Kuhmo, till 1935 Kuhmoniemi, stad i Kajanaland ca 100 km ö. om Kajana, Norra Finlands region. Areal 4 821 km2, invånare 9 492 (2010).
K., som blev stad 1986, tillhör Kajanalands högland och ligger i sin helhet 150 m ö.h. Nejden kring sjöbäckenet i kommunens centrala delar stiger till mer än 200 m över havets nivå. Sotkamostråten avvattnar K. och drar genom kommunen från n.o. till s.v. Invid den 121 km långa gränsen mot Ryssland finns en orörd vildmark som bl.a. hyser huvuddelen av den fåtaliga skogsrensstammen i landet. Av invånarna är inemot hälften bosatta i sjöregionen i mellersta K. och i centralorten, tidigare K. kyrkby. I periferin finns vidsträckta områden som helt saknar bosättning. Skogsbruket är den ojämförligt viktigaste näringen i kommunen, jordbruket med binäringar har närmast betydelse för den lokala konsumtionen. Bland industrier märks sågverket Kuhmo Oy (gr. 1955, ca 155 anst. 2004) och täljstensförädlaren Kivia Oy (gr. 1998, ca 30 anst. 2004). K. har mycket att erbjuda turisten: en storslagen natur, vattendrag som är farbara med mindre farkoster (även möjlighet att göra forsfärder) och flera slagfält från vinterkriget. Betydande investeringar har därför gjorts inom turistnäringen. En kammarmusikfestival med talrika utländska artister har på initiativ av Seppo Kimanen anordnats varje sommar sedan 1970 (musikfestspel); den betecknas numera som en av de främsta i världen.
De första invånarna i K. var jagande och fiskande samer, som på 1500-t. antingen förfinskades eller drevs norrut av den framträngande finska bosättningen. Man idkade jakt, fiske och svedjebruk; tjärbränning började bedrivas i mitten av 1700-t. K. blev kapell under Sotkamo 1753 och bildade egen församling 1856. Moderkyrkan invigdes 1816 (J. Rijf). Lentiira ödemarkskyrka från 1812 brändes ned på vinterkrigets sista dag. Den nya kyrkan som uppfördes 1950 förstördes i en anlagd brand 1989, varefter den nuvarande kyrkan uppfördes 1991 (H. Pyykkönen)
Vid vinterkrigets utbrott 1939 trängde starka fientliga stridskrafter, bl.a. 54:e sovjetdivisionen, långt in på finländskt territorium i K. Udden av anfallet kunde brytas i mitten av december. I slutet av januari 1940 inleddes från finländsk sida en motoffensiv, som blev framgångsrik och skapade ett flertal motståndsfickor, i vilka den inringade fienden antingen förintades eller kvarhölls till krigets slut.
Det permanent svåra sysselsättningsläget i K. förbättrades markant då gruvstaden Kostamus byggdes på den ryska sidan av gränsen på 1970- o. 80-t., men därefter tog utflyttningen fart: folkmängden minskade från ca 13 000 1988 till 11 000 år 2000. (Hj. Siilasvuo, Kampen i K., 1944; N. Kivakka, Kymmenen yhtä vastaan, 1977; J. Komulainen/E. Vanninen, K., rajapitäjä Kainuussa, 1979; A. Heikkinen, Kirveskansan elämää, 1988, Kirveskansan murros, 1997, Kirveskansa ja kansakunta, 2000; J. Wilmi, Kuhmon historia, 2003)
K., som blev stad 1986, tillhör Kajanalands högland och ligger i sin helhet 150 m ö.h. Nejden kring sjöbäckenet i kommunens centrala delar stiger till mer än 200 m över havets nivå. Sotkamostråten avvattnar K. och drar genom kommunen från n.o. till s.v. Invid den 121 km långa gränsen mot Ryssland finns en orörd vildmark som bl.a. hyser huvuddelen av den fåtaliga skogsrensstammen i landet. Av invånarna är inemot hälften bosatta i sjöregionen i mellersta K. och i centralorten, tidigare K. kyrkby. I periferin finns vidsträckta områden som helt saknar bosättning. Skogsbruket är den ojämförligt viktigaste näringen i kommunen, jordbruket med binäringar har närmast betydelse för den lokala konsumtionen. Bland industrier märks sågverket Kuhmo Oy (gr. 1955, ca 155 anst. 2004) och täljstensförädlaren Kivia Oy (gr. 1998, ca 30 anst. 2004). K. har mycket att erbjuda turisten: en storslagen natur, vattendrag som är farbara med mindre farkoster (även möjlighet att göra forsfärder) och flera slagfält från vinterkriget. Betydande investeringar har därför gjorts inom turistnäringen. En kammarmusikfestival med talrika utländska artister har på initiativ av Seppo Kimanen anordnats varje sommar sedan 1970 (musikfestspel); den betecknas numera som en av de främsta i världen.
De första invånarna i K. var jagande och fiskande samer, som på 1500-t. antingen förfinskades eller drevs norrut av den framträngande finska bosättningen. Man idkade jakt, fiske och svedjebruk; tjärbränning började bedrivas i mitten av 1700-t. K. blev kapell under Sotkamo 1753 och bildade egen församling 1856. Moderkyrkan invigdes 1816 (J. Rijf). Lentiira ödemarkskyrka från 1812 brändes ned på vinterkrigets sista dag. Den nya kyrkan som uppfördes 1950 förstördes i en anlagd brand 1989, varefter den nuvarande kyrkan uppfördes 1991 (H. Pyykkönen)
Vid vinterkrigets utbrott 1939 trängde starka fientliga stridskrafter, bl.a. 54:e sovjetdivisionen, långt in på finländskt territorium i K. Udden av anfallet kunde brytas i mitten av december. I slutet av januari 1940 inleddes från finländsk sida en motoffensiv, som blev framgångsrik och skapade ett flertal motståndsfickor, i vilka den inringade fienden antingen förintades eller kvarhölls till krigets slut.
Det permanent svåra sysselsättningsläget i K. förbättrades markant då gruvstaden Kostamus byggdes på den ryska sidan av gränsen på 1970- o. 80-t., men därefter tog utflyttningen fart: folkmängden minskade från ca 13 000 1988 till 11 000 år 2000. (Hj. Siilasvuo, Kampen i K., 1944; N. Kivakka, Kymmenen yhtä vastaan, 1977; J. Komulainen/E. Vanninen, K., rajapitäjä Kainuussa, 1979; A. Heikkinen, Kirveskansan elämää, 1988, Kirveskansan murros, 1997, Kirveskansa ja kansakunta, 2000; J. Wilmi, Kuhmon historia, 2003)
Kuhmo är känt främst för sin kammarmusikfestival, som årligen besöks av 7 000-8 000 konsertgäster. Konserterna hålls på flera håll i staden, bl.a. i Kuhmohuset (M. Heikkinen, 1993), som uppfördes för att täcka den expanderande festivalens behov. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.