Hoppa till innehållet

MGM-5 Corporal

Från Wikipedia
MGM-5 Corporal
En MGM-5 Corporal placeras i eldställning. Fordonet är ingen robotavfyrningsplattform utan används bara för transport och resning av roboten.
TypTaktisk ballistisk robot
UrsprungslandUSA USA
Servicehistoria
Brukstid1954 – 1964
Produktionshistoria
DesignerJet Propulsion Laboratory
Designdatum1947 – 1952
TillverkareFirestone
Specifikationer
Längd13,8 meter
Vikt5 000 kg
Spännvidd2,10 meter
Diameter760 mm
StridsspetsSpräng-, kem- eller W-7 kärnladdning
Stridsspetsvikt450 kg
Sprängkraft20 kT
BränsleSalpetersyra (oxidationsmedel)
Anilin och furylalkohol (reduktionsmedel)
Brinntid64 sekunder
MålsökareKommandostyrning
StyrsystemTröghetsnavigering
Prestanda
Räckvidd48 – 130 km
Maxhöjd40 000 meter
Maxhastighet3 500 km/h
Precision350 meter CEP

MGM-5 Corporal var en amerikansk taktisk ballistisk robot och det första styrda robotvapen som kunde förses med en kärnladdning.

Släpvagn med styrdatasändare. Parabolen på tripod intill är för mottagning av telemetridata. White Sands Missile Range, 11 mars 1953.
En MGM-5 Corporal efter avfyrning.

Så snart existensen av det tyska robotvapnet V-2 blev känt började USA att utveckla ett liknande vapen.[1] Försöken samordnades i Project ORDCIT som utfördes av Jet Propulsion Laboratory (JPL) och California Institute of Technology (CalTech).[2] Det resulterade i den krutdrivna raketen Private och den vätskedrivna Corporal. Båda dessa var ostyrda och mer lämpade som sondraketer än som vapensystem.[3] År 1947 testades en vidareutvecklad version av Corporal kallad Corporal E med tröghetsnavigering för att ge den en mer exakt och förutbestämd bana.[4] År 1949 beslutade USA:s armé att utveckla Corporal E till ett vapensystem genom att komplettera tröghetsnavigeringen med fjärrstyrning så att en operatör kunde följa roboten med radar och korrigera dess bana. År 1950 beslutades att den skulle förses med en kärnladdning och 1951 fastställdes konstruktionen och Firestone fick ett avtal om serieproduktion. Den första provskjutningen genomfördes 7 augusti 1951 och i april 1954 togs den i tjänst i USA:s armé.[4]

Robotsystemet var komplext och svårt att underhålla eftersom det i princip var ett vapeniserat forskningsprojekt. Armén genomförde därför ett antal modifieringar för att göra robotsystemet mer lättanvänt.[4] Till exempel tillsattes fluorvätesyra som inhibitor i raketbränslet för att minska problemen med korrosion. Andra förändringar var ny radar för robotföljning och bankorrigering, nytt transportfordon, förbättrat styrsystem, propellergenerator i stället för batterier, etc.[4] Men trots alla förbättringar blev Corporal aldrig särskilt tillförlitlig. Tankning av det brandfarliga och frätande raketbränslet var ett ständigt problem och det tog ungefär nio timmar från att bataljonen nådde sin grupperingsplats tills systemet var eldberett. Att systemet var känsligt för störsändning var även det en källa till oro.[4] Corporal-robotarna kom därför att ersättas av MGM-29 Sergeant under 1960-talet.

Det enda land som systemet exporterades till var Storbritannien. Utbildningen av brittiska robottrupper utfördes inledningsvis vid Fort Bliss i USA, men flyttades snart till South Uist i Yttre Hebriderna. Den huvudsakliga orsaken till att Storbritannien 1955 annekterade den obebodda klippön Rockall var att utvidga Storbritanniens territorialvatten för att hindra sovjetiska fartyg från att spionera på de brittiska prov- och övningsskjutningarna med Corporal-robotar.[5]

Som mest var åtta amerikanska Corporal-bataljoner utplacerade i Europa; sex i Tyskland och två i Italien. De brittiska bataljonerna var stationerade i Storbritannien och var tänkta att skeppas över till kontinenten i händelse av krig. En Corporal-bataljon bestod av 250 man, 35 fordon och 10 robotar fördelade på två robotbatterier. Bataljonerna stod under direkt befäl av en armékårchef.

  • WAC CorporalSondraket som började användas i september 1945.
  • Corporal E – Testraket försedd med tröghetsnavigering, första provskjutningen 22 maj 1947.
  • Corporal I – Första serieproducerade roboten. Första provskjutning 7 augusti 1952, tagen i tjänst i april 1954.
  • Corporal II – Som Corporal I men med förbättrad kringutrustning för att göras mer mobil och snabbare att få eldberedd.
  • Corporal IIa – Andra produktionsserie med förbättrat styrsystem och med ny bränsleblandning. Tagen i tjänst 1957.
  • Corporal IIb – Corporal IIa med rammluftturbin i stället för batterier. Tagen i tjänst 1958.
  • Corporal III – Föreslagen version med ytterligare förbättrat styrsystem. Avbeställd till förmån för MGM-29 Sergeant.

Beteckningar

[redigera | redigera wikitext]

Robotarna har under sin utveckling burit flera olika beteckningar.

Namn Beteckning
Före 1951 1951–1954 1954–1963 Efter 1963
WAC Corporal RTV-G-1
Corporal E RTV-G-2 RV-A-2
Corporal I SSM-G-17 SSM-A-17 XM2
Corporal II XSSM-A-17a XM2E2
Corporal IIa SSM-A-17a M2 MGM-5A
Corporal IIb M2A1 MGM-5B

RTV = Research and Test Vehicle, RV = Research Vehicle, SSM = Surface-to-Surface Missile, MGM = Mobile Guided Missile

  •  USA:s armé
    • 38:e fältartilleriregementet
    • 39:e fältartilleriregementet
    • 40:e fältartilleriregementet
    • 80:e fältartilleriregementet
    • 81:a fältartilleriregementet
    • 82:a fältartilleriregementet
    • 84:e fältartilleriregementet
  •  Storbritanniens armé
    • 27:e kungliga artilleriregemenet
    • 47:e kungliga artilleriregemenet

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]