Hoppa till innehållet

Gustav Eriksson Vasa

Från Wikipedia
Den här artikeln handlar om den svenske prinsen som var son till Erik XIV och Karin Månsdotter. För hans farfar, den svenske kungen med samma namn, se Gustav Vasa.
Gustav Eriksson Vasa d.y.
Litografi av Johan Henric Strömer, 1849,[1] av det porträtt som tidigare troddes föreställa Gustav Eriksson Vasa.
Titlar
Tidsperiod 1568-1607
Personfakta
Född 28 januari 1568
Död februari 1607
Staden Kasjin i mellersta Ryssland
Religion Katolik
Släkt
Frälse- eller adelsätt Vasaätten
Far Erik XIV
Mor Karin Månsdotter
Släktingar sonson till Gustav Vasa
1880-talsporträtt som baserats på ett äldre av Abraham Wuchters och som länge ansågs föreställa prins Gustav.[2]
1880-talsporträtt som baserats på ett äldre av Abraham Wuchters och som länge ansågs föreställa prins Gustav.[2]

Gustav Eriksson Vasa den yngre, född 28 januari 1568, död i februari 1607 i Kasjin i Ryssland, var en svensk prins. Son till Erik XIV och Karin Månsdotter och sonson till Gustav Vasa.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Gustav föddes utanför äktenskapet, men legitimerades genom föräldrarnas giftermål. Han placerades liksom sin syster under deras franska guvernant Johanna d'Herbovilles vård. De levde initialt med föräldrarna i fängelset efter faderns avsättning, men avlägsnades 1573. Kung Johan III fruktade att den avsatte Erik XIV:s anhängare i Sverige skulle använda sig av Gustav för att kunna verkställa sina återinsättningsplaner, varför Gustav 1575 sändes i landsflykt. För att använda hans egna ord till sin son, kung Sigismund i Polen, var Johan angelägen att "icke låta fjädrarne på den fågeln [det vill säga Gustav] bliva för långa".[3]

Under de närmast följande åren levde han i nöd och fattigdom i Polen där han ska ha studerat vid de av jesuiter ledda bildningsanstalterna i Braunsberg, Thorn och Vilnius och vid någon av dem ha övergått till katolska läran.

Gustav blev tidigt mot sin vilja använd i politiska intriger. En sådan utgick från svenska sammansvurna i Frankrike, en annan från tsar Ivan IV, som i förbindelse med Johan III:s sändebud i Polen, Anders Lorich, försökte förmå Gustav att ställa upp som svensk tronpretendent. Tsarens död 1584 omintetgjorde planen och Lorich blev samma år avrättad i Sverige. 1585 diskuterades i svenska riksrådet frågan huruvida man inte borde låta mörda Gustav.[4]

År 1586 ska han ha varit i Rom, men sedan ha varit bosatt dels i Mähren, dels i Schlesien under kejsar Rudolf II:s beskydd. Sin önskan att få återse sin mor Karin Månsdotter fick han först uppfylld 1596, då de möttes i Reval. De ska då ha haft svårt att tala med varandra, då Gustav glömt nästan all svenska.[4] Då bodde Gustav sedan en tid i Thorn igen.

Ryssland

[redigera | redigera wikitext]

År 1600 lämnade han den staden för att bege sig till Ryssland, vars dåvarande tsar Boris Godunov, liksom tidigare Ivan IV ville använda honom som redskap för politiska intriger. Tsarens avsikt var att använda Gustav som ett redskap mot farbrodern Karl IX i Sverige. Boris fabricerade till och med ett hotfullt brev från Gustav till kung Karl, vilket han lät cirkulera i avskrift i Estland och Livland – de två länder han ville åt.[5] Boris erbjöd sin landsflyktige gäst befälet över ryska trupper för att fördriva svenskar och polacker från Östersjöprovinserna. Som belöning skulle Gustav bli rysk vasallkung över Estland och Livland och få gifta sig med tsarens enda dotter Xenia – förutsatt att han konverterade till den ortodoxa tron. Den landsflyktige prinsen vägrade dock att gå med på det.[6]

Trots detta utlovade Boris frihet åt Gustav, men prinsens situation blev ändå svår. Tsaren gjorde det klart för honom att han hade fallit i onåd, och när Gustav begärde att få lämna Ryssland höll Boris hans hus under bevakning.[6] Med tiden mildrades dock tsarens attityd något, och han gav Gustav en liten utfattig stad nära Moskva som förläning. Där ägnade sig Gustav åt alkemistiska studier och experiment. Hans kunskaper inom kemi var betydande för den tiden, och han åtnjöt stor respekt bland lärda i Tyskland och Polen. Politisk ärelystnad saknade han dock.[6]

Gustav gick inte heller med på försök av Boris efterträdare Dimitrij att använda honom som politiskt verktyg. Ett år efter den senares fall i februari 1607 avled Gustav Eriksson Vasa i den lilla staden Kasjin i mellersta Ryssland.

Den ryske tsaren Vasilij IV av Ryssland skickade pengar till Gustavs begravning, men stadens kommendant behöll pengarna för sig själv. Detta ledde till att Gustav begravdes en bit utanför staden i en björklund.

Under den Stora oredan i Ryssland tågade i mars 1610 en svensk armé under Jakob De la Gardie in i Moskva, ända in i Kreml där tsaren Vasilij IV tog emot honom. De la Gardie begav sig därefter till häst de få milen till Kasjin, där han efter lite letande lyckades hitta Gustavs grav som då var övervuxen och vanvårdad. Så vitt man vet var detta det första svenska besöket vid graven, och troligen även det sista.[7]

Skrönan om Gustavs giftermål

[redigera | redigera wikitext]

Enligt äldre men numera avfärdade uppgifter ska Gustav ha varit gift, eller i alla fall fått barn, med en Brita Karth, en uppgift som härstammar från den kände historieförfalskaren Adolf Ludvig Stierneld (1755–1835) och senare vederlagts av ett flertal historiker.[8][9] Stierneld hade särskilt intresse av att försöka belägga Brita Karths existens då hans egen släkt ansågs stamma från hennes och Gustavs barn.[10]

Porträttet på Gripsholm

[redigera | redigera wikitext]

Något autentiskt porträtt av prins Gustav finns veterligen inte. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott finns ett porträtt av en man i halsjärn som tidigare ansetts föreställa honom. Den oriktiga attribueringen gjordes av Adolf Ludvig Stierneld under den tid han ordnade samlingarna på Gripsholm. Porträttet är målat av Abraham Wuchters och tillkommet åtskilliga år efter Gustavs levnad. Det inköptes från Polen av Stiernelds far Samuel Gustaf Stierneld och uppgavs då föreställa en slav. Sonen skänkte det under den nya tolkningen till Gustav III. Kring sekelskiftet 1900 utmönstrades det föregivna prinskonterfejet som ett fantasiporträtt.[11]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Gustaf Henrik Mellin, red (1840–1849). Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer. Stockholm. Libris 2150865. https://runeberg.org/svestorman/ 
  2. ^ ISBN 91-85057-48-7 s.50
  3. ^ Carl Grimberg. ”354 (Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/2/0356.html. Läst 8 november 2023. 
  4. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  5. ^ Carl Grimberg. ”304 (Svenska folkets underbara öden / X. Supplement I)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/10/0316.html. Läst 7 november 2023. 
  6. ^ [a b c] Carl Grimberg. ”305 (Svenska folkets underbara öden / X. Supplement I)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/10/0317.html. Läst 7 november 2023. 
  7. ^ Kungasonen som dog i armod
  8. ^ Bengt Hildebrand: Släktartikeln "Eldstierna" i Svenskt biografiskt lexikon, band XIII (Stockholm 1950); Se även artikeln om Brita Karth för närmare utveckling.
  9. ^ Ulf Sundberg: Kungliga släktband (Lund 2004), sid 50.
  10. ^ "Tjuvar och charlataner i släktforskningens värld" i nättidningen Rötter
  11. ^ Detta stycke bygger på Anna Grosskopfs artikel "Mystiken vilar över porträttet" i Sydsvenska Dagbladet 1996-01-07.
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gustav_Eriksson_Vasa&oldid=55465584”