ett gråbrunt parti som går från nacken ned över sidan av bröstet. Tärnmåsen anlägger adult fjäderdräkt efter två år.

Läten

Tärnmåsens läten är tärnlika med olika sträva eller drillade toner.^[2] Även ungfågeln låter likt ungtärnor, ett pipigt "prrih".^[3]

Utbredning och systematik

Systematik

Tärnmåsen beskrevs 1819 av Joseph Sabine och placerades då i det stora måssläktet Larus. Redan samma år föreslog William Elford Leach att arten borde placeras i släktet Xema men fortsatte trots detta att länge placeras i släktet Larus. Efter sentida DNA-studier så förs den numera till det egna släktet Xema. Tärnmåsens närmaste släkting tros vara den likaledes arktiska ismåsen.^[4]^[5]

Utbredning

Tärnmåsen häckar i Arktis och har cirkumpolär utbredning genom nordligaste Nordamerika och Eurasien. Den är flyttar söderut på hösten och större delen av populationen övervintrar till havs i norra Stilla havet, men Grönlands bestånd av fågeln korsar Atlanten och övervintrar utanför sydvästra Afrika. Fågeln betraktas antingen som monotypisk^[6] eller delas upp i fyra underarter med följande häckningsområden:^[7]

Xema sabini palaearctica – Spetsbergen österut till Tajmyrhalvön och floden Lenas delta
Xema sabini tschuktschorum – Tjuktjerhalvön
Xema sabini woznesenskii – nordöstra Sibirien till Alaska
Xema sabini sabini – norra Kanada till Grönland

Förekomst i Sverige

Tärnmåsen är sällsynt i Sverige men observeras varje år på Västkusten, mest under hösten.

Ekologi

Tärnmåsen häckar i kustnära våtmarker på tundran, gärna sumpig sådan rik på mossa och säv, med inslag av sjöar och lågt liggande brackvattendammar. Utanför häckningssäsongen lever den mest till havs.^[8]^[9]^[10]

Föda

Under häckningstid lever fågeln av insekter och deras larver, spindlar, småfisk, as samt småfåglar och ägg från silvertärna och andra tärnmåsar.^[10]^[8] Den tar också frön och annan vegetabilisk föda innan isen smälter och annan föda blir tillgänglig.^[8] Utanför häckningstid består födan av havslevande ryggradslösa djur och småfisk.^[8]

Häckning

Arten återvänder till häckningsområdena i månadsskiftet maj–juni när tundran fortfarande i snötäckt. Den häckar i små kolonier med 6–15 par, ibland upp till 60. Tärnmåsen kan också häcka solitärt mitt i silvertärnekolonier.^[8]

Boet är en grund uppskrapad grop eller en redigare boskål av gräs, mossa, sjögräs och fjädrar som vanligen placeras nära vattnet.^[8]^[10]^[11] Efter häckning lämnar både adulta och juvenila fåglar kolonin från slutet av juli och in i augusti.^[8]

Tärnmåsen och människan

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till 340 000 vuxna individer.^[12]^[13] Det lilla europeiska beståndet tros öka i antal,^[14] liksom i Alaska.^[15]^[16]

Eftersom tärnmåsen tillhör Arktis häckfågelfauna tros den vara sårbar för klimatförändringar.^[17] I Ryssland jagas arten och ägg skattas.^[18] Inga av dessa hot tros dock ha en betydande påverkan på artens bestånd.^[1]

Namn

Joseph Sabine, som beskrev arten, gav tärnmåsen det vetenskapliga artepitetet sabini för att hedra sin bror, den engelske vetenskapsmannen Sir Edward Sabine. Släktesnamnet Xema verkar vara helt egenpåhittat.^[19]

Referenser

Noter

^ [a b c d] BirdLife International 2020 Xema sabini . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 175. ISBN 0-679-45120-X
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 192. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Pons, J.-M., A. Hassanin, and P.-A. Crochet (2005), Phylogenetic relationships within the Laridae (Charadriiformes: Aves) inferred from mitochondrial markers, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 686-699. PDF Arkiverad 9 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine.
^ Sternkopf, V. (2011), “Molekulargenetische Untersuchung in der Gruppe der Möwen (Laridae) zur Erforschung der Verwandtschaftsbeziehungen und phylogeographischer Differenzierung”, Ph.D. Dissertation, Ernst Moritz Arndt University of Greifswald.
^ Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ [a b c d e f g] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
^ Snow, D.W. and Perrins, C.M. 1998. The Birds of the Western Palearctic, Volume 1: Non-Passerines. Oxford University Press, Oxford.
^ [a b c] Flint, V.E.; Boehme, R.L.; Kostin, Y.V.; Kuznetsov, A.A. 1984. A field guide to birds of the USSR. Princeton University Press, Princeton, New Jersey.
^ Richards, A. 1990. Seabirds of the northern hemisphere. Dragon's World Ltd, Limpsfield, U.K.
^ Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019.
^ Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från wpe.wetlands.org 20150917.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ Amundson, C. L., P. L. Flint, R. A. Stehn, R. M. Platte, H. M. Wilson, W. W. Larned and J. B. Fischer. 2019. Spatio-temporal population change of Arctic-breeding waterbirds on the Arctic Coastal Plain of Alaska. Avian Conservation & Ecology 14(1).
^ Swaim, M. A. 2017. Abundance and trend of waterbird populations on the Yukon-Kuskokwim Delta, Alaska, 1988-2016. U.S. Fish and Wildlife Service, Anchorage, AK.
^ Ganter, B. and Gaston, A. 2013. Birds (Chapter 4). In: Hans Meltofte (ed.), Arctic Biodiversity Assessment - Status and Trends in Arctic Biodiversity, CAFF, Akureyri.
^ Merkel, F. and Barry, T. 2008. Seabird Harvest in the Arctic. CAFF Technical Report No. 16. CAFF International Secretariat, Circumpolar Seabird Group (CBird).
^ Jobling, J. A. (2019). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2019). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Källor

Sabine's Gull i engelskspråkiga Wikipedia 19 september 2005
Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 234-235. ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar

Fotografier av tärnmås
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikispecies har information om tärnmås.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör tärnmås.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c d] BirdLife International 2020 Xema sabini . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.

[Sibley-2] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 175. ISBN 0-679-45120-X

[Fågelguiden-3] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 192. ISBN 978-91-7424-039-9

[4] Pons, J.-M., A. Hassanin, and P.-A. Crochet (2005), Phylogenetic relationships within the Laridae (Charadriiformes: Aves) inferred from mitochondrial markers, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 686-699. PDF Arkiverad 9 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine.

[5] Sternkopf, V. (2011), “Molekulargenetische Untersuchung in der Gruppe der Möwen (Laridae) zur Erforschung der Verwandtschaftsbeziehungen und phylogeographischer Differenzierung”, Ph.D. Dissertation, Ernst Moritz Arndt University of Greifswald.

[IOC-6] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.

[CC-7] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[hbw-8] [a b c d e f g] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[9] Snow, D.W. and Perrins, C.M. 1998. The Birds of the Western Palearctic, Volume 1: Non-Passerines. Oxford University Press, Oxford.

[Flint-10] [a b c] Flint, V.E.; Boehme, R.L.; Kostin, Y.V.; Kuznetsov, A.A. 1984. A field guide to birds of the USSR. Princeton University Press, Princeton, New Jersey.

[11] Richards, A. 1990. Seabirds of the northern hemisphere. Dragon's World Ltd, Limpsfield, U.K.

[12] Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019.

[13] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från wpe.wetlands.org 20150917.

[14] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[15] Amundson, C. L., P. L. Flint, R. A. Stehn, R. M. Platte, H. M. Wilson, W. W. Larned and J. B. Fischer. 2019. Spatio-temporal population change of Arctic-breeding waterbirds on the Arctic Coastal Plain of Alaska. Avian Conservation & Ecology 14(1).

[16] Swaim, M. A. 2017. Abundance and trend of waterbird populations on the Yukon-Kuskokwim Delta, Alaska, 1988-2016. U.S. Fish and Wildlife Service, Anchorage, AK.

[17] Ganter, B. and Gaston, A. 2013. Birds (Chapter 4). In: Hans Meltofte (ed.), Arctic Biodiversity Assessment - Status and Trends in Arctic Biodiversity, CAFF, Akureyri.

[18] Merkel, F. and Barry, T. 2008. Seabird Harvest in the Arctic. CAFF Technical Report No. 16. CAFF International Secretariat, Circumpolar Seabird Group (CBird).

[19] Jobling, J. A. (2019). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2019). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]