Wikipedia

Rostfritt stål

järnlegering
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-07)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Rostfritt stål är en järnlegering, med minst 10,5 % krom (enligt EN 10088) som ofta har god motståndskraft mot korrosion (rost) och andra kemiska angrepp[1][2].

Visenten, skulptur i rostfritt stål av Lars Andersson från 1976 för Avesta Jernverk och ursprungligen placerad på företagets område.
En diskho i rostfritt 18/8 stål.

Allmänt

redigera
 
Artikel om rostfritt stål publicerad 1915 i New York Times

Rostfritt stål korroderar mycket långsammare än kolstål tack vare att det legerats med krom. När kromhalten överstiger cirka 11 % bildas en tunn, passiv hinna som skyddar det underliggande stålet mot vidare oxidation. Ytskiktet består av kromoxid som är bara 20–30 Å tjockt. Om stålets yta skadas, återbildas ytskiktet mycket snabbt förutsatt att det finns syre tillgängligt i omgivningen. Den kemiska motståndskraften i rostfritt stål ökar med stigande kromhalt, men den ökar även med minskande kolhalt, varför rostfria stål bör ha en kolhalt under 0,25 %. En allmänt förekommande missuppfattning om rostfritt stål är att det inte rostar överhuvudtaget men det gör det i många miljöer. Det finns rostfria stål som kallas rosttröga stål eftersom korrosionsfilmen (rosten) bildar ett närmast passivt skikt efter en viss nivå som bromsar vidare korrosion.

Rostfritt stål uppfanns på Brown-Firth laboratioriet i Sheffield av Harry Brearley år 1912 som under experiment med olika legeringar till kanonrör upptäckte att järn-kromlegeringar inte rostade vid etsning (se artikel från New York Times).

Olika typer av rostfritt stål

redigera

Det finns många olika typer av rostfria stål som framställs kommersiellt, alla med sina unika egenskaper och speciella användningsområden, men de kan delas in i mindre grupper av rostfria stål efter användningsområde och struktur.

Klassificering efter användningsområde

redigera

Rostfritt stål

redigera

Rostfritt stål innehåller minst 10,5 % krom och används i korrosiva miljöer som exempelvis är sura och utsatta för klorider. Rostfritt stål som innehåller 13–18 % krom och inget nickel kallas även kromstål. Vanliga tillämpningsområden för kromstål är exempelvis vitvaror. Kromstål är billigare att ta fram än traditionellt rostfritt stål då man inte använder nickel, vilket sänker materialkostnaden för framställning.

Syrafast stål

redigera

Syrafast stål, eller syrabeständigt stål, innehåller legeringsmetallerna krom och nickel, samt minst 2 % molybden. Syrafast stål används i miljöer med mer kännbara kemiska påfrestningar, till exempel i rördelar, skruvar och muttrar, beslag och maskindelar avsedda för marin miljö, samt detaljer som kommer i kontakt med syror (dock ej salpetersyra, som regerar med molybden).

Värmebeständigt stål

redigera
Se Värmebeständigt stål.

Klassificering efter innehåll

redigera

Stållegering som innehåller både krom och nickel kallas även för kromnickelstål, eller kromnickel, vilket ej är att förväxla med nichrom. Kromnickel är ett rosttrögt stål bestående av 65 % nickel, 20 % järn och 15 % krom. Denna legering kan användas till elektrisk motståndstråd med resistivitet 1,05 ohm⋅mm²⋅m−1 för tillverkning av bland annat element för värmeapparater och resistorer.

Klassificering efter struktur

redigera

Austenitiskt rostfritt stål

redigera
 
Austenitisk mikrostruktur av EN 1.4301.

Austenitiska rostfria stål utgör den största gruppen av rostfria stål. De har en austenitisk γ-struktur vilket medför att de är omagnetiska och att de inte kan härdas.

Stålen består av krom (12–30 %) och nickel (7–30 %) samt andra metaller, ofta molybden (2–3 %). Kolhalten i dessa stål är mycket låg, i regel under 0,05 %. Rostfritt stål av denna typ är enklare att arbeta med än andra stålkvaliteter. Det är lätt formbart, och den låga kolhalten gör att det är lättare att svetsa i än andra typer av rostfritt stål. De austenitiska rostfria stålen har därför stort användningsområde som konstruktionsstål och som rörledningar. Vissa austenitiska stålsorter kallas syrafasta om man stärkt gropfrätningsmotståndet genom tillsättning av exempelvis molybden (ca 2 % i den vanligt förekommande legeringen EN 1.4401).

En mycket vanlig legering ur denna kategori är 18/8-stål (även 18/10-stål) som är legerat med 18 % krom och 8 % (10 %) nickel. Rostfria husgeråd som grytor, kastruller m m är ofta gjorda av 18/8-stål som EN 1.4307. Bestick framställda av 18/8-stål har en tendens att svärta ned vissa typer av porslin. Vissa maskindiskmedel gör att den passiviserande hinnan som bildas naturligt på alla stål av denna typ blir tämligen mörk i en gråblå nyans. Detta innebär inte att föremålen är dåligt diskade, utan att korrosionshållfastheten ökat. Det går att avlägsna hinnan genom polering.

Ferritiskt rostfritt stål

redigera
 
Ferritisk mikrostruktur

Ferritiska rostfria stål har en kromhalt 12-30 %, kolhalt under 0,12 %. Nickelhalten är mycket låg eftersom nicklet annars skulle stabilisera austeniten. Ferritiskt stål har en ferritisk α-struktur vid rumstemperatur. Värms stålet övergår strukturen först till γ-austenit vid 910°C och vid 1400°C till δ-ferrit.[3] De är magnetiska och kan inte härdas. Vissa typer av kromstål och värmebeständiga stål tillhör denna kategori. Stålet har en dålig svetsbarhet och har ett begränsat användningsområde som konstruktionsstål. Legeringar med lägre kolhalt och tillskott av titan och/eller niob är svetsbara. De användes tidigare enbart i miljöer där stålet utsätts för måttliga angrepp (se korrosion nedan). Senare utvecklade ferritiska legeringar uppvisar korrosionsegenskaper i klass med EN 1.4301 som EN 1.4509. Även ferritiska legeringen EN 1.452 visar egenskaper i klass med syrafasta legeringen EN 1.4404.

Martensitiskt rostfritt stål

redigera

Martensitiska rostfria stål har en martensitisk struktur. De har vanligtvis en kromhalt kring 12–16 %, låg nickelhalt och en kolhalt runt 0,1–1,2 %. Martensit bildas genom att stål i austenitisk smält fas kyls så snabbt att varken perlitisk eller baintisk struktur hinner bildas.[4] Diffusionen av kol hindras av det snabba förloppet, det vill säga kolet hinner inte flytta på sig utan stelnar på plats.[5] Det martensitiska stålet är därför mycket sprött och brukar därför anlöpas vid cirka 250–650°C så att kolet kan diffundera ut till järnkarbid.[6]

Martensitiska rostfria stål är hårda stål som används i miljöer där stålet utsätts för måttliga korrosionsangrepp, t.ex. i olika eggverktyg som knivar och saxar. Stålen är magnetiska med relativt lågt korrosionsmotstånd på grund av den låga kromhalten. Det låga korrosionsmotståndet gör att exempelvis kvalitetsknivar ofta rostar om de diskas i diskmaskin. Stålet kan inte svetsas eller deformeras plastiskt utan att förlora sin härdning och används därför inte som konstruktionsstål.

Ferrit-austenitiskt (duplex) rostfritt stål

redigera

Ferrit-austenitiska rostfria stål, även kallat duplexstål, innehåller krom (upp till 29 %), nickel (5–8 %), molybden (1–4 %), kol under 0,03 % samt kväve 0,4 %. De har god korrosionsbeständighet och hög mekanisk hållfasthet och lämpar sig i miljöer med höga kloridhalter, t.ex. i konstruktioner vid kuster.

Detta stål är ett starkare material än de austenitiska stålen och det har även en god svetsbarhet samt god formbarhet så det lämpar sig mycket bra i konstruktioner. Duplexa stål är magnetiska och ej härdbara.

Martensit-austenitiskt rostfritt stål

redigera

Martensit-austenitiska rostfria stål består av krom (13–16 %), nickel (5-6 %), molybden (1–2 %) och kol (0,04–0,08 %). De är magnetiska och härdbara. Stålet har god svetsbarhet och används bland annat i turbiner och propellrar.

Legeringsämnen

redigera

Stål kan legeras med många olika ämnen som ger stålet olika egenskaper. Nedan beskrivs de vanligaste.

Kol

redigera

Kol finns i olika utsträckning i alla stålsorter och stabiliserar austenitfasen. I kolstål ökar kolet hårdheten. Kromet i rostfria stål reagerar mycket mer med kol och bildar kromkarbider (oftast Cr23C6 i rostfria stål) som sänker korrosionsmotståndet varför kolhalten oftast hålls minimal.[7] Undantaget är martensitiska stål som kräver en högre kolhalt (oftast över 0,015 %) för att det ska finnas tillräckligt med kol som stelnar i matrisen.[8]

Krom

redigera

Kromhalten är avgörande för rostfritt stål eftersom de definieras av att de har en kromhalt som är högre än 10,5 %. Kromhalten är avgörande för att den passiva kromoxidhinnan ska kunna byggas upp. Krom är en ferritstabiliserare. Kromet i rostfria stål reagerar mer med kol och kväve än kolstål utan krom.[7]

Nickel

redigera

Nickel är en relativt kraftigt austenitstabiliserare. En austenitisk struktur leder till en bättre formbarhet och svetsbarhet. Det krävs ca 8 % nickel för att ett stål ska bli helt austenitiskt. Nicklet reducerar också korrosionshastigheten.

Mangan

redigera

Mangan är också austenitstabiliserare och har använts av ekonomiska skäl eller i bristsituationer, men stålen får inte lika goda korrosionsegenskaper.

Molybden

redigera

Molybden används för att öka korrosionsmotståndet mot allmän korrosion och lokal korrosion, såsom gropfrätning och spaltkorrosion. Austenitiska stål med 2–3 % molybden brukar kallas syrafast stål. Molybden stabiliserar ferrit vilket gör att en högre nickelhalt krävs för att garantera en austenitisk struktur.

Kväve

redigera

Kväve höjer korrosionsmotståndet mot lokal korrosion som exempelvis gropfrätning och spaltkorrosion. Kvävet höjer hållfastheten på rostfria stål men sänker segheten. Kväve är en stark austenitstabiliserare och brukar tillsättas i halter omkring 0,1–0,5 %.

Korrosion

redigera
 
Interkristallin korrosion

Även s.k. rostfria stål kan drabbas av korrosion beroende på den miljö de används i. Rostfria stål kan angripas på många sätt såsom allmän korrosion, bimetallkorrosion, interkristallin korrosion, gropfrätning, spaltkorrosion, spänningskorrosion och korrosionsutmattning. Vissa rostfria stål klarar av miljöer med saltvatten bättre tack vare en tillsats av lite molybden. En vanlig sammansättning av rostfritt stål för att motstå saltvatten är, förutom järn, 18 % krom, 10 % nickel och 2 % molybden.

Gropfrätning (även kallat pitting) är ett lokalt korrosionsangrepp som sker i närvaro av oxidationsmedel med exempelvis klorider såsom saltvatten. Gropfrätning innebär att passivfilmen brister i en punkt varvid den angripna ytan blir anod och det omgivande stålet katod. Det innebär att oxidationen sker i punkten, d.v.s. metallen angrips i en punkt som gröps ur. Korrosionen görs möjlig dels genom komplexbildning mellan metalljoner och kloridjoner, dels genom att hydrolysen är sur vilket sänker pH i gropen.

Om man svetsar ett austenitiskt stål med hög kolhalt är det en stor risk att kromkarbider utskiljs i korngränserna. Fenomenet kallas sensibilisering och resulterar i att kromhalten blir lägre i korngränserna där karbiderna bildats än i kornen. Det innebär att korrosionshärdigheten minskar markant i korngränserna, vilket kan resultera i interkristallin korrosion. Man undviker risken för sensibilisering genom att välja ett stål med tillräckligt låg kolhalt (vanligen max 0,03 %) eller stål som stabiliserats med titan eller niob. Titan och niob bildar karbider med kolet innan det bildat karbider med krom. Man förhindrar därmed att kromhalten i korngränserna understiger 11 % som är gränsen för att det passiva skiktet skall bildas.

 
Sensibiliserat rostfritt 1.4301-stål

Rostfria stål i standarder

redigera

I Sverige sköts standarder för stållegeringar, halter av legeringsämnen, benämningar med mera av Svenska institutet för standarder (SIS), som i sin tur är medlem i världsstandardorganisationen ISO och den europeiska standardorganisationen CEN. Två olika benämningar finns för legeringsvarianterna, nämligen stålnamn och stålnummer. I Nordamerika finns två standarder som kallas ASTM/AISI respektive UNS som båda kontrolleras av ASTM International samt SAE International. Det finns många olika andra standarder i olika länder men dessa är vanligast i Sverige. Nedan finns en lista över relativt vanliga rostfria legeringar.

EN-standard

Stålnummer

EN-standard

Stålnamn

ASTM/AISI

Beteckning

UNS

Beteckning

SIS

Beteckning

Typ av stål C Cr Ni Mo N S Övrigt Användningsområden
1.4000 X6Cr13 410S 2301 Ferritiskt max. 0,08 % 12–14 % max 0,015 % Svetsade konstruktioner
1.4002 X6CrAl13 405 S40500 Ferritiskt max 0,08 % 12-14 % max 0,015 % Al
1.4003 X2CrNi12 S40977 Ferritiskt max 0,03 % 10,5–12,5 % 0,3–1 % max 0,03 % max 0,015 % Lågt korrosionsmotstånd
1.4005 X12CrS13 416 S41600 2380 Martensitiskt 0,06–0,15 % 12–14 % 0–0,6 % 0,15–0,35 % S Lågt korrosionsmotstånd
1.4006 X10Cr12 410 S41000 2302 Martensitiskt 0,08–0,15 % 11,5–13,5 % max 0,75 % max 0,02 %
1.4016 X6Cr17 430 S43000 2320 Ferritiskt max 0,08 % 16–18 % max 0,03 % Hushållsgeråd
1.4021 X20Cr13 420 S42000 2304 Martensitiskt 0,16–0,25 % 12–14 % max 0,03 %
1.4024 X5Cr13 403 S40300 2301 Martensitiskt 0,12–0,17 % 12–14 % max 0,03 %
1.4057 X22CrNi17 431 S43100 2321 Martensitiskt 0,12–0,22 % 15–17 % 1,5–2,5 % max 0,03 % S
1.4104 X14CrMoS17 430F S43020 2383 Ferritiskt 0,10–0,17 % 15,5–17,5 % 0,20–0,60 % 0,15–0,35 %
1.4162 X2CrMnNiN21-5-1 S32101 Duplex max 0,04 % 21–22 % 1,35–1,7 % 0,1–0,8 % 0,2–0,25 max 0,015 % Mn, Cu
1.4301 X5CrNi18-10 304 S30400 2333 Austenitiskt max. 0,07 % 17,5–19,5 % 8–10,5 % max 0,11 % max 0,015 % Mycket vanligt 18/10 stål. Många användningsområden.
1.4303 X5CrNi18 12 305 S30500 Austenitiskt max 0,06 % 17–19 % 11–13 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4305 X12CrNiS18-8 303 2346 Austenitiskt max 0,10 % 17–19 % 11–13 % max 0,11 % 0,15–0,35 %
1.4306 X2CrNi19-11 304L S30403 2352 Austenitiskt max 0,03 % 18–20 % 10–12 % max 0,11 % max 0,015 %
0 X2CrNi18-9 304L S30403 2333 Austenitiskt max 0,03 % 17,5–19,5 % 8–10,5 % max 0,11 % max 0,015 % Samma som 1.4301 men lägre kolhalt. Många användningsområden.
1.4310 X10CrNi18-8 301 2331 Austenitiskt 0,05-0,15 % 16-19 % 6-9,5 % max 0,11 % max 0,015 % Fjädrar
1.4311 X2CrNiN18-10 304LN S30453 2371 Austenitiskt max 0,03 % 17,5–19,5 % 8–10,5 % 0,12–0,22 % max 0,015 %
1.4313 X3CrNiMo13-4 S41500 2385 Martensitiskt max 0,05 % 12–14 % 3,5–4,5 % 0,3–0,7 % max 0,02 % max 0,015 % Högre korrosionsmotstånd än 1.4005/1.4006
1.4318 X2CrNiN18-7 301LN Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 6–8 % 0,1–0,2 % max 0,015 %
1.4362 X2CrNiN23-4 S32304 2327 Duplex max 0,03 % 22–24 % 3,5–5,5 % 0,1–0,6 % 0,05–0,2 % max 0,015 % Cu
1.4372 X12CrMnNiN17-7-5 201 S20100 Austenitiskt max 0,15 % 16–18 % 3,5–5,5 % 0,05–0,25 % max 0,015 % Mn
1.4401 X5CrNiMo17-12-2 316 S31600 2347 Austenitiskt max 0,07 % 16,5–18,5 % 10–13 % 2–2,5 % max 0,11 % max 0,015 % Mycket vanlig legering för korrosivare miljöer än 1.4301. Går även under benämningen A4 syrafast.
1.4404 X2CrNiMo17-12-2 316L S31603 2348 Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 10–13 % 2–2,5 % max 0,11 % max 0,015 % Samma som 1.4401 men lägre kolhalt
1.4406 X2CrNiMoN17-12-2 316LN S31653 Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 10–12,5 % 2–2,5 % 0,12–0,22 % max 0,015 %
1.4410 X2CrNiMoN25-7-4 S32750 2328 Duplex max 0,03 % 24–26 % 6–8 % 3–4,5 % 0,24–0,35 % max 0,015 %
1.4429 X2CrNiMoN17-13-3 316LN S31653 2375 Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 11–14 % 2,5–3 % 0,12–0,22 % max 0,015 %
1.4432 X2CrNiMo17-12-3 316L S31603 2353 Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 10,5–13 % 2,5–3 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4435 X2CrNiMo18-14-3 316L S31603 2353 Austenitiskt max 0,03 % 17–19 % 12,5–15 % 2,5–3 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4436 X3CrNiMo17-13-3 316 S31600 2343 Austenitiskt max 0,05 % 16,5–18,5 % 10,5–13 % 2,5–3 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4438 X2CrNiMo18-15-4 317L S31703 2367 Austenitiskt max 0,03 % 17,5–19,5 % 13–16 % 3–4 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4439 X2CrNiMoN17-13-5 317LMN S31726 Austenitiskt max 0,03 % 16,5–18,5 % 12,5–14,5 % 4–5 % 0,12–0,22 % max 0,015 %
1.4462 X2CrNiMoN22-5-3 S31803 2377 Ferrit-austenitiskt max 0,03 % 21–23 % 4,5–6,5 % 2,5–3,5 % 0,1–0,22 % max 0,015 % Värmeväxlare för gas eller olja
1.4465 X1CrNiMoN25-25-2 S31050 Austenitiskt max 0,02 % 24–26 % 22–25 % 2–2,5 % 0,08–0,16 % max 0,015 %
1.4466 X1CrNiMoN25-22-2 S310050 Austenitiskt max 0,02 % 24–26 % 21–23 % 2–2,5 % 0,08–0,16 % max 0,015 %
1.4501 X2CrNiMoCuWN25-7-4 S32760 Austenit-ferritiskt max 0,03 % 24–26 % 6–8 % 3–4 % 0,2–0,3 % max 0,015 % Cu, W
1.4509 X2CrTiNb18 441 S43932 Ferritiskt max 0,03 % 17,5–18,5 % max 0,02 % Ti, Nb Avgasrör och gasbrännare. Titanstabiliserad för svetsbarhet.
1.4510 X3CrTi17 439 S43035 Ferritiskt max 0,05 % 16–18 % max 0,015 % Ti
1.4511 X8CrNb17 Ferritiskt max 0,05 % 16–18 % max 0,015 % Nb
1.4512 X6CrTi12 409 S40900 Ferritiskt max 0,03 % 10,5–12,5 % max 0,015 % Ti Avgasrör med lågt korrosiv miljö
1.4513 X2CrMoTi17-1 Ferritiskt max 0,025 % 16–18 % 0,8–1,4 % max 0,015 % Ti Avgasrör
1.4520 X2CrTi17 Ferritiskt max 0,025 % 16–18 % max 0,015 % max 0,015 % Ti
1.4521 X2CrMoTi18-2 444 S44400 2326 Ferritiskt max 0,025 % 17–20 % 1,8–2,5 % max 0,030 % max 0,015 %
1.4529 X1NiCrMoCu25-20-7 N08926 Austenitiskt max 0,02 % 19–21 % 24–26 % 6–7 % 0,15–0,25 % max 0,015 % Cu
1.4539 X1NiCrMoCu25-20-5 904L N08904 2562 Austenitiskt max 0,02 % 19–21 % 24–26 % 4–5 % max 0,15 % max 0,01 % Cu Extremt korrosiva miljöer. Värmetålig.
1.4541 X6CrNiTi18-10 321 S32100 2337 Austenitiskt max 0,08 % 17–19 % 9–12 % max 0,015 % Ti
1.4542 X5CrNiCuNb16-4 630 S17400 Martensitiskt max 0,07 % 15–17 % 3–5 % max 0,6 % max 0,7 % Cu, Nb Högre korrosionsmotstånd än 1.4005/1.4006
1.4547 X1CrNiMoCuN20-18-7 S31254 2378 Austenitiskt max 0,02 % 19,5–20,5 % 17,5–18,5 % 6–7 % 0,18–0,25 % max 0,01 % Cu Processindustri
1.4565 X2CrNiMoN25-18-6-5 S34565 Austenitiskt max 0,03 % 24–26 % 16–19 % 4–5 % 0,3–0,6 % max 0,015 % Nb
1.4571 X6CrNiMoTi17-12-2 316Ti S31635 2350 Austenitiskt max 0,08 % 16,5–18,5 % 10,5–13,5 % 2–2,5 % max 0,015 % Ti
1.4589 X5CrNiMoTi15-2 S42035 Ferritiskt max 0,08 % 13,5–15,5 % 1–2,5 % 0,2–1,2 % max 0,015 % Ti
1.4652 X1CrNiMoCuN24-22-8 S32654 Austenitiskt max 0,02 % 23–25 % 21–23 % 7–8 % 0,45–0,56 % max 0,05 % Cu
1.4662 X2CrNiMnMoCuN21-5-3 S82441 Duplex max 0,03 % 23–25 % 3–4,5 % 1–2 % 0,2–0,3 % Mn, Cu
1.4818 X6CrNiSiNCe19-10 S30415 2372 Austenitiskt max 0,02 % 18–20 % 9–11 % 0,12–0,2 % max 0,015 % Si, Ce
1.4828 X15CrNiSi20-12 309 Austenitiskt max 0,02 % 19–21 11–13 % max 0,11 % max 0,015 % Si
1.4833 X12CrNi23-13 309S S30908 Austenitiskt max 0,15 % 22–24 % 12–14 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4835 X9CrNiSiNCe21-11-2 S30815 2368 Austenitiskt 0,05–0,12 % 20–22 % 10–12% 0,12–0,2 % max 0,015 % Si, Ce
1.4845 X8CrNi25-21 310S S31008 2361 Austenitiskt max 0,1 % 24–26 % 19–22 % max 0,11 % max 0,015 %
1.4878 X12CrNiTi18-9 321H S32109 2337 Austenitiskt max 0,1 % 17–19 % 9–12 % max 0,015 % Ti
1.4948 X6CrNi18-11 304H S30409 Austenitiskt 0,04–0,08 % 17–19 % 8–11 % max 0,1 % max 0,015 %

SIS har flera publikationer angående rostfria stål, bl a:

  • SS-EN 10088-1:2014 "Rostfria stål - Del 1: Förteckning över rostfria stål"
  • SS-EN 10088-2:2014 "Rostfria stål - Del 2: Tekniska leveransbestämmelser för plåt och band av korrosionsbeständiga stål för allmänna ändamål"
  • SS-EN 10088-3:2014 "Rostfria stål - Del 3: Tekniska leveransbestämmelser för halvfabrikat, stång, valstråd, tråd, profiler och blanka produkter av korrosionsbeständiga stål för allmänna ändamål"
  • SS-EN 10028-7:2016 "Platta produkter av stål för tryckbärande anordningar - Del 7: Rostfria stål"
  • SS-EN 10296-2:2005 "Svetsade runda rör för allmänna ändamål - Tekniska leveransbestämmelser - Del 2: Rostfria stål". (Korrigerad i AC:2007.)
  • SS-EN 10217-7:2021 "Svetsade rör av stål för tryckändamål - Tekniska leveransbestämmelser - Del 7: Rör av rostfria stål"
  • SS-EN 10312:2003 "Svetsade rör av rostfria stål för vattenledningar inklusive rör för dricksvatten - Tekniska leveransbestämmelser
  • SS-EN ISO 3651-2:1998 "Bestämning av rostfria ståls härdighet mot korngränsfrätning - Del 2: Ferritiska, austenitiska och austenit-ferritiska (duplexa) rostfria stål - Korrosionsprovning i svavelsyrelösning (ISO 3651-2:1998)"

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Handbok i rostskyddsmålning av allmänna stålkonstruktioner. Stockholm: Korrosionsinstitutet. 1999. sid. 19. ISBN 91-87400-09-X. Läst 25/6/2015 
  2. ^ ”Product Analysis Tolerances for Steels to EN 10088-2 and EN 10088-3”. Arkiverad från originalet den 4 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160804074629/http://www.bssa.org.uk/topics.php?article=337. Läst 6 april 2016. 
  3. ^ Ullman, Erik (2003). Karlebo materiallära (14). Liber AB. sid. 231. ISBN 91-47-05178-7 
  4. ^ Smallman and Bishop (1999) (på engelska). Modern Physical Metallurgy and Materials ENgineering (6). Elsevier Science Ltd. sid. 278. ISBN 0-7506-4564-4 
  5. ^ Callister, William D. Jr. (2007) (på engelska). Materials Science and Engineering - An Introduction (7). John Wiley & Sons Inc. sid. 331. ISBN 978-0-471-73696-7 
  6. ^ Ullman, Erik (2003). Karlebo materiallära (14). Liber AB. sid. 87. ISBN 91-47-05178-7 
  7. ^ [a b] McGuire, Michael F. (2008) (på engelska). Stainless steels for design engineers. Materials Park, USA: ASM International®. sid. 9. ISBN 978-0-87170-717-8 
  8. ^ Ullman, Erik (2003). Karlebo materiallära. Liber AB. sid. 231. ISBN 91-47-05178-7 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rostfritt_stål&oldid=55399908”