Galagoer
| Galagoer | |
 arten Otolemur crassicaudatus | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Primater Primates |
| Underordning | Strepsirrhini |
| Familj | Galagoer Galagonidae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Galagonidae | |
| Auktor | Gray, 1825 |
| Släkten | |
| |
| Synonymer | |
| Galagidae | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Galagoer eller med ett gammalt namn öronmakier (Galagonidae) är en familj i underordningen Strepsirrhini som tillhör ordningen primater. Det finns mellan 20 och 25 arter i tre släkten som lever i Afrika. Galagoer är jämförelsevis små, vistas främst i träd och är aktiva på natten.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]De utmärkas genom sina stora, nakna och tunna öron som liknar öronen hos några fladdermöss och vilkas bakre rand kan rullas ihop.[1] De har stora ögon, långa och smala fingrar och tår. De bakre lemmarna är förlängda genom förstoringen av två vristben (häl- och båtbenet). Från lemurerna skiljer sig galagoerna genom byggnaden av trumbenet, vilket överensstämmer närmare med de arter i underordningen Haplorhini. Nästan alla fingrar och tår har naglar med undantag av den andra tån som har en klo för pälsvårdnaden.
Pälsen är mjuk och ullig. Pälsens grundfärg är vanligen brun- eller gråaktig och undersidan är oftast ljusare.
Storleken varierar mellan 7 och 40 cm och därtill kommer en 11 till 50 centimeter lång svans. De största arterna finns i släktet Otolemur med en vikt mellan 0,6 och 2 kilogram. Alla andra arter väger bara mellan 50 och 400 gram. Svansen är alltid längre än bålen och hos vissa arter påfallande yvig. Tandformeln är I 2/2 C 1/1 P 3/3 M 3/3, alltså sammanlagt 36 tänder.
Utbredning och habitat
[redigera | redigera wikitext]Galagoerna har en vidsträckt spridning på den afrikanska kontinenten i området söder om Sahara. På Madagaskar saknas de. Utbredningsområdet sträcker sig från Senegal och Etiopien till norra Sydafrika. Habitatet utgörs av olika landskap med träd, bland annat regnskogar men även regioner som påminner om savann. Några arter vistas i människans närhet och lever i parker eller trädgårdskolonier.
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]De lever i skogar och är bara aktiva om natten. Om dagen sover de hoprullade på ett undangömt ställe. De har olika sätt att röra på sig framåt. Några arter klättrar uppåt lodräta trädstammar eller hoppar från gren till gren, andra går främst på fyra ben och gör bara mindre skutt.
Dess sociala beteenden varierar mellan arterna och är inte riktig utforskade. Individerna letar ofta ensam efter föda men sover i gemensamma gömställen. Flera arter har ett revir och markerar territoriets gränser med urin.[1] Hannar är oftast aggressiva mot artfränder av samma kön men reviret kan överlappas med honornas revir. Hannar som är för unga för att etablera ett eget revir lever ibland i mindre flockar.[2] Vissa arter lever hela livet i mindre grupper.
På engelska kallas de ibland för bushbabies vad som syftar på deras läte som påminner om skrik från en nyfödd människa.[3]
Föda
[redigera | redigera wikitext]Angående födan skiljer sig de hithörande arterna betydligt. Några livnär sig på mindre ryggradsdjur eller insekter, andra äter huvudsakligen växter.[2] Födans sammansättning varierar inte bara mellan arterna utan även inom en art beroende på levnadsområde och årstid. Arter som främst äter frukter livnär sig av trädens vätskor när frukterna är omogna. Arter från släktet klogalagoer har speciella tänder för att göra hål i trädens bark och frukternas skal.
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Honor kan para sig en eller två gånger per år och efter dräktigheten som varar i 110 till 140 dagar föds ett till tre ungdjur. Ofta skapar honan kort före födelsen en bo av blad som används under ungdjurets första veckor. Honor håller ungdjur även i munnen när de vandrar omkring. Efter två till fem månader sluter honan att ge di och ungdjuret är efter ett till två år könsmoget. Individer i fångenskap blev upp till 18 år gamla men i naturen uppskattas livslängden med omkring åtta år.
Galagoer och människor
[redigera | redigera wikitext]I vissa områden är galagoer talrika och inte lika hotade som andra afrikanska primater. De har bra förmåga att anpassa sig och lever även i öppna landskap. De hotas delvis av jakt. De flesta arterna räknas av IUCN som livskraftiga men det finns även arter som listas med starkt hotad eller akut hotad.
Den svenska serietidningen Galago har tagit sitt namn efter djurgruppen.
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Yttre systematik
[redigera | redigera wikitext]Galagoernas närmaste släktingar hittas i familjen lorier (Lorisidae) och tillsammans bildar de delordningen Lorisiformes. Lorisiformes och delordningen Lemuriformes (bland annat lemurer, fingerdjur och vesslemakier) sammanfattas i underordningen Strepsirrhini. Galagoer har några kännetecken som även finns hos spökdjur, till exempel särskilt stora ögon och förlängda vristben, men dessa särdrag uppkom genom konvergent evolution och har ingen betydelse för släktskapet.
Inre systematik
[redigera | redigera wikitext]
Familjens inre systematik är delvis omstridd. Det finns flera populationer med individer som skiljer sig enligt utseende men på grund av flera korsningar mellan dessa populationer är det oklart om de utgör självständiga arter.
Enligt den följande indelningen (Wilson & Reeder, 2005) består familjen av 3 släkten med tillsammans 19 arter, men det finns även andra uppfattningar.[4]
- Galago, innefattar små och medelstora arter. Catalogue of Life och IUCN räknar några arter som listas här till släktena Galagoides och Sciurocheirus.[5][6]
- Galago senegalensis
- Galago moholi
- Galago gallarum
- Galago matschiei
- Galago alleni
- Galago cameronensis
- Galago gabonensis
- Galago zanzibaricus
- Galago granti
- Galago nyasae
- Galago orinus
- Galago rondoensis
- Galago demidoff
- Galago thomasi
- Otolemur, har en yvig svans och är de största medlemmarna i familjen.
- Otolemur crassicaudatus
- Otolemur garnettii
- Otolemur monteiri
- klogalagoer (Euoticus), har speciella naglar vid handen.
- Euoticus pallidus
- Euoticus elegantulus
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Galagos, 1904–1926.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 3 maj 2009.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Galagos (tyska), Spektrum der Wissenschaft, läst 2022-04-20.
- ^ [a b] Charles-Dominique, Pierre (1984). Macdonald, D.. ed. The Encyclopedia of Mammals. New York: Facts on File. pp. 332–337. ISBN 0-87196-871-1.
- ^ Bushbabies: Wildlife summary from the African Wildlife Foundation
- ^ Wilson & Reeder, red (2005). ”Galagidae” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (22 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.
- ^ Galagoides på IUCN:s rödlista, läst 29 maj 2013.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Thomas Geissmann: Vergleichende Primatologie. Springer-Verlag 2003, ISBN 3-540-43645-6
- Nowak, Ronald M. (1999). Walker's Mammals of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. Libris 5677490. ISBN 0-8018-5789-9
- D. E. Wilson & D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, 2005. ISBN 0-8018-8221-4
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Galagoer.
