Hoppa till innehållet

Schizoaffektivt syndrom

Från Wikipedia
Schizoaffektivt syndrom
Latin: perturbationes schizoaffectivae
Klassifikation och externa resurser
ICD-10F25
ICD-9295.70

Schizoaffektivt syndrom är en psykiatrisk diagnos för en grupp psykiska störningar, som uppvisar drag av såväl schizofreni som affektiv störning och vilka uppkommer episodiskt. Störningarna kan vara mer maniska eller depressiva beroende på typ.[1] Schizoaffektivt syndrom karakteriseras av maniska episoder eller upprepade depressioner kombinerat med psykotiska episoder utan depression eller mani. Psykotiska symtom inkluderar hallucinationer, vanföreställningar och desorganiserat tal. Vanligen ses schizoaffektivt syndrom som ett schizofreniliknande tillstånd.

Schizoaffektivt syndrom kan sägas inkludera symtom från både schizofreni och bipolär sjukdom; affektiva symtom vid schizoaffektivt syndrom kan dock vara begränsade till upprepade depressioner medan bipolär sjukdom alltid inkluderar uppvarvningstillstånd i form av mani eller hypomani. Funktionsnivån hos personer med schizoaffektivt syndrom är i genomsnitt vanligen högre jämfört med personer med schizofreni men lägre jämfört med personer som har bipolär sjukdom.

I anslutning till att psykiatrin fick ett begrepp för schizofreni under tidigt 1900-tal, skapade Jakob Kasanin diagnosen schizoaffektivt syndrom år 1933 för patienter som både hade symtom på schizofreni och affektiva störningar. Sedan dess har det funnits fem konkurrerande synsätt på diagnosen:[2]

  1. Det är en form av schizofreni.
  2. Det är en form av affektiv störning.
  3. Det är en blandning av schizofreni och affektiv störning.
  4. Det är en form av enhetspsykos (en teori om att alla psykoser är varianter av samma sinnessjukdom).
  5. Det är en egen form av sjukdom.

Eftersom det förefaller finnas genetiska samband mellan schizofreni och schizoaffektivt syndrom (de uppträder ofta i samma familj), är det vanligare att betrakta tillståndet som en del av schizofrenispektrum än som en form av affektiv störning.[2]

Symtom och diagnoser

[redigera | redigera wikitext]

Både schizofreni och affektiva störningar kan ha samsjuklighet med andra psykiska störningar. Diagnosen schizoaffektivt syndrom ställs dock om någon har båda dessa diagnoser samtidigt, vid samma episoder, samma dagar. Episoderna av psykoser kan uppkomma en gång i livet för att aldrig återkomma, eller uppträda i skov med friska perioder däremellan.[3] En person med schizoaffektivt syndrom har alltså dels schizofrenins nedsättning i de kognitiva processerna, dels de affektiva störningarnas humörsvängningar.[2]

Det finns huvudsakligen två varianter schizoaffektiva syndrom, beroende på vilken affektiv störning som den bär drag av:

  • Schizoaffektivt syndrom, manisk typ
  • Schizoaffektivt syndrom, depressiv typ

ICD-10 räknar också blandningar av dessa former som en diagnos, liksom ospecificerad typ.

Under sjuka episoder av den maniska typen av schizoaffektiva syndrom har personen förutom schizofrenins psykotiska symtom, även eufori, samtidigt som personen kan pendla snabbt mellan att vara lättirriterad eller aggressiv och upphetsad eller lycklig. Manin yttrar sig i att personen är outtröttlig och hyperaktiv i de fixa idéer som psykosen kretsar omkring, till exempel storhetsvansinne. Den uppträder ofta som en akut psykos, och har som sådan mycket god prognos för fullt tillfrisknande, men under psykosen är personens beteende mycket avvikande.[3]

Depressiv typ

[redigera | redigera wikitext]

Den depressiva typen av schizoaffektivt syndrom kännetecknas av att samtidigt som personen har tecken på schizofreni (och dess psykotiska symtom) är deprimerad, självmordsbenägen och upplever hopplöshet.[3]

Sjukdomsorsaker

[redigera | redigera wikitext]

Trots att orsakerna bakom schizoaffektivt syndrom är okända, misstänks det att det är en olikartad grupp patienter som uppfyller denna diagnos, några med avvikande former av schizofreni och några med mycket allvarliga former av affektiva störningar.

Det finns många olika gener som kan bidra till en genetisk risk att få sjukdomen. Man[vem?] tror att många olika biologiska och miljömässiga faktorer interagerar med en persons gener på sätt som kan öka eller minska risken för att sjukdomen bryter ut. Störningar inom schizofrenispektrumet (varav schizoaffektiv sjukdom är en del) har marginellt sammansatts med en hög ålder på fadern vid konceptionsögonblicket, vilket anses vara en vanlig orsak till mutationer. [1]

Neuroendokrinologi

[redigera | redigera wikitext]

Vissa Neuroendokrina studier har visat att omedicinerade personer med schizoaffektivt syndrom av manisk typ har mycket högre plasmavärden av kortisol och lägre värden TSH, än personer med schizofreni eller affektiva psykoser, och lägre värden prolaktin än personer med affektiva psykoser.[4] Detta är dock inte allmänt accepterat.

Uppskattningarna av sjukdomens förekomst varierar avsevärt, men schizoaffektiva maniska patienter uppskattas till 3-5 % av intagningarna på psykiatriska vårdavdelningar.[källa behövs] Vid en tidpunkt trodde man att schizoaffektivt syndrom innebar en ökad risk för humörsvängninar hos närstående.[källa behövs] Detta kan ha berott på det antal patienter med psykotiska humörsvängningar som ingick i en studie av schizoaffektiva patienter. De nuvarande diagnoskriterierna visar på en grupp patienter med varierande uppsättning gener.

Behandlingen av schizoaffektiv sjukdom består av en kombination av medicinering och terapi. En psykiatriker skriver ut läkemedel åt patienten, på vilka varje person svarar olikartat.

En vanlig typ av grundmedicinering för att minska antalet psykoser är antipsykotiska läkemedel. Det kan även vara aktuellt att tilläggsbehandla med stämningsstabiliserande läkemedel, såsom litium, valproat eller lamotrigin.

  1. ^ Se The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 89ff
  2. ^ [a b c] Diane C. Gooding et al, Spatial working memory performance in patients with schizoaffective psychosis versus schizophrenia: a tale of two disorders?, Schizophr Res. 2002 Jan 15;53(3):209-18
  3. ^ [a b c] The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 89ff
  4. ^ L J Whalley et al, Disturbed endocrine function in the psychoses. I: Disordered homeostasis or disease process?, The British Journal of Psychiatry (1989) 155: 455-461
  • Goodwin FK, Jamison KR (2007). Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression, 2nd Edition. New York: Oxford University Press. ISBN 0-19-513579-2.
  • Murray WH. Schizoaffective disorders: new research. Nova Science Publishers, Inc. 2006:1-24, 48-242.
  • Moore DP, Jefferson JW. Handbook of Medical Psychiatry. 2nd ed. St. Louis, Mo: Mosby; 2004:126-127.
  • Goetz, CG. Textbook of Clinical Neurology. 2nd ed. St. Louis, Mo: WB Saunders; 2003: 48.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.